Regnsensorn...(!) var inte skälet att vi valde Clion. Sanningen att säga fnissade vi skeptiskt och sa ”ja, ja vi får väl se om DEN funkar”. Denna tekniska landvinning kör igång vindrutetorkarna automatiskt när det regnar. Vid minsta lilla duggstänk gör torkarna ett svep, vid mer regn torkar de oftare. Ju mer regn, desto ivrigare viftande. När regnet upphör lägger sig torkarbladen snällt tillrätta. Färdigt. (Det går att ha manuellt också.)

Vanligen är jag inte mycket för automatik, tycker liksom om att KÖRA bilen själv – ingen automatlåda här! Lite lagom stök att pyssla med håller en vaken. Men regnsensorn står på auto.

Nya bilar av idag är små tekniska underverk vilka det inte är lönt att meka med själv. Frågan är om vi ens kan byta glödlampor på ’Maos lilla röda’. Allt är så kompakt ihoppusslat så man inte ens får in ett pappersark mellan grejerna under huven.

Tänk förr… sa vi under extralång frukost, hur man kunde stoppa ner hela skallen mellan motor och kylare (vi pratar Volvo). Ett par grabbar kunde hissa ner en kran och lyfta ur motorn för byte när så krävdes. Glöm det idag.

Och tänk… när man bytte till vinter- eller sommartermostat på kylaren. Och drog kylargardinen upp och ner via en kedja inne i bilen för att värma eller kyla motorn. Mekanik man förstod sig på! Och bilen skulle rundsmörjas med jämna intervaller. Man beställde tid på verksta’n eller gjorde själv underifrån, och ve den som glömde någon av nipplarna i smörjschemat, fettsprutan skulle in i varenda en. Jätteviktigt!

Med manuell choke fick man lära sig lyssna på och förstå bilen, för att alls komma igång. För att inte tala om spolarvätskan som fick pumpas fram för hand från förarplatsen (tror jag hade det i min VW 1600). Och omkopplaren för hel- och halvljus satt på golvet, en liten knapp som sköttes med ena foten!

Nu tror läsaren att vi är dinosaurier från urtiden, men vi talar 60-tal. Vaddå… det var väl alldeles nyss? Och innerslangar fanns i däcken (jättebra, om fälgarna är dåliga). Nu finns det inte ens plats för reservdäck, man har en reparationssats istället!

Höll nästan på att glömma... den osynkade växellådan. Har faktiskt kört en bil där man måste dubbeltrampa på kopplingen mellan växlarna! Jojomän. Och plåten var så tjock att man kunde stå på tak och motorhuv utan att riskera en enda buckla!

’Hatthyllan’ hette det ju alltid under bakrutan, nu kallas det insynsskydd – åtminstone på kombier. Fast jag vet inte om någon någonsin la sin hatt där - möjligen bilhjälmen, när den var poppis. Det var dock en utmärkt plats för en liten propellerfläkt som höll bakrutan imfri.

Konstigt nog bibehålls namnet ’handskfack’ genom generationerna, men vem lägger handskarna där…?

Blev alldeles varm i kroppen när vi läste om den nya boken. Serien ’Livet på landet förr’ kommer med en femte bok ’Älskade djur på gården’. För två sanna djurälskare och nostalgiker som vi i Lilla Huset kan inte den mörka årstiden fyllas bättre. Artikeln om boken fanns i Minnenas Journal som också är en riktig kvalitetsprodukt, precis som böckerna. Kastade mig på datorn och beställde vårt ex. och nu väntar vi otåligt på leveransen.

Vi köpte de fyra första volymerna i serien i maj (läs HÄR) och de är inget mindre än en riktig lyckokälla. Praktfulla böcker fullsmockade med härliga bilder om livet på landet - titeln säger ju allt. Som fina gamla album fulla med minnen för oss som var med 1940-1980. Vi har bläddrat och njutit av gamla arbetsmetoder och fordon, kålrotsgallring, hövolmar och beredskapstiden mm. från hela vårt avlånga land. Nu kommer den bästa boken av dem alla… om lantbrukets djur.

Som Minnenas Journal uttrycker saken: ”Här möter du slitstarka arbetshästar, idisslande kor, ulliga får, bökande grisar och vaktande hundar – djuren på gården som gjorde det möjligt att klara livhanken.” Boken kostar 149 kr.

Klicka för större bilder

De tidigare böckerna, på vardera c:a 160 sidor, heter:

Livet på landet förr,

Arbete och hantverk,

Fester och högtider,

Från Lappland till Skåne. LRF:s Mediahyllan har olika paketerbjudanden för de som missat de tidigare böckerna.

'Stor hund i litet format' brukar man säga om småväxta men tuffa hundar. Då blir väl detta STOR BIL I LITET FORMAT... eller? Snacka om elefanter i en Folka...

