Min familj var antagligen först i grannskapet med elljus i granen. Och inte vilka ljus som helst... ja, de var riktiga sevärdheter. Våra fantastiska och märkliga elljus i granen från barnaåren glömmer jag nog aldrig. Som liten satt jag långa stunder och förundrades över dem, och de gav upphov till både funderingar och samtal när vi fick besök i juletider. Det var 1950-tal.

Att vi kom i besittning av dessa berodde på att min farmor jobbade på amerikabåtarna, vilket jag skrivit om tidigare i bloggen HÄR. Farmor kom hem med en lång rad speciella grejer, leksaker som ännu inte fanns i Sverige, dockan Peggy som kunde gå, klänningar med rysch-pysch, en enastående knallröd skolväska av "amrekannsk" modell, elvisp och you name it...

Har försökt återge ljusen på teckningen. Som framgår var de inte bara vackert färgade, de bubblade också... Vätskan fanns i ett glasrör och när man tänt ljusen började de först sjuda för att senare bubbla ganska rejält. De kokade faktiskt. Klart att alla undrade hur i all världen detta gick till, vi också... Men efter flera års studier klarnade det något.

Underdelen bestod av klart färgad plast med en lampa inuti, det blev oerhört effektfullt. Den bubblande vätskan fanns i fem färger, alltid samma färg som underdelens nedre del; blå, grön, orange, röd och gul. Ja, jag minns det som igår.

När ljusen småningom började ge sig ett efter ett fick de ersättas av vanliga vita elljus tills det inte fanns ett enda av de färgade bubbelljusen kvar. Vi letade såklart efter liknande ljus i butikerna men de var omöjliga att få tag i. Nu är de bara ett minne blott.

Vi ska ha ett foto på dem någonstans, men det är så dåligt så det är knappt värt att jaga livet ur sig för. Teckningen får duga.

Fråga mig inte varför jag plötsligt tänkte på koreaduffeln. Det tuffaste som fanns i tonåren på flickläroverket under 60-talet var en grön knälång skrynklig koreaduffel med kulhål i. Det skulle ALLA ha. De såldes ’en masse’ av importföretaget Mercury och kostade 20 kr. Jag tjatade länge för att få en.

 - "Är dom varma då", frågade mamma. Det var ju bara tunt militärtyg. Man fick klä sig varmt under istället. Till slut släppte hon till tio kronor, det räckte till en UTAN kulhål. Var överlycklig över detta begagnade militärplagg som hängde med i flera år. Man var med, men i totalt fel ålder för att förstå sig på vare sig Korea eller USA.

Snart var man ett vandrande klotterplank. Det var så man gjorde. Skrev namn på koreaduffeln. På alla idoler, band man gillade, killar… ja, allt.

Sen kom en liten blå-och-vitrandig tunn bomullsluva utan tofs som smet åt runt håret. Ett litet huvud som mitt blev om möjligt ännu mindre. Smällar man fick ta ty luvan hörde till. Samt en superlång halsduk som virades ett varv runt halsen och sen hängde ner till knäna ungefär. Min var gul.

Jeansen hade inte slagit än. Vi hade elastabyxor, såna där med hälla under foten och som det blev knän på ganska snart varför man drog upp dem i midjan allteftersom för att knäna skulle rätas ut. Mantovaniskor.

Vi skolkade, var hemma hos en tjej och lyssnade på en störig inspelning från Radio Luxemburg när Beatles slog, rökte pipa (vanlig tobak), åkte spårvagn till klipporna vid havet, blev hungriga, samlade blåmusslor som kokades med saltvatten i hittad plåtburk, brrr, mådde lite illa och ångrade oss.

En av tjejerna fick Beatles första LP, hade med den till skolan och vi kastade oss ner till gympasalens skivspelare och buggade på både lunchrast och varje tiominuterspaus till Love me do och Please please me. Det var rusigt härligt och vilt.

