Denna låt med Svenne Rubins får mig att tänka på den samtida och lika vanliga PV:n som var MIN favorit på 1960-talet. Som 15 åring provkörde jag både BMC Cooper (lilla hundkojan) samt en Amazon med det fräcka avgassystemet abarth med dubbla kromade slutrör. Kunde till och med backa med släpkärra före körkortet. (Snälla killar visade förtroende.)

Man var bilintresserad och kunde samtliga förekommande bilmärken. Det var mycket roligare förr, när det fortfarande gick att se skillnad på bilmärkena. Nu har jag förlorat greppet eftersom alla bilfabrikanter kopierar varann, är glad om jag ser skillnad på färgen...;-)

Här den kära "dyrgripen" som gick runt hela Sverige.

Och tuff var man (nedan).

Halva tonårstiden tillbringades i bil eller väntande i garage. Alltid något som skulle repareras. Lärde mig att det gick fortare om man deltog. Tänkte ett slag bli bilmekaniker, särkilt när vi lackat om den kära PV-57:an från sin rosabeige originalfärg till californiavit (nämnd i låten) med röda fälgar och schackrutig grill.

Provkörde också en automatväxlad Chevrolet Impala som kompisarna hyrde bara för att känna hur det kändes. Stor skillnad mot PV:ns tre växlar och osynkad etta, men föredrar fortfarande att växla själv.

Kasta pinnar kan vara jättekul. Särskilt när man är tretton och tror att man räddar en hel bygd…

Ibland får man flashbacks från sin rebelliska ungdomstid som när barndomsvännen EB ringde. Vi ska ses i vår när hennes operation är klar. Efter det för åldern obligatoriska sjukdomsutbytet kom vi osööökt in på den gången när vi ryckte upp kommunens ALLA utstakningspinnar. Vi skulle stoppa Stadens Våldförande på vår barndomsidyll.

Oroliga rykten om Stadens utbyggnad hade pågått länge. Våra bönders livsstil och utkomst var hotad. Snart skulle deras livsgärning vara förgäves och tillintetgjord. Den vackra naturen i kustlandskapet med sina (nej, våra) hästar, kor och fält var hotad. Inget skulle längre bli sig likt, fälten där vi rensat kålrötter, hässjat hö, kört hästar och mjölkat kor skulle bebyggas med bostäder i långa rader. Och vi HATADE.

En dag var hoten verklighet. Utstakningspinnarna hade dykt upp. Hela fältet var fullt med såna där små tunna vita pinnar, knappt metern höga med lite rödfärg och några siffror på. Detta såg vi som en ren förolämpning. Vi blev mycket upprörda.

Bums åkte pinnarna upp en efter en. Vår plan tycktes oss bättre och bättre ju längre vi höll på. Pinnarna var markeringar för vägar, tomter, avlopp och elkablar. Snart var fälten återställda och hotet undanröjt. För den gången. Vi fnittrade hejdlöst.

Pinnarna slängdes in i buskagen. Om vi inte kunde stoppa Staden hade vi åtminstone försvårat jobbet. De fick börja om!

Som vi väl förstod hjälpte detta tyvärr inte. Snart var nya pinnar där, och för många, vi gav upp kampen.

Den Oåterkalleliga Expansionen skedde. Böndernas gårdar tvångsinlöstes, antingen accepterade man genast det bud som gavs eller blev det sämre senare. Det fördes resonemang om ersättningsgårdar, men "våra" gamla bönder kunde inte starta om på nytt. Genom att acceptera budet fick de i alla fall ha kvar sina bostäder. Det var ju "bara" åkermarken som köptes upp.

Vår saga tog slut. Det gick väl an för oss som var i den åldern att vi drog vidare mot nya mål, men det var en trist historia för bönderna vars livsgärning tillintetgjordes.

Tänker på en hemsk resa jag gjorde för ett antal år sen. En resa jag aldrig glömmer. Orsaken var ett styrelsemöte där jag faktiskt riskerade livet…

Har varit eldsjäl under 30 år av mitt liv och jobbat ideellt för SAKEN, så jag har lite erfarenhet av det. Det är inte klokt vad man satsat både tid och pengar när man tänker efter. Och livet… Som t.ex under skräckfärden ensam hem från ett styrelsemöte 20 mil bort. Mitt i natten, mitt i vintern med 25 minusgrader. Då var jag rädd.