Bilen är en Heinkel Kabine 150.

Videon hör egentligen till föregående inlägg med minnen om bilmärket HÄR.

Tappade namn gnager och gnager. Det är så förargligt. Med en tydlig bild av den lilla trehjuliga bilen, ja, till och med av loggan(!) var namnet retfullt nära. Men bara nästan... Upp trängde sig bara ’Heineken’, men det var ju ett öl... och ’Henkell Trocken’, fast det var ett vin… (vilka minnen jag har då). Kände att det var såå nära. Har sökt namnet i flera år.

Vilken lättnad det blev när barndomsvännerna med gemensamt minne av samma bil löste saken: Heinkel Kabine. Nu kan man pusta ut. Och genast kunde bevis för bilens existens hittas på nätet. Klicka för större bilder.

Heinkel var ett tyskt företag från 1922. De var viktiga för Nazitysklands rustningsindustri och bombades därför under andra världskriget. Efter kriget tillverkade Heinkel mopeder och motorer. Flygplansdesignern Ernst Heinkel inspirerades av BMW:s Iso Isetta och ville göra en bättre bil med mindre motor. Det blev Heinkel Kabine 150 som introducerades 1956 med stora fönster och fyrtaktsmotor på 203 cc, stor framdörr och motorn bak. När Ernst Heinkel dog 1958 såldes produktionen till Irland, men den originella modellen blev ändå kortvarig.

Ossian var en äldre man som hyrde på gården där jag jobbade i tonåren. Han hade just en sådan bil. Det var den vi alla mindes. Vi såg bara honom och hans fru åka i den, men av en video på nätet framgår att man ändå kunde få in rätt många personer. Se nästa inlägg HÄR.

Byns PRO-avdelning fick förslag från medlemmar om pubaftnar. Jättetrevligt, och alla lyste upp. Men den ambitiöse och plikttrogne som förberett arrangemanget hade hört sig för…

Plötsligt fanns hinder i vägen för alkoholhaltiga drycker, konkurrens och langning för att inte tala om matlagning i lokalen (Miljönämnden) så att våra blossande kinder bleknade i all hast. Varför ska 'die dummen Schweden’ alltid fråga om lov???

- Är det någon här som har erfarenhet av pubaftnar, frågade han till sist. Kanske i hopp om att finna en eldsjäl. Vem hade lust då...  

Min blygsamma erfarenhet av pubaftnar härrör från ungdomsåren vilken sammanföll med mellanölets frisläppande och trenden då engelska kvarterspubar växte upp som svampar i hela stan.

På ’Zum gemütlichen Alfred’ kunde både öl och grogg beställas utan tilltugg vilket etablissemanget nog var ensamma om i Göteborg just då.

På kvarterspuben i Majorna där vårt gäng vistades en tid fick jag förslag om att därstädes bli gogoflicka*… Nä tack, tur dom började med trubadurer istället…

fotnot:

* Gogoflickorna fick tydligen ingen plats i nutidshistorien. Googles har inte en susning (frågar om man menar gatflickor!). Wikipedia vet inte. Inte ens en filmsnutt på You Tube kan berätta. Men 40-talister vet.

Gogoflickor stod på höga piedestaler och dansade (påklädda) gogo** till den musik som spelades vid olika evenemang. Ingen vidlyftig breakdance på den minimala ytan, nej… där rymdes väl högst någon gammaldags ’shake’ (om nån minns den dansen). Skulle väl stimulera folk att dansa själva, kan tänkas.

** Gogo förklaras av Wikipedia HÄR - inte särskilt uttömmande.

Sofia dansar gogo är en låt från den tiden. Video med Stefan Rydén HÄR.

”Konst och Lära ger Gunst och Ära”. Under dessa visa ord inträdde man i Slöjdföreningens gamla residens i Göteborg, en av de skolor jag gick på. Devisen kröner valvet innanför den tunga bruna skolporten. Högtidligt och grandiost på nåt sätt.

Skolan startade 1848 under namnet Slöjdföreningens skola. När jag gick där hade skolan nyligen bytt namn till Konstindustriskolan. Undra på det, gamla ”Slöjdis” hade innan dess tydligen mest blivit känt för sina vilda fester. Kärt barn har många namn… numera heter den Högskolan för design och konsthantverk (HDK) kanveta… är medlem i Göteborgs Universitet och har intimt samarbete med Chalmers.

Skälet till min närvaro -68 var mindre grandiost, en 34-veckors kartritningskurs rätt och slätt. Fast det var lite märkvärdigt att vistas bland alla individualister och fritt skapande själar. Med så att säga fritt tillträde till en värld vi annars aldrig skulle mött. Vi gick väl där och sneglade på bohemerna under rasterna.

