Vi är något av Mästare på pillestygn. Om jag får säga det själv blir det jäkligt bra. Osynligt och starkt. Min generation drillades i denna ädla konst i skolans syslöjd (eg. smygstygn eller fållstygn, tror jag). Vi skulle fålla ETT HELT LAKAN med just sådana - trots att det fanns symaskin... Undrar om inte vi skulle övas i att klara oss utan, i händelse av kristid (det var ju strax efter kriget).

Annars var syslöjden aldrig min grej. Mamma (salig i åminnelse) fick rycka in i akuta lägen så att jag kom vidare med stickade sockar, vantar, grytlappar... Utan henne hade jag väl suttit där än...

Inte så att jag slarvade... nej, noggrannhet är min arvedel. Långsamt och filosoferande 'pillade' jag vidare. Sånt går väl inte för sig i dessa tider.

   Vi fållade alltså ett, säger ETT FÖRKLÄDE plus ETT LAKAN med pillestygn! Ser det framför mig än i dag. Även här fick mamma rycka in före sommarlovet. Men övningen sitter, och kommer till användning nu och då.

Hos Vännerna häromsistens kom ämnet på tal. Klassiska gympapåsen först. Den fanns i rött, blått eller grönt bomullstyg, rutat med små tunna vita linjer. Alla hade likadana. Namnet broderat i korsstygn. Den påsen hade jag länge kvar som bottenskydd i en korg, men nu är den borta.

Trots syslöjdens prövningar var jag ingalunda förkrossad. Mästarprovet kom först efter skolan. Med symaskin självklar i huset växte man upp med uppfattningen att ALLT GICK ATT SY, bara man gav sig fasen på det. Alltså började jag sy mig... en bikini!

   Inte det enklaste, men... yes. Med tecknad bild på läcker dito som förlaga (solbikini, vill säga) samt fullkomligt besjälad av idén räknades det och mättes i en väldig fart. Avböjdes vänligt mammas erbjudande om hjälp. Kördes själv, kanveta! Och den blev klar! Och bra! Fullt användbar och höll i flera år. Det skulle slöjdfröken ha sett...

Fållstygn:

"Stygnen bör vara prydliga, små, nästan osynliga. Fogningen bör vara extra stark."

   Mamma var en mycket skicklig sömmerska. Duktig med handarbete av alla slag. Hennes stickningar var ett under av jämnhet och släthet. Hon var också en fena på mönster, kreativ och uthållig. Hade hon fått en idé så genomförde hon den.

En kines beställde en stickad tröja med världens alla flaggor på och erbjöd så bra betalt att mamma åtog sig uppgiften. Och eftersom mamma var noggrann, ja… perfektionist, så hade hon mycket jobb med den där tröjan. Från mönster och färger till stickning.

Undra på att hon var stolt när den var klar. Denna unika tröja, av vilken det fanns bara ett enda exemplar i hela världen, skulle så klart förevigas. Pappa var modell. Inte anade de då att tröjan skulle bli till ett trauma.

Kinesen hämtade tröjan. Det var nåt krångel med betalningen (jag minns inte riktigt). Kanske blev det inte lika mycket som utlovat? Hur som helst kom saken ur världen. Detta var 1948.

Inte så värst långt efteråt såg mamma och pappa ett reportage i en tidning där den unika tröjan uppmärksammades. Mamma såg med ens att det var just den. Hon hade ju levt med den länge och kunde varje millimeter. I reportaget påstods att kinesens fru hade gjort den.

Detta sårade mamma väldigt djupt. Hela hennes skaparglädje och hantverksstolthet fick sig en knäck. För att inte tala om besvikelsen över falska människor. Det tog lång tid innan hon kom över det. Nu är hon tyvärr borta, men med detta återställer jag ordningen. Det sägs ju att allt som hamnar på internet ligger där i evärderlig tid...

 ----------------------

Upphovsrätt handlar om just detta. Oavsett vilket slags konstverk det handlar om. En text, bok, foton, teckningar, målningar, foton, smidda saker, en skulptur, melodier… vad som helst. Någonstans finns en upphovsman som satsat skaparkraft, uppfinnarglädje, lust, tid, intresse och hantverksskicklighet. Och som är stolt och glad över vad som åstadkommits. Det ska eller får man inte ta ifrån någon annan! Det är lumpet och fantasilöst att stjäla andras verk när man inte kan själv.

