"mitt minne dröjer därvid

ljuva sextital

man for till månen

i stora rör av plåt

store tid, man bar sig åt"

Ungefär som i sången med Brita Borg kändes det att prata med sin gamla tonårs-, sommar- och hästkompis idag. 45 år senare!

Sökte henne på internet och fann en parant dam som är synnerligen aktiv, klättrar i berg, bygger hus och jag vet inte allt. Med ens vällde minnena upp från förr. Det började med hästar på bondgård, sen följdes vi åt i några år. Här badar vi, i skärgården, jag t.v

"Våra" hästar som vi hade mycket roligt med. Hennes Nova (18 år) t.v. min Pojken (21 år) t.h Istället för att stå ensamma på var sin gård fick de sällskap av oss och varandra. Vi ordnade till och med bröllop för dem.

Körkortstid och bilåkning. Första bilen en Volvo PV-57 med solskydd, OP-stövlar i plast (optiskt synvillemode i svartvitt) och handväskan nästan lika ärtig som dagens omtalade dyrgripar.

Kompisens kille körde den här knarren, en Horex Columbus, som jag provsitter i kläder jag köpt för egna pengar från mitt första jobb.

Den begagnade polisduetten gillade jag skarpt.

Om vi ska ses...? Tankarna gick åt det hållet men långa avstånd kan sätta käppar i hjulet. Det ska i så fall koordineras med ytterligare en kompis, om/när vi ska till. Nån gång i höst kanske?

Till minne av mamma lägger jag in de finaste bilder jag har av henne, här i 20-årsåldern när hon nyligen träffat pappa.

Elsa var vänlig, generös och alltid snar till skratt vilket hon bevarade hela livet trots en alzheimersjukdom den sista tiden.

Bild t.v. 1980-talet Mamma fortfarande fullt frisk följde mina skriverier i tidningen.

Sista tiden (t.h.) bodde Elsa på Lindbacken, ett underbart demenshem. Bilden tagen av personalen några månader innan hon gick bort 2005 på annandag jul.

Idag besöker vi minneslunden och sen middag här med pappa. Åh, jösses vad ska vi ha då...? Till frysen med språng.

---

Pappa hade idag med sig min absoluta "idolbild" av mamma som tonåring för inscanning i datorn. Så nu är jag riktigt nöjd med hennes plats i bloggen.

Säkert hade hon sytt kläderna själv, eftersom hon var sömmerska. Jag tycker det framgår av frisyren att hon inspirerats av alla filmer som hon och systrarna gick och tittade på.

Har under ett par dagar intervjuat pappa (84) om gamla tider och pusselbitarna börjar passa. Konstigt... det mesta har jag hört förut i olika sammanhang och med vaga tidsuppgifter. Nu kommer allt på plats... och vilka levnadsöden. Vilken tur att vi har rikligt med foton och att pappa minns kristallklart! Återkommer nog med delar av familjekrönikan i bloggen framöver.

T.ex berättelsen om "faster" Sigrid som slog upp en lång och lycklig förlovning med en stilig och mycket kär blivande sjökapten för någon slags "moralisk skyldighet" gentemot sin sjuke bror, min farfar Konrad. En verklig uppoffring.

Bilden är  från hennes egen damfrisering.

Och sen berättelsen om min barndomsidol farfar Konrad som efter fyra år på sanatorium överlevde tbc med bara en halv lunga kvar, för att bli konstnär och hemmapappa åt sin lille son - min pappa, som kommit till världen under hans sjukdom och tillbringat sitt första levnadsår på "Barnhem för obemedlade föräldrar"... medan farmor som hade försörjningsbördan jobbade och jobbade och jobbade...

Och nu står det klart: Jag har det i generna! Min enastående förmåga att INTE se dammtussar. Det kommer från farfar och pappa. Så det så.

... är det lätt att bli nostalgisk och sentimental. Så är det för oss alla förr eller senare. Blickar bakåt och firar med ännu en bild av "min" häst Pojken, selad och klar i stalldörren för arbete på åkern. Då var det den vackraste bild jag hade på honom. Förvarades i plånboken för att kunna visa andra hästtjejer. 