Mötet drog långt ut på tiden. Mitt i natten var det dags att ta sig hem. Det var redan mycket snö och mer föll det. Min gamla bil var genomkyld och startade med ett nödrop. Värmefläkten tjöt ilsket och dog strax, jag frös i den iskalla bilen och rutorna frös igen.

Spolarvätskan frös. Såg därför inte mycket och ishalt var det. Fick köra långsamt och den redan långa resan tog ännu längre tid. Stannade titt som tätt, ensam på mörk landsväg i obygden, tvättade rutorna med snö från dikesrenen. Vägen låg öde.

Då var jag RÄDD, grät av ilska och förtvivlan och förbannade mig själv för att ställa upp på sånt där. Ilskan, kylan och rädslan höll mig garanterat vaken. Resan klarades men hemmet nåddes inte förrän klockan tre på natten.

Det var sista gången jag gav mig ut på sådant. Efter den resan satte jag gränser för reslängd och årstid i samband med möten. Ingen skulle behöva riskera sitt liv på det viset. Det är det inte värt.

Nu är jag ingen eldsjäl längre. Skönt att ha tid med sig själv och sitt eget.

Snubblade idag över min gamla SOLDATINSTRUKTION HÄST för kavalleriet (1942) i bokhyllan på jakt efter annat. Hur kan man snubbla i bokhyllan...hehe? Nå, jag gjorde så i alla fall.

Detta är den bok ur vilken jag lärde mig rida på bondens gamla häst POJKEN som jag hade till låns när vi inte arbetade på åkern. Boken var farfars och för mig blev den en guldgruva, en underbar liten handbok i fickformat. På 1960-talet fanns inte så många fina häst- och ridinstruktioner i bok och film som det gör nu.

Senare köptes både sadel och träns från Försvarets Överskottslager men i början var det barbackaritt som gällde. Tränset tog jag från selen och tillverkade "tyglar" av ett rep som splitsades* runt bettringen, allt enligt bild i denna utmärkta skrift. Mäkta stolt över den bedriften.

Vi upplevde mycket tillsammans, han och jag. Han blev min käraste vän. Har tidigare skrivit om honom HÄR.

Han var en tålmodig läromästare och jag gjorde många fel. Men Boken hade alla svar; skötsel, stallbäddar, sjukdomar, ridlära, seldon... ja, det stod till och med hur man drog upp hästar som gått ner sig i kärr, det behövde jag tack och lov aldrig tillämpa;-)

Vilka minnen!

Boken kunde jag  utantill, vi  övade och övade.

På baksidan sitter fortfarande några smutsfläckar med spår av hackelse som liksom etsats fast och dem tar jag inte bort, det är såå rart.

Visst gick jag ridlektioner på stora ridhuset i Göteborg också, men Fanjunkar'n och Ryttmästar'n som ledde lektionerna skrek så till den grad att det blev otrevligt för en nybörjare. Det var allt lugnast att öva själv ute på landet.

*Splits = hopflätning av ändar av tågvirke, t.ex för att förlänga en lina eller för att göra en ögla.

Farmor och farfar bodde hos släkten ett tag i Amerika ungefär vid tiden för min födelse. De funderade starkt på att emigrera dit eftersom farfar blev född i Boston på grund av en tidigare emigration i släkten. Släkten har alltså haft starka band med USA.

Men... de återvände.

Med sig hade de gådockan Peggy som sånär höll på att skrämma slaget på mig som ettåring. Dockan var ju lika stor som jag, eller kanske till och med större.

70 - 80 cm är en kvalificerad gissning så här i efterhand, och hon kunde alltså GÅ när man knyckte i henne på rätt sätt. Knepig teknik minns jag.

Den stora dockan fick således ställas undan, för att så småningom plockas fram när jag blivit äldre och mer härdad...;)

Här hade hon tydligen tagits till nåder.

Peggy är borta sedan länge, så det blev ett kärt återseende när Antikrundan härom kvällen visade en sådan docka, mest som avskräckande exempel (!). För att de är så vanliga och därmed värdelösa, antikmässigt vill säga.