Jag har en ny idol - Peter Apelgren. Ja, man har ju sett honom förut, bl.a i På Spåret. En spontan, levande och varm humorist från Göteborg. Att han därtill är musikalisk med fin sångröst visste jag inte. Ännu mindre att han också är konstnär, men det passar ju så bra in på det andra. Vilken tur att jag såg säsongens första Doobidoo. Men… varför hade han en för liten kavaj med för korta ärmar…?

--------------------

För övrigt tänkte jag ta upp nåt helt annat:

Förra helgen var det årlig husbilsträff på Byn. 150 imponerande åk radade upp sig på parkeringen vid skolan. Och det slog mig att… Husbil, det ska man ha. Om man ska resa alltså. Nuförtiden är dom så himla genomtänkta och välutrustade och jag förstår mer än väl folk som semestrar i detta rullande hem. Bättre än husvagn! En kan sova när den andre kör.

Man behöver inte ens uppsöka campingplats. Man bara kör in på närmaste parkering mitt i centrum och knoppar in där. Så gjorde jag i England på 70-talet där man minsann inte campar fritt i naturen.

Hade då ett gammalt VW-skåp (se bild), provisoriskt omgjord till kokvrå med gasspis och hemsnickrad sovbrits. Långt ifrån den lyx som finns idag. Men bilen gjorde många mil tur och retur till Kiruna där luftintaget fick tejpas igen mot myggen (se pilen). Samt England –Skottland på 14 dagar. I albumet hittade jag även kortet VI FLYTT' INT' från kampanjen mot utflyttningen från Norrland.

Den som inte läst bloggens reseminnen i tre delar kan kika HÄR, HÄR och HÄR.

Aktuellt för dagen är att skolmat slängs för en miljon varje dag i Sverige. Svinnet i skolköken uppgår till flera tiotusen ton per år. Varje år kasseras mat för över 200 miljoner.

- Man är ju lite trött på skolmaten, för det är samma mat nu som man fick i sexårsverksamheten, säger en flicka i tredje året på gymnasiet (SvD).

Tänk så många fattiga i världen som lever på ris – och enbart ris – varje dag, året runt. Och är glada för det.

Under min skoltid på 50-60-talen blev vi serverade en portion som vi SKULLE ÄTA UPP och fick inte lämna matsalen förrän allt var uppätet. Ord och inga visor.

Mestadels tyckte jag om maten men en gång råkade jag få alla äckliga slamsor från hela kalopsgrytan på min tallrik. Höll på att kräkas och försökte att få slänga det. Nähä, marsch tillbaka och ät upp! Sa tanten som vaktade återlämnandet. På den tiden var begreppet kränkning av elever inte uppfunnet.

Jag satte mig och smidde planer för uttåget. Sen stoppade jag kalopsslamsorna i munnen, och med ett under av självbehärskning lämnades tallriken och jag ilade ut och ulkade ut resterna i rabatten. Det var första och sista gången.

Efter det hade jag papper i fickan för dylika händelser.

Kära fynd i bokhyllan. Två klisterböcker i brun kartong från tidigt 50-tal. Såna där som man samlade bilder till ur Hemmets Journal och klistrade in själv. Mycket pedagogiskt. Lärde mig mycket här. Undra på att ett medfött intresse för djur och natur stimulerades.

UR SVERIGES FLORA är den ena, den andra heter BILDER UR DJURVÄRLDEN. Båda är kompletta. Man lärde sig vara uthållig och noggrann.

Fascinerande att bilderna är så vackra och välgjorda. Inget hafsverk där. Man gav sig tid förr. Det fick kosta. Det utgjorde ett värde att det blev bra. Inte som idag när allt ska vinstmaximeras. Där är till och med sånt där glansigt papper emellan uppslagen för att skydda bilderna.

Den något ålderdomliga texten för trana återges nedan. Tur att man nu återskapat våtmarker för djuren och värnat tranorna med stödutfodring så texten känns ganska inaktuell.

"Tranan förekommer icke så talrikt hos oss men finns här och var på stora myrar, ända från Skåne upp till Lappland. Genom att myrarna allt mer och mer utdikats, har det blivit svårare för tranan att skaffa föda, och hon blir därför mer och mer sällsynt, särskilt i södra Sverige. När tranorna flyga i flock låta de höra ett egendomligt trumpetande."

Den här boken växte jag upp med. Har inte tittat i den på 20-30 år för jag kan den utantill, men förmår inte riktigt fatta ett avgörande beslut om dess hädanfärd. Den är liksom en del av mig, av min personlighet. Tror jag. Det känns så. Att slänga den kanske gör ont…

"En gyllene bok OM VÅR JORD", (Folket i bilds Förlag) blev min bibel om geografi. Att jag haft den sen utgivningen 1953 framgår av några konstiga fyraårskrumelurer (mina). Den är fullkomligt sönderläst.

