Kusin Cecilia från Stockholm dök upp som planerat med bästa vännen Eva häromkvällen. Lilla Huset undfägnade med lättaste middagen - indonesisk kycklinggryta, vår senaste favorit (recept nedan). Mycket trevligt prat, lite minnen förstås samt berikning med fläkt från Bryssel och den urbana världen.

Minne: Besök hos kusinen i småländska Växjö. Jag tretton, från storstan, rebell. Hon tio. Stor skillnad på den tiden. Tjuvrökning, olovligt boklån på biblioteket (som pappa genast återsände). Kusinen nervös mest hela tiden, hehe. Hallå… det är 50 år sen. Ett halvt sekel! Preskriberat.

Just då var min ragtime-favvo: The Old Piano Roll Blues som jag spelade hela tiden. Vete Gud var jag snappade upp den, men den körde i huv’et hela tiden. Nedan i video med Hoagy Carmichael.

Efter dessa besök: många intryck = härdsmälta i hjärnan = mentala skygglappar på. Nu tarvar hjärnan tid för filosofiska grubblerier och rofyllt handarbete på kläder som tappat knappar. Nu vill jag bara ”ha det lugnt och skönt och sitta här och… lukta på blommorna” som Ferdinand.

Två släktkalas på samma vecka… undra på att man är däckad. Lilla Huset brukar vanligen inte springas ner av besökare. Och sen kommer alla på en gång, typ. Vaknade lagom till Usain Bolts 800-meters lopp i går kväll.

Roligast med Usain Bolts finallopp är att studera medtävlarna. Bolt joggar lekande lätt in i mål medan de andra kutar så de håller på att spränga sig. Dvs. det är roligt NU, så länge man tror och hoppas att Usain Bolt inte är dopad. Skulle han vara det – Gud förbjude -  blir förhållandet helt annorlunda. Det svänger i idrottens värld.

----------------------

Indonesisk kycklinggryta

Kycklingfiléer, typ 1 kg , 2 dl grädde , 2 dl creme fraiche , 1½ tsk sambal oelek , 1 st hackad gul lök, 1 flaska indonesisk soya (Santa Maria Ketjapmanis sweet soya sauce).

Lägg bitar med det råa kycklingköttet i form. Häll i gräddblandningen med soya och kryddning. 200 grader i mitten av ugnen . Minst 45 min (ju längre tid desto mörare).  Kan användas till fläskfilé 30 min i ugn, kotletter 60 min i ugn.

Vilken bok har påverkat ditt liv mest? Hörde i förbifarten frågan ställas i ett radioprogram och vips var mina tankar igång. Hmm, svårt att välja bara en...

”Jill i sadeln” av Ruby Ferguson som jag kan utantill, är den första. Slukade den och övriga åtta böcker i serien om Jill Crewe som 9-11-åring. Jill är präktigheten själv. Ärlig, rättrådig och klok med gott uppförande, hög moral, civilkurage och gott självförtroende. Hon tar eget ansvar och gillar att göra rätt för sig med hårt arbete. Alla flickor i grannskapet rider och deltar i lantliga små tävlingar i underbar engelsk landsbygd med lokala lantbruksutställningar, välgörenhetsbasarer, rävjakter och tweedkavajer. Böckerna doftar häst, hö och läder och jag lärde mig jättemycket genom serien. Den serien har nog påverkat mig mer än jag vet om. Skrev om den HÄR.

”I samspråk med djuren” är den andra. En klassiker från 1949 av Konrad Lorenz. Boken gavs ut på svenska 1967. Jag var 18 år, kämpade med körkortet och tog vägen om bokhandeln mest varje dag efter jobbet. Och äntligen kom Boken som förklarade varför djuren gör som de gör! Med ömhet och inlevelse berättar Lorenz livfullt och personligt om livet i sin kajflock hemma i Altenberg. Om guldhamstern på hans skrivbord. Om gåsebarnet Martina, om hans korsningsavel med schäfer och chow-chow och om den språkbegåvade papegojan Papagallo som skrek ”Sotarn kommer, sotarn kommer” när sotarmurre klev in på gården. Så när Konrad Lorenz fick Nobelpriset 1973 för att ha lagt grunden till etologin, läran om djurens beteende, var det jag som skrek ”Äntligen!” Han kändes redan som en kär vän.