Skolan har sedan gammalt ett nära samarbete med Röhsska konst- och designmuséet… ja, så nära att man som elev lätt kunde kvista in på muséet via en glasad övergång mellan fastigheterna. Ganska häftigt, tyckte vi.

Av skäl jag icke förstått var skoladressen Kristinelundsgatan, på den tiden Göteborgs motsvarighet till Malmskillnadsgatan i Stockholm, utsatt för en trafik man helst inte ville ha kontakt med. När man mörka höstkvällar skulle trava iväg till spårvagnen förföljdes man av bilar sakta, sakta utefter gatan, den ena efter den andra. Spejande torskar med nedrullade bilrutor gled fram runt kvarteret. Strax lärde man sig att ta på sin mest officiella min, gå fort och bara titta rakt framåt för att slippa skamlösa förslag. Mammas gamla knep.

Göteborgs Nya Elementarläroverk - kommunal flickskola, var min skola i 13-16-årsåldern. Den mest intensiva perioden i en ung människas liv. 1962-65 var en särskilt laddad och spännande tid för ungdom med ökad frihet och popmusik som bara vällde fram i en veritabel explosion.

Nästan alla mina skolminnen är från just den tiden, energin var svindlande och gränslös, frestelserna omätliga, allt skulle prövas och granskas. Koncentrationen var skarp men låg dessvärre på allt utom skolarbetet vilket satte sina spår.

Fram tills nu trodde jag mig vara ensam om alla B:n, BC:n och C:n men har på ålderns höst fått tröst. Elevlistorna från Regionarkivet beställdes för att testa minnet på klasskamraternas namn. Utan min önskan hängde vissa betyg med på kopiorna, nu till stor glädje. Lättad konstateras att jag ingalunda var ensamt svart får - en senkommen upprättelse.

Att skolan faktiskt var så vacker hade jag sånär glömt. Bilderna från Riksantikvarieämbetets Bebyggelseregister fick mig att minnas… ja, visst ja! ”Men gick du i skolan i ett slott!?” utbrast Väninnan. Skolan i nyrenässansstil stod klar 1889 då elementarläroverket, grundat 1867, flyttade in. Ingen mindre än Carl Larsson hade målat alla trapphallens väggar (och till och med dörrposterna). Verket kallade han Den svenska kvinnan genom tiderna. Inget jag hade tid att sätta värde på då.

Dock minns jag 80 procent av namnen i den 32-hövdade klassen. Och den ’roliga timme’ där jag gjorde en hysteriskt modig imitation av alla våra lärare, inklusive klassföreståndaren Brita Leffler som faktiskt tyckte det var roligt! Att jag bara vågade…!

Imitationen omfattade bl.a Frau Strube, en barsk och fyrkantig tant med bacillskräck (undra på att nästan ingen lyckades med tyskan). Och mysiga 'engelskagumman', Hultman... som med stor inlevelse berättade om små gulliga halmtakstäckta cottages i gamla England (typ Midsomer).

Vårt pampiga traditionella stjärngossetåg ner till aulan med sina mörkbruna 'kyrkbänkar' är ett annat minne. För att inte tala om den otillåtna luciatraditionen när alla skolans flickor sprang i långdans ut och in genom alla salar på intilliggande Vasa pojkläroverk - inte populärt hos rektorn.

I tobaksaffären intill skolan köpte jag mängder av vykort på hästar. Strax intill fanns lämplig port för smygrökning. Har också många roliga minnen av klasskamraterna. En härlig tid i våra bästa år.

Och när Beatles slog igenom drog klassen varje rast ner till gymnastiksalen och slängde vinyl-LP:n på grammofonen (med gympalärarinnans goda minne) för att bugga till Please Please Me och Love Me Do. Det tog en ände med förskräckelse
när rektorn fick vetskap om saken. Ack, ljuva ungdomstid…

Livet på landet förr... heter en bokserie som ges ut av tidningen Land. Lilla Huset har idag beställt alla fyra böckerna som ingår. Eller häften... är det nog snarare.

Vi har sneglat på dessa ända sen de började ges ut. Nu när fjärde delen kom slog vi till med paketpris 596 kr för alla fyra.

Serien består av landsbygdens egna bilder från Sverige på 1940-, 50-, 60-, 70- och 80-talen. En unik skildring av ett svunnet Sverige. Böckerna skildrar vardagliga situationer under perioden och är inskickade av tidningen Lands läsare. Man kan titta närmare på böckerna HÄR.

   klicka för större bild.

Detta är minnen från vår uppväxt. Både Husbonden och jag har levt och arbetat på landsbygden och har massor av minnen därifrån. Även om detta inte är personliga bilder så tror vi det blir en värdefull källa att ösa ur.

De fyra häftena heter i tur och ordning...

Livet på landet förr

Livet på landet förr - Fester och Högtider

Livet på landet förr - Arbete & Hantverk

Livet på landet förr - Från Lappland till Skåne