Fredagen den 17 november 1995 hade hela Västsverige den värsta snöstormen i mannaminne. Snön låg på från torsdag kväll och höll på natten igenom och hela fredagen med stark nordanvind. Det var totalt kaos. Man kunde över huvud taget inte vistas ute. Många fastnade utefter vägarna där  de satt kvar hela natten. Plogbilarna förmådde inte rensa, det drev igen lika kvickt.

Vi hade tur. Husbonden skulle åkt till jobbet på torsdag kväll, men vägen drev igen så han kom aldrig iväg. Arbetskamraterna som tog sig till jobbet blev kvar där ett dygn tills det var dags att börja nästa skift. Någon pulsade hem baklänges i snön, det tog halva natten, en annan liftade med en traktor som råkade vara ute men åtskilliga andra fick sova över på jobbet eller hos intillboende jobbkompisar. Affärer stängde, varken ägare eller kunder kom fram.

Jag hade hamstrat under torsdag helt ovetande om vad som väntade, kyl och frys var fulla! Runt omkring var det långa elavbrott men vi hade ström hela tiden. Vi lagade mat, drack kaffe och myste tillsammans medan vi följde kaosrapporteringen på tv.

Snöfallet upphörde först på lördag. Snön på vägen låg en meter djup. Kompakt. Ingen plogning på gång, alla hade det lika illa. Vi hade fullt upp med att ta oss till grinden. Tänk om någon blivit sjuk! Bonden tog sig ut med traktor för att se till sina betesdjur som var helt igensnöade. De stod tätt samman där det blev varmt och vindskyddat inne i snön, mitt ute på fältet. De syntes inte. Först på söndag, på tredje dygnet kunde livet bli ganska normalt.

En dag man inte glömmer.

Brittsommardagen den 7 oktober bjöd inte på någon brittsommar. Inte hos oss i alla fall. För att kallas brittsommar ska det helst vara över 20 grader varmt efter en period med kyligt väder framåt hösten, ofta runt Birgittadagen den 7 oktober. Benämningen har anknytning till namnet Birgitta med samma ursprung som Britt.

1900-talets varmaste Brittsommar inträffade den 9 oktober 1995 då södra Skandinavien hade nästan 25 grader varmt, enl. SMHI. Detta minns jag väl. Just då hade jag turen att få den bästa datakurs jag någonsin hört talas om. Noteringarna från den har jag haft nytta av ända fram till dags dato trots att datorerna utvecklats enormt.

---

Tänker idag på skådespelerskan och revyartisten Birgitta "Teskedsgumman" Andersson som bl.a sjöng "Man ska vara glad åt fötter".

Tänker också på min gamla ungdomsidol Brigitte Bardot, som var dåtidens sexsymbol. Färgade håret rågblont efter hennes förebild. För varje färgning bleknade mitt hår alltmer och var efter tio års färgande platinavitt. Men då var jag trött både på arbetet och färgen. Återtog min egen askblonda färg och stortrivs med den.

Blir nostalgisk över dessa vägskälsaffischer. Minns dem särskilt från landsbygden där de häftats upp på en lagårdsvägg, som här. Oftast gällde de dans, uppträden av artister och annat som kunde locka landsbygdens folk till en stunds förnöjelse om lörda’n. En doft av fart och fläkt, tillfällen till musik och skratt, kanske en flirt. Satt som liten med benen dinglande från ett mjölkbord och fantiserade om vad som där skulle ske. Affischerna satt ofta kvar långt efter evenemanget var över, i lager på lager, sönderblåsta och solblekta. Som minnen av lyckliga tilldragelser som varit och farit. Väggarna fulla med gamla häftstift. Länge sen jag såg dem… var det nå’t förbud?… Nu dyker de upp igen om somrarna, den här utefter min runda. Blir glad.

...dvs. för 30 år sen.

Det är en sån där händelse då man minns exakt vad man gjorde när nyheten kom. Jag satt, nåja... halvlåg, i taxi på väg till massage för envetet ryggskott och ischias. Taxichauffören Arne hade av något skäl gott om tid och bjöd på glass vid kiosken där vi fick se löpsedlarna. Vi begrundade saken under glassätandet.

Har egentligen aldrig gillat Elvis. Visst sjöng han fantastiskt med underbar röst många fina låtar som man växt upp med. Han var säkert en både jättefin och duktig person. Men han blev aldrig den där "urtjusiga sexsymbolen" för mig. Gillade nämligen INTE hans små ögon och tjocka läppar, ja han äcklade mig. Förlåt alla elvisfans. Som rebell protesterade jag förstås genom att hålla på Tommy (Steele), klottrade skor, stövlar och väskor fulla med alla namn UTOM Elvis.  

Såg förstås Elvis-filmer på bio och sjöng själv i 14-årsåldern in ett band med en av hans låtar, tillsammans med en killkompis, en mycket musikalisk dåtida elvisfan, Hans B, en jättefin och rolig kompis. Jag hade bandspelaren, han spelade piano och elgitarr. 

Åter till taxin på Elvis dödsdag...

