Uppiggad av gårdagens möte med kusinerna satte jag igång att scanna in gamla bilder från kusinträffen 1984. Hade förstås via blaskande i eget mörkrum (badrummet) både framkallat och förstorat dem tidigare, men något blev fel med kemikalierna och bilderna blev snart gråaktiga, dvs. ingenting att ha.

Så fick jag osökt och äntligen tillfälle att testa Canons scannerförmåga av filmremsor. Av alla hundratals (för att inte säga tusen) negativremsor gällde det först ’bara’ att hitta rätt. Som en målsökande robot fick jag träff i en pärm. Sen var instruktionerna enkla. Det gick lekande lätt.

Först plocka ut hållaren för filmremsor vilken satt bakom scannerns ’tak’. Öppnade den – utan att hållaren gick sönder. Placerade remsan uppochned. Klämde ihop hållaren. Fäste på avsedd plats i scannern. Startade. Det tog en stund. Av remsor med fyra bilder scannades EN bild i taget. Inalles 28 st. Värt att vänta på. Vips låg bilderna sedan färdiga i särskild mapp i datorn. Klara att använda. Imponerad. Tänk så många negativ i både färg och svartvitt som ligger här och väntar… Samt dior. Sysslolöshet finnes icke.

Skamligt enkelt mot förr…

I badrummets mörkrum skulle först alla ljusinsläppande springor vid dörr och ventiler tätas med svart plast. Ju längre man vistades i mörkret, desto fler ljusspringor uppdagades. För att slippa treva i totalt mörker byttes lampan mot röd mörkrumslampa. Förstoringsapparaten riggades. Fotopapper lades rätt. Filmremsan fästes i apparaten för att belysas i ett antal sekunder. Och eventuellt skuggas. För kort eller för lång belysning sabbade det bästa foto. Många prov innan man fann rätt teknik. När papperet belysts genom filmen skulle det gå igenom tre olika kemikaliebad samt sköljas i badkaret och hängas i klädnypor till tork.

Mina första övningar startade på 1970-talet och pågick väl in på 80-talet. Sedan gammalt köpte man via postorder sina tillbehör genom Scandinavian Photo, en firma som hängt med i hela digitaliseringsprocessen och nu erbjuder allt man kan behöva i modernt foto. Fantastiskt.

Hemkommen från begravning i Uddevalla fylld av intryck. Det var morbror Nils, den siste i sin syskonskara, som nått slutet på sin vandring. En gladlynt och lättsam person, lätt att tycka om. Den kände och populäre prästen Kurt Olsson, 72, som valts med omsorg, gjorde sammankomsten oförglömlig. Med en bakgrund som bland annat polis rörde han sig erfaret och otvunget mellan allvar och glädje, gårdag och framtid på ett så naturligt lätt som livet självt fungerar. Mycket uppskattat, och de närmast sörjande både grät och log om vartannat. Den begravningen minns vi resten av livet!

Begravningar blir ju ofta till rena släktträffar, så även nu. Fast vi blir allt ’sletnare’ för var gång – märkta av tidens tand. Piggare var vi 1984 – för snart 30 år sen – när vi hade första kusinträffen (bild). Den tredje träffen lär vara i faggorna, spåddes det nu. Lätt att trivas i den kretsen av ärliga spontana människor, snara till skratt och kvicka i mun. Vi har alla tillbringat flera sommarveckor tillsammans hemma hos mormor, en naturlig samlingsplats. Tackar salig mor för dessa släktband.

Bilägger ett klipp från anno dazumal (1984) när kusinerna fortfarande gjorde sig på bild. Samt Bäveåns svanar och gräsänder i vårlig yra. Samt ovanlig präst, still going strong.

Mikaelskapellet var litet och rart inuti, men med en märklig exteriör. Utformat som ett mindre antikt tempel med en portik som bärs upp av fyra kraftiga kolonner. Mellan fasadernas pilastrar står äldre gravhällar uppställda. Dessa låg tidigare i kyrkans golv. Fakta om Mikaelskapellet hittar man hos Kringla som har flera av Sveriges museer anslutna och använder information från K-samsök och Europeana. En fantastisk sajt.

Lilla Husets första dator 1995 var 486:an, en AST Computer. Alla experter sa då att ”en 486:a är det bästa man kan få, du behöver ingen mer för resten av livet”. Vi fick ett långlivat skrattanfall när vi nu tänkte på saken. Vansinnigt roligt. Programmen låg på disketter! Nu står 486:orna på pc-museum.