Så slog Rolling Stones, det blev fler namn på rocken. Stones besökte Göteborg, en flicka i klassen låg med Mick och det var en artikel i BILDJOURNALEN om detta. Vi var stolta! Jag gillade Bill Wyman bäst, har alltid fastnat för dem som sett mest härjade ut, kanske för att jag fick ha dem ifred. Jag menar, ALLA andra dyrkade ju Mick Jagger.

Det var tiden när Göteborg hade flera lokala pojkband i vår ålder, vem minns t.ex inte riksbekanta Tages, Janne Lucas och de lite äldre Spotnicks. En kille från pojkläroverket var en yngre kopia av Bill Wyman och spelade i ett lokalt band. Jag passade hans tider vid spårvagnen för att bara titta. Så där höll det på…

Undrar bara var den gröna koreaduffeln tog vägen…?

... OCH EN HÄRLIG JULEFRID ÖNSKAS BLOGGENS ALLA LÄSARE !

Bilden är från 1985 och trots dålig bildkvalitét mitt bästa egenproducerade julkort. Ett fint minne. Det är Jackies sista jul. Hon blev 12,5 år och var född fotomodell. Tyckte om att posera, förstod liksom att det skulle bli nåt bra av det hela. Hon hade en god portion tålamod, tröttnade aldrig.  Detta var bara en i raden av tolv-tretton bilder vid samma tillfälle. Vänd häråt, titta ditåt, huv'et på sné, le lite grann... Hon ställde upp på allt, en riktigt klok liten västgöte.

I år har orken inte räckt till för digitala julkort. Ibland vill det sig, ibland inte. Då är man tacksam att butikerna fortfarande saluför de gamla standardjulkorten. Lustigt nog är vår bekantskapskrets inte heller så digital, så här droppar in såna trevliga bordsprydnader... Ja, det är där vi har dem.

Här var det gran, här var det gran!
Den finaste i stan till dopparedan.
Ensam hon står, sista som går.
Hundra huggde jag i år.
Min lilla gran, så grön och fin,
du luktar gott, som terpentin!
Vill ingen ha dej, får jag väl ta dej,
som rövat bort dej ur skogen din.

Julgransförsäljningen på torg och marknader där grandoften ligger tät lockar alltid fram minnen. Nu har många gått över till evig plastgran (vi också), men när jag var barn var det annat. ALLA skulle ha äkta gran. Det var tätt mellan försäljarna ute i bostadsområdena.

Försäljarna stod rakt nedanför vår lägenhet, det var mycket att ta del av. Som nio-elvaåring var man nyfiken och blev bekant med "gubbarna". Den ena hette Herbert minns jag, och lustigt nog kom samma gubbar tillbaka till vårt område flera år i rad. Det var 1950-tal och en gran kostade tio kronor.

Mamma och pappa övervakade mina förehavanden och pratade med gubbarna (så gjorde föräldrar på den tiden). Det ville sig inte annorlunda än att jag även hjälpte till med försäljningen så som en tioåring är mäktig. Fick till och med en liten "lön" som uppmuntran men det ville mamma rakt inte tillåta.

- Du lämnar tillbaka pengarna, du får inte ta emot pengar från främmande personer. Du hjälpte inte till för att få betalt från början!

Så det så. Ord och inga visor.

Granvisan däremot, texten till Evert Taubes Knalle Jul (ovan), hittade jag HÄR. 

- Nej, jag vill inte vara lucia!

Ett av mina luciaminnen är när jag som 16-årig nyanställd på kontor 1965 vägrade vara lucia. Och höll på att förlora jobbet!

Där var tydligen seden att sist anställd skulle vara lucia på kontoret när den tiden nalkades. Medlemsregistret hade många unga flickor anställda. Jag var inte den enda. Men jag hade långt ljust hår... Och ryktet gick att jag skulle bli.