Nu blir jag riktigt nostalgisk. På den tiden var Sverige ett fint samhälle. Taxiresorna till Grannstaden tre mil bort betalades av staten, massagen likaså, tills man blev bra! Det var gratis (eller näst intill) att gå till läkare. Man kunde utan tjafs ta taxi (busslinjer saknades på landet) till sjukhuset, kom in utan väntetid. Taxichaufförerna väntade ofta i sjukhusets cafeteria på hemresan. Måste varit billigare än att först åka hem för att senare återvända. Varje ort hade hand om sina resenärer. Samresor var inte ens påtänkt. Det var lugnt, det var fridfullt, man kunde sitta still och vänta. Det fanns personal som räckte till, ingen stress.

Det lönade sig att ge konstruktiv kritik. När man ringde till statliga verk, myndigheter eller företag (det fanns telefonnummer) svarade en telefonist genast och kopplade vidare. Folk var anträffbara, folk tog ansvar. Man fick svar bums, och blev lyssnad på. Ofta tog de till sig av kritiken.

Och feministrörelsen Rödstrumporna, Grupp-8 och allt vad de hette hade satt stopp för skyltning av herrtidningar i kioskfönster och butiker. De låg undanstoppade och dolda om de ens såldes i flera, flera år framåt. Det var tider det! Det VAR bättre förr.

Husbonden och jag firar satinbröllop i dag. Varit gifta i 18 år, kan veta. Lika kära än och aldrig grälat nån gång (här avses inga vanliga åsiktsskillnader).

När vi gifte oss 1989 vid mogen ålder trodde jag aldrig vi skulle hinna fira någon sån där bröllopsdag av större dignitet, vid sen start är man ju liksom hela tiden "efter" på nåt vis. Men det finns bröllopsdagar att fira för ALLA enligt den bröllopssajt jag fann på nätet som t.ex fruktbröllop (4), fjäderbröllop (16) och cementbröllop (38) för att ta några. Vete sjutton vem som hittat på't, men vill man fira så...

Det var kyrkbröllop en vanlig fredag, ingen fest, inga gäster, bara min mamma och pappa på festlig middag hemma i köket. Fotograferade själva, knöt blombuketten själv och sparade stora pengar. Det var annat det än dagens bröllopshausse där inget sparas på och många till och med tar lån för att klara av det.

Men vi tog taxi till kyrkan några kilometer bort, minns att jag grät av lycka på vägen dit. Musiken i kyrkan: J S Bachs Jesus all min glädje bliver.

Skulle väl haft någon bild men scannern är inte inkopplad på reservar'n än... tyvärr..... suck.

...var mamma Elsas dag, den 11 augusti.

Pappa och jag besökte därför minneslunden och satte ner en blomma.

Mamma var särskilt förtjust i luktärter, och som liten alltid orolig om de skulle överleva nattfrosten till hennes födelsedag. Såna bekymmer behövs inte i år, däremot finns inga luktärter alls i vår trädgård. Fröna kom ner sent och sen var det ju så kallt och regnigt. Det dröjer än innan man ser nån blomma där, tror jag.

"Han låter mig vila på gröna ängar" står det på stenen bakom blommorna.

Mjölkrumsdörren ser äntligen ut som den ska med Alfa-Lavalskylt och allting. Alfa-Laval tillverkade de första mjölkmaskinerna och överallt där de installerades hängde en sån här skylt på lagårdsdörren.

Denna skylt satt kvar när vi flyttade hit. Vi insåg med ens dess värde och tog ned den under åratal av renoveringar. Nu var tiden mogen att få upp den på sin rätta plats.

Dörren går in till något som vi kallar "mjölkrummet". Ett nytt rum intill gamla lagården, precis på den plats där mjölkrummen brukar ligga. Gamla lagården är ombyggd till dubbelgarage så vi behöver inget mjölkrum egentligen.

Skylten är bara sååå rätt.

Oooops, har visst blivit utmanad av Ruth. Här hinner man knappt få ordning på kontakterna förr'ns det hittas på... Antar utmaningen för egen del, men saknar just nu tid att leta upp någon annan bloggare att skicka vidare till. Sorry.

Sadeln från min vilda ungdom på hästryggen är ett av mina käraste föremål. Den hänger nu på Loftet till Fågelhuset och ska ingå i ett litet privat museum tillsammans med loksele, några träns, tyglar och grimmor, hästskor, söm, ridspö och den gamla stallådan från samma tid. Samtliga föremål är av armémodell och inköpta från Försvarets utförsäljning men sanningen att säga red jag mest barbacka. Sadeln inköptes för att sedermera användas på en häst jag tänkte skaffa och på den vägen är det. Nej, här köps inga hästar nu. Är så nöjd med mina surrogathästar - marsvinen.

Farfars staffli & målarlåda från anno dazumal är en annan kär ägodel. Använde det själv flitigt på 1970-80-talet, men sen avbröts måleriet tyvärr. Mötte Husbonden som då tog hela min tid i anspråk. Den påbörjade tavlan som sitter i staffliet är det sista jag gjorde.

Farfar har nog gjort både staffli och låda själv. Många av färgtuberna är också från hans tid. Oljefärger håller ju länge. Staffliet har sin plats på Loftet i Fågelhuset där det väntar på att jag startar på nytt. Men nu drar det kanske mot akvarellmålning.