”Kinas Röda garde” måste också nämnas. SR:s utrikeskorrespondent Hans Granqvist i Hongkong skildrade initierat den kinesiska kulturrevolutionens bakgrund, förlopp och politiska betydelse. Boken kom 1967 när Sverige, ja… hela världen, var vänsterorienterat. Som ung rebell mitt i 68-vågen fick den röda gnistan näring. Något som sedermera omvärderats i flera olika faser. Tänk om dagens unga ändå kunde bli bara hälften så intresserade av politik som vi var då… Det är ju så rysligt viktigt.

Klicka för större bilder

Allihop står hemma i bokhyllan och kommer aldrig att slängas. Delar av mitt liv. Undras hur det är med läsekretsens påverkan av böcker...

Röjning är en reningsprocess. Som en mullvad gräver man sig tålmodigt fram genom många små högar. Viss gymnastik också. Väl ute på andra sidan om varje hög… befriad.

Golvyta förlöses från barlast. Svängrum. Har väl inte riktigt insett hur mycket dessa högar hindrat. Kanske blir man redo att starta nåt nytt…

Stor tung TV-bänk byttes mot smärtare sak - på hjul. Ny DVD-spelare installerad. Sladdelände. Man ska inte röra det som fungerar men… nu blev det så. Satelliten funkar men marksända kanaler upphörde. Skadad förstärkare på svalornas takantenn? Hjälp inväntas. Ny kostnad. Usch och fy.

TV-problemen ledde oss till byrå på plan två. Ny röjning. Antennsladdar i legio. Femton år gamla datorsladdar, telefonjack från samma epok, uttjänta telefoner och mobiler, elkablar och kontakter – såväl trasiga som hela. Bort, bort, bort. Flera lediga lådor!

-----------------------

Minnen bevaras bäst i det egna minnet. Vis av erfarenhet och ålder är jag övertygad. Egna minnen ska aldrig jämföras med andra personer som också var med. Minnena stämmer inte överens. Ibland uppstår träta. Någon vill reda ut och lägga till rätta. Alla har sina upplevelser av vad som hände. Egna minnen.

Besök inte heller gamla kära platser i fåfäng önskan om en nostalgikick. Det ser ändå inte ut som det gör i ens eget minne. Inte ens om huset eller torget är bevarat. Återvändandet borgar istället ofta för besvikelse och än värre… att det gamla kära minnet besudlas av nya intryck.

Väninnan och jag är överens. Hon avstod från erbjudandet att besöka ett kärt hus från förr. Ville inte förstöra sina minnen från platsen. Ens minnen är inte heller faktiska minnen, alltså exakt hur det var och såg ut. Till synminnet av t.ex en dörr eller ett skrin lagras också känslominnen, doftminnen, minnen av vad som sades och vad man tänkte då. Och allt tillsammans blir minnen av en upplevelse. Aldrig ett exakt avbildande.

------------------------

Detsamma gäller böcker. Boken "Dick och Dalli" betydde mycket för mig i tonåren. Om två tjejer som skötte och körde shetlandsponnyer i olika uppdrag. Tyckte så väldigt mycket om den boken. Saknade den i åratal och ville återuppleva. När hem-PC:n gjort sitt intåg i Lilla Huset söktes på nätet. Boken fanns på bibliotek i Småland. Hopp och längtan. Distanslån fixade hem den. Full av förväntan läste jag äntligen den kära boken på nytt…

Kände inte igen mig! Varken i händelser, miljöer eller personer. Inte ens hästarna kände jag igen… och vädret stämde inte heller. Min bild av berättelsen var således en mix av mina egna tankar, upplevelser, önskningar och fria fantasier om vad som skildrades på sidorna. En högst egendomlig erfarenhet.

Lever nu därför efter devisen: låt minnen förbli minnen! De vårdas bäst i det egna minnet – så länge man har det. Sedan kvittar det ju.

Ringen jag ärvt av mamma och pappa har en liten historia - en symbol för livskraft, kanske. Basen utgörs av ringen från förlovningen mellan Gustav Adolf och Josefina Charlotta, pappas farfar och farmor. Det graverade datumet finns kvar: 10 juni 1895, samma år som deras första son föddes i Släps socken utanför Kungsbacka i Halland. Föräldrarna var då 19 och 20 år.