Nänänä, tänkte jag. Kommer inte på fråga. Var inte alls trakterad av denna tvivelaktiga ära. Här ska ingen bestämma över MIG. Ingen av kompisarna trodde att jag skulle komma undan. Och jag blev inkallad till personalchefen som tog på sig sin allra bistraste min.

- Jaså, Margus vill inte vara lucia?

- Nej, det vill jag inte.

- Margus behöver inte jobba här heller om hon inte vill.

- Men det vill jag.

End of conversation. Jag spelade ett högt spel, och det var lite pirrigt. Hade aldrig satsat så högt förut.  (Rebellen är ett konstigt djur, ränderna går aldrig ur..) Men eftersom jag jobbade på ett fackföreningskansli var risken minimal. Detta var inte ett skäl för uppsägning. Och jag blev kvar. Utan att vara lucia.

Jag blev kvar där i ett par år och hade en fantastisk tid. Lärde mig massor, i och för sig gamla onödiga kunskaper idag, och hade jättekul. Blev god vän med personalchefen som för övrigt ägnade stor del av sin arbetstid (!) åt att manuellt fylla i kollegernas stora systemtips.

Jag hade förslag till rationaliseringar av arbetet. Inkallades till chefen igen men denna gång för seriöst resonemang om förslaget.

Det är aldrig fel att hävda sin rätt. Man kan till och med bli respekterad!

Lussenatten är magisk.

Nog har man genomlidit åtskilliga lussetåg i sin dag. Som lokalredaktör på landsbygden tenderar det lätt att bli lite tjatigt när man flänger runt från det ena spektaklet till det andra, om jag säger så. Och ve den som uteblev från något enda... Same procedure as last year. Samma sånger, verser och kläder.  Största behållningen gav alltid lussetågets småttingar som aldrig följde mönstret. Obetalbart att se dem i helt andra tankar, stoppande sitt batteridrivna ljus i munnen, örat eller liknande. Bra bilder gav det också. Då var den dagen räddad och man kunde lämna de skridande luciorna åt sitt öde.

Roligare var det på flickläroverket när vi olovandes hemsökte närbelägna pojkditon i evighetslång ringdans upp och nerför breda trappor, i och ur salar, den ena efter den andra, våning för våning. Vi var så många att vi nästan mötte svansen på väg ut. En upplevelse! Några tjejer fick visst hoppa ut ur fönstren när rektorn kom. Och vilken bassning vi fick av vår egen rektor!

Visst är det magiskt... "Den längsta Natten då den kalla och olustiga Wintern tar sin början" enligt ett citat från 1702. Begreppet Lusse Långnatt härrör från medeltiden då vintersolståndet inföll vid Lucia. Med den gregorianska tideräkningen hamnade vintersolståndet på nuvarande 21-22 december. Men i folktro och tradition fortsatte Lusse Långnatt betraktas som årets längsta och mörkaste natt.

Traditionen att skrida runt med ljus i håret började först mot slutet av 1920-talet. Lucia från Syracusa, som led martyrdöden i Italien år 304, har tydligen inget mer än namnet gemensamt med vårt  firande. Rötterna till vårt lussande finns mer i det svenska bondesamhällets tradition på 1800-talet att utklädda till "lussegubbar" och "lussebrudar" dra runt bland gårdarna hela natten, spexa, busa och sjunga lussevisor för att få brännvin, kaffe eller pengar.

Läste att det drogfria lussandet på något håll hade 27 år på nacken. En bra ordning! Själv var jag som fjortis med på den tiden då det började urarta (pionjär, kan veta, 44 år sen) och man lurade föräldrarna att man skulle ut och lussa och i själva verket gjorde annat. Det hände bara EN gång! Visst var tanken att vi skulle lussa, har ett vagt minne av lucialinne och glitter. Men efter en kvarting, sönderslagna rutor, nerspydda väggar, black out och övernattning i hölada efter dimmig vandring på mörka landsvägar blev det inte så mycket med det senare... Visst ÄR lucianatten magisk...