Här ses farmor posera med dockan på bild. I amerikansk sidenklänning, den gula till vänster, stickad  dräkt till höger som jag nästan tror farmor hade gjort själv.

Experten var tämligen trött på dessa gådockor i papier maché som tros ha importerats från Sydeuropa i tusental. Papier maché är en slags pappersmassa som används för modellering.

Personligen tror jag inte att min docka från Amerika hade samma ursprung som den i Antikrundan. Min hade bland annat bättre formade fötter med tår och mer välformade ben, vilket jag inte såg på exemplaret i tv. Men strunt samma... det spelar liksom ingen roll.

Mina reseminnen avslutas med en kort och rationell tur till:

Österrike-Wien-Burgenland på fem dagar 1984.

Tåg dit, flygrädd. Hotell, caféer, apfelstrudel, sachertorte. Åkte pariserhjulet i Pratern "an der schönen blauen Doanu". Evighetslång kö till Spanska Ridskolans träning i Hofburg. Efterlängtat.

Märkligt rent i Wien, fritt från skadegörelse och bus - åtminstone då. Spårvagn, tunnelbana, apostlahästar… skoskav! Måste köpa andra skor för att kunna gå, förbannade mitt tyska C, vandrade timvis i ångest innan jag vågade nalkas skoaffären och med två tyska fraser kunde köpa de åtrådda skorna. Stolt. När jag kom igång kunde jag köpa några tavlor också (bilden ovan).

Biltur genom Burgenland, gränsande till Ungern med samma pusta-landskap, lågland och vinodlingar. Hälsades där med det vänliga "Grüss Gott", istället för god dag. Fotograferade de berömda storkarna (årligen 30-40 st)på taken i Rust vid Neusiedler See, hamnade på "weinfest" i varm sommarkväll, glad allsång ackompanjerades av grodornas kväkande i slättsjöns träsk.

"Alla" tittade på och fotade Järnridån mellan Ungern-Österrike, även jag (den är borta nu).

Tåg hem ensam genom Europa. Konverserade för första gången i mitt liv på engelska med äldre engelsk gentleman. Det flöt på. Förvånad. Inspirerad av den härligt mjuka österrikiskan tog jag komvux-kurs i gymnasietyska på hemmaplan för att bättra på mitt C. Det blev 4. Inte så pjåkigt, men nu ligger det djupt begravt.

Därmed var mina reseminnen från "utlandet" uttömda, mer än så finns inte. Finito. Ende.

Stäng alla fönster och grindar. Nu reser jag vidare med På Spåret som startar just nu, precis i denna stund. Tuut-tuut....

Reseminnena flödar vidare...

Jo, jag HAR faktiskt varit utomlands också på tidigt 1970-tal. Inte mycket, men dock..

VW-skåpet gjorde England och Skottland på 14 dagar. Oljetrycket försvann och bilen dog i en lång uppförsbacke. Sånt hände med bilar förr. Den stupade NÄSTAN nerför en brant i engelska Lake District i Cumbrian Mountains, när det var extra trångt med turisternas biltrafik i serpentinerna. Knäna skakade i en timme efter äventyret.

Glasgow, Edinburgh, Loch Ness.... Oooo, det vackra Scotland med böljande gröna kullar, highland cattles och lösgående får överallt.

Övernattade vid foten av Ben Nevis i Skottland där fåren på ett egendomligt sätt bökade sig in UNDER bilen på natten. Trodde det var folk som gungade på bilen! Njöt av små fiskelägen i Skottland med sina målade stenhus.

Såg Royal Agricultural show med tjurar och grisar i halmfyllda tält, klafsande i lera utanför, uppvisningar med välputsade shirehästar som drog gamla bryggarvagnar, hackneyponies som vagnshästar, Underbart….! Den stämningen är lätt att återkalla.

Upplevde Manchesters smutstiga industridistrikt, besökte väninna där som guidade på "weekley market", beundrade de gamla kyrkogårdarna, precis som på filmer, följde smala slingrande vägar mellan höga häckar och gärdsgårdar, där gick varken att stanna, köra om eller mötas. Fick fotografera genom vindrutan (tyvärr bara diabilder).

Gröna England är så vackert! Körde genom gamla stenbyar med halmtak. Stannade för fårskockar på landsbygden, väntade snällt och TUTADE INTE.