Här grundlades min världsbild. Här lärde jag mig att vi levde i en vänlig värld, en underbar värld där varje folkslag hölls med sitt i var sina vackra världsdelar, idylliska var och en på sitt sätt. Inte ett ord om krig och ondska. Man växte upp med en tro på en god värld. Jag vill tro det har gjort mig till en snäll människa.

Här lärde man känna solsystemets inverkningar på våra årstider och dygnsrytm.

Bilderna fick mig att experimentera med lampa i mitten och apelsiner som cirklade omkring för att se hur nattskuggan flyttade sig. Vete fasen hur jag fick ihop det, men ett sjujäkla bygge var det… Ojoj, vilka minnen.

Bilar är till stort bekymmer. Ofta till nytta också, ehuru kostsam sådan. Men mest till bekymmer. Värst är när de inte går alls, som för en av våra grannar när vi bodde i lägenhet på Byn.

Hon hade köpt en gammal bil. En liten nätt modell av sydeuropeiskt märke. Visserligen ålderstigen och ganska medfaren, men… käck. Såg den ut. Det skulle dock visa sig att FIA var ett oerhört trumpet och svårflirtat exemplar. Snart var alla grannarna på gatan engagerade i den lilla bilens väl och ve.

Det började försiktigt med artighetsvisiter på parkeringsplatsen. Små grupper kom och gick och förhörde sig i allmänhet om nytillskottet. Vad har du gett för den här då? Hur långt har den gått? Jaha, den ser ju inte så tokig ut… började det.

- Ja, jo, den är väl bra men… Ja, jag har lite problem med…

Jaså minsann. Intresset ökade. Bil som inte går och hjälplös kvinna är en oemotståndlig utmaning för de flesta män. Det ska vi väl fixa, menade man morskt och grep sig an skrothögen. Den ene efter den andre slöt upp. Man lade pannorna i djupa veck, slog lovar kring fordonet, resonerade, funderade, rev sitt hår, beskrev och gestikulerade.

Sommarkvällarna var ljusa och varma. Som gjorda för utomhusligt umgänge. Kväll efter kväll hölls sammanträden kring den lilla bilen där ett sällsamt skådespel utspelades. Motorhuven stod ständigt på vid gavel, bagageluckan likaså och bilens innanmäte låg mestadels utspritt på marken.

Verktyg hämtades. Man knackade, man klämde, man vred och man vände. Tittade under och tittade över och lade stundom armarna i kors. Men FIA förblev lika tyst och trumpen och vägrade att samarbeta.

Så höll det på kväll efter kväll. Nya teorier framfördes, prövades och förkastades. Snart upptog Bilen allas intressen och undran. Man möttes på nytt efter jobbet till nya överläggningar. FIA var en verklig utmaning. Gatan hade fått ett nytt samtalsämne. En nöt som gemensamt skulle knäckas. Men FIA teg.

Efter några veckor kunde man åter se själva bilen då leden kring den glesnade. Man tvingades ge upp inför den obotligt sjuke och FIA tog sin hemlighet med till bilkyrkogården. Ägarinnan skaffade småningom en bil av annat märke, som går och går och går…

Men tänk, vilka hjälpsamma grannar!

Av en händelse hittades idag gamla bilder som saknats länge. Hade ingen aning om var jag lagt dem, men nu dök de upp. Precis likadant vill jag att det ska gå till att finna mina gamla diabilder som är puts väck. Men detta var förstås en pärla…

Snacka om att visa hela garnityret. Hade väl anledning att vara flina upp mig förstås. Vann nämligen en biljett till Cirkus Schumann i GP:s tävling. Ensam om alla rätta svaren, kan veta.

Hästintresset glödde och jag gick dit enbart för deras skull. Att det skulle bli på så här nära håll blev en överraskning. Fick välja själv och därtill vänta en stund tills araben Ergon och den tjusiga Pauline Schumann var lediga. Hon visste att posera till skillnad från mig. Undra på det med den granna utstyrseln ;-)

I den trespaltiga tidningsartikeln stod också att jag minsann hade en del att fråga om (så pass!?), att jag red sen fyra år tillbaka och helst av allt ville bli cirkusdressör.  

Cirkus har tydligen gjort ett stort intryck, ty senare i livet hade jag faktiskt en sån där euforisk dröm om att jag verkligen var cirkusprinsessa och kastade mig i gungor och trapetser så det stod härliga till. Den levde jag på länge.