Undrar förresten hur många som känner en Lucia, jag menar... som verkligen heter Lucia. Jag känner en. Det tog tid att vänja sig, en knepig känsla att maila eller ringa och gratta på namnsdagen...

Enligt susning.nu finns 2 964 kvinnor med namnet Lucia. Av barn födda år 2002 fick 79 flickor namnet, varav sex som tilltalsnamn.

(teckning av Lisa och Hanna, båda borta nu) 

Det finns sånt som är lite skämmigt... Tvekar därför, men har erfarit att jag inte är ensam om denna svaghet, så här kommer det...

Gamla mänskan är tokig i gosedjur. Just det. Kan betala rätt mycket för dem. Lyckligtvis bor jag långt från frestelser, men när det händer... då händer det. Kan inte slita mig. När jag väl fått tag i ett är jag lycklig som ett barn, klappar och kramar och snusar i dess päls.

Det började tidigt. Med Nalle och foxterriern Bobby. Hade flera gosedjur som liten. Dockvagnen var fylld med ett menageri. Visst fanns där dockor som farmor skaffat, men det var djuren jag fastnade för. Det måste ligga i generna. Och går tydligen aldrig över...

Dockan Anna-Pia drog farfar och jag sönder i en vild lek och det bekom mig inte ett dugg. Men när Nalle förlorats på spårvagnen var jag som fyraåring otröstlig. Sörjde honom ända tills vi fann en exakt likadan fyra år (!) senare. Han blev min förtrogne, och sitter nu sliten och lappad i bokhyllan med gamle apan Jocko och några "yngre" vänner. Han skulle ju inte vara ensam! Ett antal mjukishundar finns också i samlingen.
Så jämlikhetskämpe jag är, måste jag nog tillstå... detta är en typiskt kvinnlig grej. Vem har sett en vuxen karl med mjukisdjur i famnen? Men kvinnor faller lätt i trance, har jag märkt.

Gorillan Boo-Boo köptes en gång när vi letade leksaker åt Husbondens ena dotter. En härlig affär! Vi fann inte vad vi sökte just då... men jag fick med mig gorillan. Och dyr var den!

För bara nåt år sen kom Råttan och Kaninen in i familjen. Dom satt i en vrå i färgaffären och sände signaler till mig. Jag klev rätt fram och smälte som smör i solsken. Var ska det sluta...?

I morse nåddes vi av nyheten att Thore Skogman avled i helgen. Han blev 76 år och hade ett Sommar-program så sent som i somras. Folkkär trubadur, sångare, poet, artist.  Men Vilda Matilda, detta kan man ju knappt föreställa sig. Det är som med ens föräldrar... Thore Skogman har funnits i hela mitt liv.

Är uppväxt med Storfiskarvalsen (1959), Fröken Fräken, Plättlaggen, Jämtgubben, Surströmmingspolkan, Bergsprängartango, Drömmen om Elin, Pensionärsvisan, Manolito, Pop opp i topp, Twist till menuett, Tre da'r i buren... och allt vad dom heter. Vi kan dem utantill allihop som vore det psalmer man lärt sig  skolan. Hans medryckande glada låtar gick rätt in i huvudet på hela svenska folket.

Han var ett fenomen, skrev låtar på löpande band, det bara poppade upp i skallen på honom. Han var klok som tog vara på den talangen!

Jag kommer väl aldrig glömma hans blågula kostym och självironin när han sjöng Rött hår och glest mellan tänderna.

Äh, skriver ner alla mina favoriter när jag ändå håller på. Bra att ha dem samlade i bloggen:

Tiotusen röda rosor, Älgjakt, Man måste vara om sig och kring sig, Du är en riktig klippare du, Dra ända in i Hälsingland, Ensam jag är, Min gitarr, Ett brev betyder så mycket, Kärlek på lasarett...etc.

Hejdå, Mister Blågult. Ha det bra däruppe!

Nu väntar vi bara på ett rejält minnesprogram i svt, värdigt en nationaltrubadur.