Förra inlägget om den gamla journalisttiden fick minnena att ramla över mig. Det var då man fotade i svartvitt och framkallade filmerna själv.

Det var stress. Ibland kom man tillbaka från nåt jobb lagom för att hinna framkalla rullen, välja bild och ta bilen till bussen för att slänga på kuvertet med bilder till huvudredaktionen. Same procedure every day. Då och då missade man bussen och fick köra till Grannbyn, två mil i raketfart för att passa bussen där. Lyckades inte detta blev det till att köra in bilderna själv, sex mil. Sen sex mil tillbaka och skriva klart artikeln, ständigt övertid.

En gång var jag störtsäker på att passa bussen. Hade nyss ringt Fröken Ur och hade exakt tid. För jag skulle för en gångs skull INTE ha övertid. Nåt viktigt på gång. Men… bussen hade stuckit. TRE minuter för tidigt. Jag blev helförbannad (låg tröskel) och satte iväg efter bussen som inte passat turlistan! Jakt över Slätten!

När jag väl kom ifatt och förbi bussen, hängandes på tutan, bromsade jag in och ställde mig på tvären över vägen, stegade fram till bussen som stannat och talade med HÖG röst in i den öppnade dörren om vad klockan var och vikten av att passa turlistan och lämnade kuvertet. Särdeles nöjd med att slippa övertid den dagen. Sedermera fick jag erfara att det var många personer jag kände på bussen…

… är en utmaning för alla fotografer. Bilden som tas med till nästa möte med fotoklubben är nästan vald. Har två-tre favoriter av nio utskrivna egna bilder. De är tagna av kompaktkameran. Jag säger kameran, för numera behöver man inte kunna mycket teknik för att få bra bilder.

Annat var det med bilden som läggs ut här, från 1981. Den är INTE alls tagen av mig. Återkommer till detta…

När jag jobbade som journalist för drygt 20 år sen var det svartvitt som gällde. Manuellt, välja tid och bländare själv. Vi lokalredaktörer klarade oss nätt och jämnt med enkla kunskaper. Yrkesfotograferna jobbade på huvudredaktionen och kunde i mörkrummet göra underverk med halvtaskiga bilder om vi tabbat oss nån gång.

Hade en gång ynnesten att se en av dem i arbete. Att jag jobbade som nattvakt på Byns Stora Industri hade inspirerat redaktören så till den grad att det skulle göras NATTreportage. Man skickade Den Bäste för här skulle bli NATTbilder. En upplevelse. Han visste exakt hur han skulle göra.

Denna bild togs i totalt mörker och även det klarar moderna digitalkameror idag. Men inte på den tiden.

Här jobbades med öppen slutare. Fotografen sprang i mörkret in i intilliggande rum. Väktaren (min kollega) ställdes ut i den svarta korridoren med sin ficklampa i vissa sekunder. Fotografen brände av en blixt inifrån rummet. In med väktaren och hans ficklampa i mörkret medan fotografen kutade in i nästa rum och brände av en blixt till. Allt som hände i kolsvarta mörkret registrerades inte på filmen, bara det som blev upplyst.

Det är detta som syns på bilden som svag belysning bakom och på väktaren samt på väggen till vänster om honom. Man ser blixtskenen som reflekterades i taket. Ficklampans reflexer i vägg och golv skötte resten. Det kallar jag proffsfoto. Tyvärr gör detta inskannade tidningsurklipp från mitt reportage inte bilden full rättvisa, men man ser ändå de uppnådda effekterna.

Bilderna togs av Sven Ljunggren, hoppas jag minns rätt, på SkLT.

Samhällsdebatten omfattar bl.a. skolkökens vara eller inte vara, likaså om inte syslöjd och träslöjd stjäl dyrbar undervisningstid från ”viktigare” ämnen. Dumheter. Praktiska ämnen är mycket värdefulla. De blir ett avbrott från det rena pluggandet och ger möjlighet till skapande med händerna samt ger värdefull lärdom för livet. Tyvärr har det nu gått så långt att en del skolor faktiskt lär ut skolkök i TEORIN då det inte finns medel för inköp av råvaror. Bara tanken är för dråplig…

Min egen skolkökstid blev dock inte lång. Med de bästa av föresatser såg 13-åringen fram mot att lära sig laga mat och baka. Ett roligt och annorlunda inslag i den annars (just då) trista skoldagen på flickläroverket. Men den gamla skolköksboken från 60-talet blev inte mycket använd…

Första lektionen bakades rulltårta. Lycklig över nyvunnen lärdom fortsatte jag öva hemma efter skolan. Sen… hade skolkökslärarinnan den dåliga pedagogiken att vi skulle rensa fisk! Tyvärr tänkte hon nog att det skulle läras ”the hard way” utan genvägar. Först rensar man, sen lagar man… typ.