- Klart du ska ha dator, sa Husbonden som fick förmånliga dataköp genom jobbet i flera år. Ett slags folkbildning. Försökte på egen hand. Kämpade med yttepyttigt fyrkantsfönster, knappt större än en A5. Vågade aldrig använda helskärm – trodde inte jag skulle hitta skrivbordet igen. Filer kunde döpas med max åtta tecken. Skrivaren väsnades som ett tröskverk. Kursen genom AF gav mig datagrunder som ger nytta än idag. T.ex för bokföringen. Internet var inte aktuellt då och det skulle 486:an aldrig orkat med.

1998 dags igen. Compaq Presario Pentium II, med Windows 95, gjorde entré. Det finaste man kunde ha – då. Började med Internet och e-post via tjutande K56-modem vilket sprakade som yttre rymden när den sökte kontakt med cyberspace. Frossade i färgglada långa mail i Outlook Express, lekte med texter i varierande storlek och VERSALER. Fick bassning för detta av ”dataeliten” som då fick ”ont i öronen” om man inte höll sig till ”netiketten”. En kompis lärde mig göra scrollmail vilket jag inte sett sen dess. Dog de bara ut? Första scannern, en Mustek, inköptes. Begrep aldrig hur den funkade - stretade på i blindo med knappt nöjaktiga resultat.

HP Pavilion, 2001, med CD-ROM-läsare och högtalare tog oss med storm. Första multimediadatorn! Spelen som medföljde begrep vi oss aldrig på men dårades av den tjusiga designen. Rundade former i svart och silvergrått. Experterna hade nu slutat tro att varje ny modell var den sista. Pavilion var snällast och duktigast av alla. En trotjänare som utrangerades först 2012, vid tio års ålder. Trådlös mus och tangentbord var dock inga hitar och slängdes ut. Bytte till optisk mus, lik en liten racerbil med stor röd lampa som blinkade mysigt i mörkret. Kostade 700 kr, värd varje krona och en fröjd att jobba med. Har sen dess kört med trådanslutet. Tills nu. Med HP-scannern började jag fatta hur man gjorde. En bygga-hemisda-kurs ledde dock endast till ett embryo – av tidsbrist.

Giganten Fujitsu Siemens Scaleo kom 2003, ett kraftpaket med två inbyggda hårddiskar och kolossal burk, både hög, lång och tung. Windows XP. Högtalare med booster! Gôrstark, men ’åt’ moderkort. Flera kollegor fick problem med modellen. Särskilt tung att dra till service med och flera resor krävdes. Fläkten tjöt och hoppade loss, men när den gick så gick den bra. Och den går än. Efter noggrann genomgång hos Byns databutik så tuffar det ännu. Med denna byggdes första egna hemsidan 2009! Fujitsuns alla reparationer skrämde nog, för sen var det slut på förmånliga datorköp genom jobbet.

Vi fick genom Husbondens jobb en lång introduktion i datavärlden - nästan 20 år. Nu... med appar och ”lapar” i väntan på ”paddan” fortsätter vi resan på egen hand, en resa utan slut…

Har aldrig varit svag för tomtar. I så fall hellre tomtarnas gärningar. Som det där med att tassa runt och se till djuren i lagården i sena kvällen. Blev tidigt fullständigt förhäxad av konstnären Anders Olssons julbonader. De gick rakt in i hjärtat på mig som ung stalltjej. Ägnade många timmar åt att rita stall och fantisera om att jag jobbade där. Bonaderna har vi alla sett, de har tryckts i miljonupplagor och är en del av vår svenska folksjäl.

Men jag såg inte ens tomtarna på bilderna. Insöp istället varje detalj i trävirke och halmstrå, djurens väna blickar och inte minst… de rensopade stallen, nyströdda bäddarna och välryktade djuren. Och över alltihop ett förunderligt varmt ljus. Allt andades frid, vänlighet och idyll. Sämre förebilder kan man ha. Önskar att dagens småbarnsföräldrar låter sina telningar få tillgång till dessa idylliska förebilder.

Minnenas Journal har i senaste numret en artikel om Anders Olssons person och livsverk. Man skriver just om hur han lyckades få bilderna att skimra. Samtida kollegor förstod sig inte på hans motivval, men ”Anders Olsson gick sin egen väg och föredrog idyllen, den oskuldsfulla skogsgläntan framför den karga verkligheten.” Och blev en av våra mest folkkära bildkonstnärer. Är honom evigt tacksam för detta. Vi behöver någon som öppnar våra ögon för det idylliska och stillstamma. Nu mer än någonsin.

Svenska idyller.

Anders Olsson målade ju inte enbart julmotiv. Ett av hans mer kända motiv med hölasset pryder omslaget på Svenska idyller. Boken är en komplett sammanställning av hans indianbilder, sagomotiv, tomtar och troll samt djurbilder. Den boken vill jag ha.