Gustav Adolf och Josefina Charlotta utvandrade till USA 1897 med sin tvåårige son Gunnar Jonatan och ännu en på väg. Orsak till utvandringen var en stark konflikt med Gustav Adolfs far. Drömmen om Amerika hade odlats genom kontakter med kusiner over there. Morbröderna hade utvandrat 30 år tidigare, 1867. Paret gifte sig då den andre sonen Konrad Alexander, min farfar, föddes 1898 i Boston.

Gustav Adolf försörjde sig som fiolbyggare men vistelsen i USA blev inte långvarig då hans gamle far, då 70 år, ville försonas och det bara fanns en äldre syster som inte skulle ta hand om gården. Vid hemkomsten till Sverige föddes dottern Sigrid Olivia 1899. Tre år senare föddes Hulda Linnea (f. 1902) och Selma Gustava (f. 1904).

Dessvärre dog Gustav Adolf strax därpå 1905 i ’lungsot’, dvs TBC, innan han fyllt 30 år. Den unga änkan lämnades ensam med sina fem barn på en liten lantgård. Man kan tänka sig att det var fattigt och slitsamt men olyckorna stannade inte vid det… familjen sånär utplånades av TBC. Äldste sonen Gunnar Jonatan dog vid 26 års ålder, Hulda Linnea dog strax efter konfirmationen endast 15 år gammal. Selma Gustava blev inte mer än nio år.

Syskonen Konrad Alexander(min farfar) och Sigrid Olivia överlevde TBC:n och blev över 60 år, men dog i sviter av sjukdomen. Farfar låg på sanatorium när pappa föddes och hade sen bara en halv lunga kvar som fungerade. Sigrid avstod, som en 'moralisk skyldighet' gentemot brodern, från en stor kärlek för att istället ta hand om deras gamla mor Josefina så att Konrad kunde ägna sig åt sin nya familj.

Ringens sten härrör från ett halssmycke jag ofta såg som barn, en ametist… kanske? Den bars av pappas faster Sigrid Olivia i en lång halskedja. Kanske fick  hon den av sin stora kärlek? Stenen var då avsevärt större 15 x 30 mm, rektangulär med fasade hörn och sidor. Mamma och pappa lät senare göra om de ärvda smyckena till denna ring som mamma bar. En symbol för överlevnad och sammanhållning. Tacksamhet för livet.

Hejdade mig lite i kontorsröjningen när jag fann pappas almanackor. De har legat till sig efter hans död 2008. Nu var stunden kommen för dem. Pappa gick bort i en insulinchock som inte kunde hävas pga. hans blodsjukdom (ej leukemi). Således var hans kalender fylld med Hb-värden varannan vecka och allt tätare blodtransfusioner - var tredje vecka sista halvåret då han inte bara fick två påsar blod utan… fyra.

Gjorde nu ett schema över blodvärdena för tre år, för jag hade redan glömt vilka dåliga värden han hade. En uppgift som var mödan värd. Tänkvärda fakta. 

Som högst efter transfusion låg hb:t på 88-90. Som lägst före transfusion 63-64. (Normalt för hans ålder vore 115-120.) Om en frisk person skulle få så lågt blodvärde skulle man inte hålla sig upprätt, men i pappas fall blev det en tillvänjning, förklarade läkaren.

Pappa var ständigt trött och frusen, hade yrsel och hjärtklappning. Undra på det! Förunderligt att han med dessa låga blodvärden alls orkade göra något mellan blodprover och transfusioner. Men han älskade livet och slutade inte att leda kurser, gå på PRO-möten, nöjesresa till Danmark, skrivarkurs på folkhögskola.

Tappert, tänker jag om detta.

Så kunde jag till slut slänga almanackorna. Schemat ligger i släktpärmen.

Tonåren på 60-talet var vimsiga, virriga, tramsiga, töntiga och man visste inte var man hörde hemma, inte vad man ville och dumheter gjorde man. De flesta tack och lov utraderade ur minnet så när som på några fragment. Men musiken… den minns man tydligt.

I Lilla Huset har vi just kollat tv-programmet ”Tio i topp - 50 år” och jäklar… vilket drag det var. Hela tonårstiden var en musikalisk cirkus när popmusiken drog in över oss som en tornado. Vilka upplevelser vi ändå fick vara med om. Vi gick ju omkring i ett rus av mycket musik, bra musik och rolig musik. Vilken glädjekälla! Livsglädje och optimism!