Detta blev too much för en rebell som tidigt ifrågasatte allt. Jag kände omedelbart att det skulle varit mer psykologiskt att börja med lätta och roliga måltider för att stimulera intresset. Jag slog tvärnit direkt. Hade väl lätt kunnat stå där bland de andra ”snälla och lydiga flickorna” och rensa men jag blev förb--nad över den dåliga psykologin. Antagligen tyckte jag att det var snudd på övergrepp och lämnade köket i protest.

Tro det eller ej… nästa lektion slängde skolkökstanten upp en klump av vad som liknade hjärnsubstans på bordet. Kalvbräss hette det. - Det var då… märkvärdigt, tänkte jag, reste mig och gick med orden: ”konstigt att vi inte måste slakta djuren först också…” Där tog min skolkökstid slut.

Dock var undertecknad inte för all framtid dömd till eviga halvfabrikat eller snabbmat i gatuköken. Trots opsykologisk skolkökstant lärde jag mig två decennier senare att som farmare både föda upp, slakta samt stycka djur för eget tillvaratagande. Därefter äts mest Hederlig Hemlagad Husmanskost i Lilla Huset. Ändå hävdar jag att skolköken behövs!

Dagens Stora Eftersök gav ett roligt fynd; åtskilliga läroböcker från min utbildning till verktygsmakare. En jättehög. Där var böcker om verktyg för klippning, pressning, bockning, om jiggar och fixturer, formverktyg för plast och gnistberabetning. Kära nån vad mycket man kunde. Mindes nu att jag faktiskt tillverkat kugghjul (bilden). Som fungerade. Ett fasligt räknande på vinklar var det.

Men dessa böcker slängs nu. På annat ställe har jag redan sparat andra böcker till minne. Man kan inte samla på allt, man måste gå vidare i livet.

-----------

Suck. Det jag EGENTLIGEN sökte efter misslyckades. Efter en månads eskalerande sug efter mina gamla diabilder tog jag mig i kragen och startade Stora Eftersöket. Hade väl ett hundratal gamla bilder monterade i plastramar och prydligt placerade i stabelbara boxar. Senast jag såg boxarna var när vi röjde ur förrådet för att skapa fågelrummet 2005. Sen är dom puts väck…

Påbörjade ett metodiskt sökande. Grundligt trevade jag mig fram i garderobens innersta vrår, kände på varje pryl. Tyghögar, skor, gamla tidningar, tröjor som inte används… herregud vad mycket som ska röjas till sommaren. Men inga boxar. Alla skåp och lådor i Lilla Huset granskades. Inget resultat. Retfullt! Gick vidare till Loftet i fågelhuset. Borta. Till och med garaget kollades. Har jag varit så sinnesförvirrad att jag slängt dem? Har de blivit kastade av misstag? Ingen vet.

Har nu nått insikten att jag inte vet var jag ska leta. Bäst att låta bli. Man kan ju inte bli manisk. Väldigt tråkigt är det. Där fanns gamla bilder på mig, mamma och pappa, finfina bilder på älgar från Hunneberg och inte minst englandsbilderna! Men, men… är dom borta så är dom.

Sommaren 2009 ska bli ett Röjningens År i Lilla Huset. Det är bestämt sen tidigare. Tills dess släpper jag projektet. Då kanske dom bara dyker upp av en slump. Så är det ju ibland.

Så var livet slut för vår INGO. Ingemar Johansson blev 76 år och avled i går i Onsala. Bloggen minns honom idag och tackar för alla goda minnen. Han har funnits i hela mitt liv.