Gårdagen flöt i stilla tempo med ugnsbakad lax till middag och bakelse till kaffet. 84-årig Fader deltog, kort, blomma och paket anlände, bl.a. ljudböcker och CD med Kim Larsens senaste "Gammel hankat". Inte lyssnat än (stereon är darrig) men god stund väntas.

Samtal från Kompisen bekräftade att radiointervju med P1:s granskningsprogram Kaliber lyckligen genomförts. Sänds söndag 6 maj kl 13.03, del II om miljardrullning i Försäkringskassans inhyrda utredningsföretag som inte gör annat än kränker sjuka människor. Skönt att ha bidragit till nåt vettigt!

För övrigt tragglar jag nu med att lära mig om poddradio. Läst på, prenumererat på favoritprogrammen i P1 (Filosofiska rummet, Tendens, Medierna, Publicerat, Tekno, Kaliber, Språket, Spanarna, Vetandets värld & Tankar för dagen), kollar hur det laddar hem och hur man sköter detta. Mp3-spelare saknas men man kan lyssna via datorn.

Farmor gick till sjöss vid 50 år fyllda och var således ofta frånvarande men desto intressantare när hon var hemma. Hon seglade på de sju haven som stewardess på Amerikalinjens kryssningsfartyg Grispholm och Stockholm (bilden).

Otaliga gånger har jag som liten flicka vinkat av farmor från amerikakajen i Göteborg inför varje ny kryssning. Lika troget möttes hon vid återkomsten ett halvår senare av familjen. En gång ankrade båten på redden utanför Långedrag och vi fördes dit för att besöka henne på båten. Det var rent märkvärdigt att som sexåring vandra runt i de eleganta miljöerna på fartyget.

Jag har beundrat och fingrat på alla souvenirer, trummor, maracas, kamelsadlar och figurer i elfenben hon hade med sig hem. Jag har i timtal tittat på korten hon köpt eller tagit själv från all världens hörn. Och hört fascinerande berättelser om pirater och om när "Neptun äntrade båten" för att "döpa" sjömännen varje gång de passerade ekvatorn. Denna sed genomfördes ganska brutalt och farmor var inte förtjust. Dessa minnen är mest från 1950-talet och långt innan gemene man kunde resa som man gör idag, så det var minst sagt udda.

Farmor var också med 1956 när det italienska linjefartyget Andrea Doria sjönk efter en kollision med M/S Stockholm. Jag minns att vi oroligt följde händelsen på nyheterna, och hur farmor sen berättade traumatiska detaljer om hur man på det skadade fartyget Stockholm (bilden) tog upp passagerare ur livbåtar från det sjunkande fartyget.

Farmors tuffa självständighet kom kanske från hennes mormor som vid 50 års ålder fattade ett avgörande beslut. Hon rymde då med en cirkusarbetare och lämnade make och flera vuxna barn. Detta var i början på 1900-talet och särdeles ovanligt på den tiden, men det är en annan historia.

Sätter i kväll in gamla bilder och är inne på mitt femte 300-bildersalbum. Bilden på ”min” häst Pojken från 1967 är särskilt känslosam.
Jag hälsade på efter långt uppehåll och fick höra att hans sista stund var kommen. Han var 27 år, magrade, var blind på ena ögat och hade öroninflammation. Bondefamiljen sörjde.
Pojken och jag hade haft en underbar tid i sex år - hela min tonårstid. Jag hade kört honom i vårbruk och höskörd. Vi hade vältat, harvat, räfsat, kört mjölkflaskor och hölass. På lediga stunder red jag honom som min egen och lärde mig hästskötsel ur farfars soldatinstruktion från kavalleriet.
Bilden togs dagen före slakt. Vi gick en avskedspromenad - bara han och jag - på våra favoritstigar, helt utan träns eller grimma. Jag styrde honom genom att hålla handen runt underkäken. Vi gick ner till båtbryggan och fiskeläget, vi gick på stora vägen. Han gick så stilla och fint vid min sida trots möten med bilar. Vi kommunicerade och hade ömsesidig tillit.
Ett fint minne av min käre kloke vän och läromästare. Vilken tur att bilden finns.