Nya band med nya hits uppstod varje vecka, vi samlades på lördag efter jobb och skola för att lyssna på Tio i topp i varje vägkrök, korvkiosk och varje höstack med transistorn vid örat. Vi sjöng med, diggade och härmade. Ett minne är när Hans B härmade Elvis på logen mitt i höbärgen i Devil In Disquise, med benrörelser och allt. Man kunde bara inte missa. Alla gjorde likadant. Därav är Husbonden och mina minnen likartade fast vi då levde olika liv i var sin landsända.  

I programmets kavalkad av hits kunde jag allihop, mer eller mindre, och det är ta mej sjutton inte klokt vad vi fick vara med om. Rent galet, är ordet.

För den som missade, se SVT Play HÄR.

Det blev ett långt och kvalfyllt farväl. En lång stund framför spegeln beundrades en sista gång det sagolika snittet, det osannolika tyget, kapuschongens perfekta passform och dess söta fuskpälsbräm. Mindes hur fulländat den satt och hur elegant den föll, hur fjäderlätt den bars, hur enastående den värmde många vintrar utan behov av tröja under och hur lättvättad den var – en oljefläck försvann i tvätten som ’inkentinken’.

Att skiljas från ett kärt favoritplagg är en mödosam process. Vinterkappan köptes för drygt 20 år sen och dess makalösa värmande förmåga avtog småningom med tvättarna. Sorgeprocessen tog många år och kappan överlevde varje röjning. Kvalitetsprodukter skiljs man inte ifrån så lätt. Efter ett sista foto är den nu på väg till sista vilan.

Klicka för större bilder

Garderobsröjningen omfattar klädkammare, två garderober samt lådor i buffén. Som att träda in i Lilla Husets Klädmuseum;-) En samlare förnekar sig icke, det slutade som vanligt med att Husbonden slängde allra mest – fast det är jag som köpt nytt.

- Men vad ÄR detta…? Men herreguud, är denna kvar, lät det dovt inifrån dunklet. Inte mindre än SJU KAPPOR från en 30-årsperiod åkte nu i soppåsarna. Och det är slut med varma tröjor som dras över huvudet, gamla tanter måste snabbt få av plaggen när det ångar på. Här ges ingen pardon.

Blå jeanströjan från 80-talet (bild) blev ett kärt återseende och togs till heders igen. Man är bara inte klok… men sån kvalitet görs bara inte nu. Röjningen, eller snarare… utvärderingen, fortsätter i morgon med kavajer, blusar och skjortor.

På tal om gamla bilar (förra inlägget) tog jag körkort mitt i övergången till högertrafik 1967. Den skulle ske den 3 september och eftersom jag fyllde 18 i maj tänkte jag klara av detta innan Stora Spektaklet. Det blev inte riktigt så…

Övningskörde i Volvo Amazon med trevlig bilskollärare. Han tyckte jag körde ’avancerat’, lite för pushigt, trängde mig fram osv. Hade ju övat lite innan och tillbringat många tonår i passagerarsätet (i vita PV:n, se bild) och där sett hur man tog sig fram i göteborgstrafiken, det gällde att stå på.

Första uppkörningen - precis före högeromläggningen - råkade jag ut för en kvinnohatare till inspektör – det fanns såna då, som inte tyckte att kvinnor skulle ha körkort! Minns inte vad han skyllde på, hursomhelst var det fult gjort.

Sen krävdes fler lektioner före nästa uppkörning, då i högertrafik. Gissa om jag rasade över kuggningen. Dock var det inte lika dyrt med lektioner som idag, och teorin var lättare; mer logisk, mer om trafikregler och –lagar, vettiga saker. Dagens prov skulle jag inte klara, har svårt för ’gissningslekar’.

Lång tid efter omläggningen fick man krypa fram i 40 km/tim i stan, allt för att minska olyckorna. Nästa kuggning (samma gubbe) skylldes på att jag körde för sakta (!) när jag körde i 40 som alla andra! Tredje gången gick det vägen. Ingen räkmacka där…

---------------

Nej, vad babblar jag om… egentligen skulle jag skriva om Lands nästa bok i succéserien Livet på landet förr. En sjätte bok är på gång till våren 2012 - se bilder! Tidningen Land söker folkets egna bilder, nu på temat semester & fritid från tiden 1900-1980. Vem som helst kan sända bilder till gamlatider@lrfmedia.lrf.se före 6 februari 2012. Eller till Gamla tider, Land, 113 92 Stockholm (klicka för större bilder). Kanske hittar jag nåt användbart…