Hans bild hängde på väggen i mitt flickrum, mest för att han var så söt, så hjärtegod, så lugn – och en alldeles vanlig göteborgare. För boxning var ju inte min grej. Vi var så stolta över Stadens Son som blev världsmästare i tungviktsboxning. Det var stort. Uppståndelsen inför matchen på Yankee Stadium i New York 26 juni 1959 var enorm. Mamma, pappa och jag gick upp i arla morgonstund för att höra matchen på radio, klockan var väl fyra eller fem. Matchen hann knappt börja förrän den var över.

Ingos ande svävade över Göteborg långt efter att han lagt ner boxningen och flyttat till Schweiz. Vi arbetarungdomar fantiserade mycket över vad han gjort med alla pengar han tjänat ihop, beundrade hans klokhet som slutat i tid och satsat pengar på rejäla grejer som grävmaskiner och fisketrålare, så stensättare han var.

Vi tänkte på Ingemar när spårvagnen passerade Redbergslid, där hans gamla boxningsklubb låg. Och från bussen såg jag hans föräldrahem i Grimmered varje dag på väg till jobbet. Sen vallfärdade vi en tid till båtterminalen ute på Hisingen för att se Ingemars superlånga husvagn som stod uppställd där.

SVT repriserar ett minnesprogram om honom på tisdag kväll. Hoppas han sjunger där också. Man blir ju alldeles varm om hjärtat av att höra honom i paradnumren Klart till drabbning och Västkustens vals.

Den här boken kunde jag bara inte låta passera. Det är den tredje i en serie av författaren Jens Wahlstedt. Missade den första "Skolplanschernas Sverige – bondeåret och naturen" som gavs ut 2000. Ärvde den från pappa istället, tack och lov.

Denna "Djur och natur på Skolplanscher" som gavs ut i september 2008, högg jag på som en hungrig gädda.

-------

Bokserien är något varje svensk bör ha i bokhyllan, det är en skildring av det gamla Sverige som många av oss fortfarande bär i våra hjärtan. Vilken högtidsstund när planscherna kom upp i skolsalen! Det var ett stort förtroende att låna frökens nyckelknippa för att ur dammiga kartrum hämta ett knippe planscher som förgyllde lektionerna.

Tyvärr försvann denna nationalskatt på 1960-talet i konkurrens med modernare hjälpmedel. Många planscher brändes på soptippar, andra hamnade i skolmuseer eller hembygdsföreningar. En del har auktionerats ut till privatpersoner.

Jens Wahlstedt gav sig ut i landet och dokumenterade hundratals skolplanscher innan det var för sent. Det har resulterat i tre böcker, en värdefull insats för kulturen.

Den tredje boken "Skolplanschernas Sverige : Historia, hantverk och religion" gavs ut 2005 och finns fortfarande i handeln.

--------

Planscherna finns också på nätet. Manne Hedbergs digitala skolplanschmuseum HÄR är enastående, men det finns väl inget så skönt som att ligga eller sitta och bläddra i en bok. Det ena utesluter inte det andra.

... av gårdagens inlägg om farmor har skett. Uppdaterat med några bilder.

I dagarna tre har jag surfat omkring i nostalgidimma. Jag har hittat farmor på en fantastisk hemsida om SAL - Svenska Amerika Linien! Webmastern kommenterade ett av mina äldre inlägg HÄR om farmor som seglade som stewardess på amerikabåtarna och ville länka till min blogg. Jättekul.

Därmed var jag fast... på A tribute to the Swedish American Line. Hamnade på sidan om kvinnor på SAL där jag hittade henne. Herregud, där stod hon ju! Bland flera av arbetskamraterna på däck, längst bak t.v Bilden är donerad av någon till Sjöfartsmuséet i Göteborg.

Kände till och med igen baddräkten som jag dessutom har på bild (t.v.), och kunde därmed bidra med namn.

Att bara glida omkring och titta på interiörerna från dessa forna lyxskepp är en resa i sig. Att hitta fler sajter, bilder, filmklipp bland annat om kollisionen med Andrea Doria som farmor var med om ombord på MS Stockholm. Särskilt som pappa slängt de gamla tidningsklippen...

Hur många såna här askkoppar har vi inte haft hemma, t.ex För att inte tala om bagagetaggarna... Ett kärt återseende.

Detta inlägg är kompletterat i efterhand med bilderna på farmor.