Ååååh, dessa gröna fält…! Gröna fält inramade av hagtornshäckar till fyrkanter. Besökte Woburn Safari Park strax utanför London. Missade såväl London som södra England, tiden räckte inte. Magsjuk på färjan hem.

Jag har blivit utmanad av Fru Fundersam. Men är så egensinnig att jag bara nappar på EN ENDA punkt. Sån är jag... Jag bara triggade igång med reseminnen från en gammal PV 57:a och ett VW-skåp.

Har knappt varit  i utlandet, däremot sett Sverige ganska ordentligt. Minnesbilderna forsade fram som en strid älv och genast var jag 18 år igen… med framtidsvisioner och upptäckarlust. (Bilderna ligger tyvärr på dia.)

Bilade runt hela Vårt Land på den tiden då bensinen kostade 36 öre litern. 1960-tal, då svenskarna turistade och tältade i det egna landet och man hejade på alla med samma registreringsbokstav. O för min del. Var man riktigt långt hemifrån dög det med P och R också.

Lista med reparationsverkstäder medfördes, rätt som det var fick man köra in och fixa nåt som släppte på bilen… Tång och ståltråd löste det mesta på den tiden. Nu är det värre!

Såg alltså Sverige från Smygehuk och Ystad till Haparanda och Kiruna, övernattat vid foten av Kebnekaise. Varit uppe på Dundret och där skådat ut över Sjaunja och Muddus nationalparker och gruvstäderna Malmberget och Gällivare. Mäktigt.

Slogs med myggen på norrländska myrar, övergick därefter till potta i "husbilen" - ett gammalt VW-skåp med gasspis och hemsnickrad sovbrits och där luftintaget fick tejpas igen mot myggen. Medförde två renfällar och ett renhorn från Jokkmokks marknad. Såg Harsprångets kraftstation … och Malmbanan live i det gråa och imponerande Kiruna - staden som nu ska flytta på grund av rasrisk.

Körde i gränsskogarna utmed finska gränsen och Torne älv, körde över till Finland just där, kändes ovälkommet och kärvt, fort tillbaka efter tio öde mil till trygga Sverige igen innan bensinen tog slut.

Såg Åre med Kallsjön, Rättvik vid Siljan, Sälen och Idrefjäll i sommarskrud. Och Björnriket som inte bjöd på björn men väl en tjäderhöna med ungar. Drog en bit in i Norge, köpte is (glass) i Trondheim, fort tillbaka igen för de dåliga vägarna. Såg Njupeskär och Tännforsen, Stora Sjöfallet, åkte genom de vackra Värmlandsskogarna, såg Picassostatyn i Kristinehamn. Tiveden. Var på Öland vid Långe Jan och Ottenby fågelstation.

Det blev till en sport att korsa varje svenskt landskap och de flesta större städerna. dock INTE Gotland (för lång resa med färja).

Skåne är genomborrat åtskilliga gånger, har ibland tänkt flytta dit för klimatet och de lummiga norra delarna. Beundrade Glimmingehus och flera slott samt Norrvikens trädgårdar, Torekov och Båstad på Bjärehalvön, klipporna i Kullaberg, tältade i Falsterbo, såg Skanör med världens enda övergångsställe för gäss (bilden), kollade in Skånes djurpark samt Kolmårdens och Borås Djurparker när de var nyanlagda. Skansen också förstås (inte allsången). Åkte tunnelbana i Stockholm. Såg Varbergs fästning, Skrea strand i Falkenberg, Malmös underbara parker, Blomsterträdgården i Eringsboda, Blekinge. Kört genom i Smålands eviga skogar, besökt kusin i Växjö.

Göteborg med omnejd kan jag av födsel och ohejdad vana, släkten fanns i Bohuslän dit man åkte tåget.

Milde tid… vad vi reste på den tiden...!

Riktigt glad för den upptäckarlust som fanns då för med dagens bensinpriser skulle man inte kommit långt... Ändå finns så vansinnigt mycket mer att se i Vårt Land. Här på bôggda åker vi ibland på sightseeing fyra mil runt på småvägar, hittar massor med sevärdheter. Sverige ÄR fantastiskt.