                   Klicka för något större bilder.

Julstuga på gamla Stationshuset på Byn i dag. Kaffe och våffla. Det har blivit lite av tradition att vi tittar in där för att köpa det nya bildhäftet som Hembygdsföreningen ger ut till varje jul. 24:e utgivningsåret i år. Massor med bilder från förr och nu, initierade artiklar om ortens liv och leverne i förhållande till samtiden. Fint tryck. Historia, traditioner och kultur. Man måste ju stödja en verksamhet där så många duktiga människor gör ett seriöst jobb och ger oss så mycken kunskap - helt ideellt. Vi har köpt alla häftena.

-------------------

För några år sedan hade häftet med en bild på en person jag känt mycket väl – Bror Johansson, min ex-svärfar närmare bestämt. Vi möttes i Göteborg, men hans anknytning till orten var skäl till att jag med tiden hamnade just här. Artikeln återgav minnesbilder från krigsåren 1939-1945 och Bror var en av dem som frivilligt åkte till Finland under vinterkriget. Det kändes märkligt att stöta på honom i detta sammanhang.

När Sovjet gick till angrepp på Finland väcktes omvärldens avsky och de nordiska grannarna ville hjälpa sitt broderfolk. Begreppet ”Finlands sak är vår” myntades. Fram till fredsslutet hade över 12.700 svenskar anmält sig som frivilliga. De första åkte 1939, tio-tolv män bara från vår bygd, däribland Bror.

Tänk att utsätta sig för dessa umbäranden för ett annat lands skull – visserligen ett broderland, men ändå. Och det frivilligt! Hur många svenskar skulle idag ha modet, känslan eller engagemanget att göra något liknande? Min gissning är att de skulle bli väldigt få, till och med om det gällde vårt eget land. Jag är stolt över att ha känt en sådan hjälte.

Isiga vindar i kväll. 13 minus i skrivande stund. Inget mot hur vintrarna var på den tiden.

Lådröjningen har fortsatt. Fick mersmak. Sista lådan i hurtsen kvar – den värsta. Alla hushåll har en sån här  uppsamlingslåda för otympliga och sällan använda grejer. Bestämde mig för att vända ut och in på innehållet. Fullt utbrett kaos under någon timme.

I lådan fanns: Två uttjänta äggskärare, en Röda Klara (konservöppnare) – en raritet som aldrig kom upp på väggen, konservöppnare för handkraft, äggpress, vitlökspress, ny diskbänkspropp i reserv, hålslev, rotfruktspress, storslev, glassked, stor trägaffel,  intakt stekspade i metall, soppslevar – rostfritt o plast, uttjänt stekspade i plast, konstig plastvisp, två uttjänta metallvispar, diverse köksmått, två struvjärn, äppelskalare, uttjänt potatisskalare, korkutdragare med hävstång, tre salladstänger, ugnstermometer till okänd (!) ugnstyp, två bakredskap vars namn jag glömt, tekula, ett flertal silar av samma storlek, isskrapa till frysen, ett gäng prima fruktknivar, ett gäng prima kaffeskedar i silver och dito sillgafflar, megastor flaskborste, nötknäppare, socialdemokraternas alldeles utmärkta röda tårtspade/-kniv samt sist och slutligen… delar till en köttkvarn från utrangerad assistent vilken troligen är slängd för länge sedan.         Klicka för större bilder

Hmm… hur i all världen fick det plats? Voffo gör man på dette viset? Gamla trotjänare vill man då rakt inte skiljas från – det kan ju komma andra tider, andra behov… ifall, ifall. En del saker är så vackra och rent geniala i form och funktion att det vore helgerån att slänga. Människan har förvisso samlargener så detta är väl bara att finna sig i. Lådröjning lite oftare är att rekommendera.

Har jag nämnt min härliga receptbox? Jaså, inte. Receptkorten samlades på 70-talet i klubbform. Det var inne på den tiden. Det fanns boxar för allt, den här heter Mina Bästa Recept. Jag höll ut med samlandet och boxen är komplett. Jätteglad åt den - en riktig pärla. Innehåller allt man kan behöva av vettiga rätter med fina foton. Givetvis passar inte alla rätter men alltid finns nåt att ta till sig, en sås här och ett tillbehör där. Boxen plockas fram i perioder och används som inspirationskälla. Värst vad där var stökigt i den. Bestämde mig idag för att sortera korten rätt, och där gick timmar…

Vita ankan. Många bilder för att jag älskar den så. Den vackraste anka jag sett – ur alla vinklar. Hur jag än vrider på den så är den perfekt. Kunde inte välja.

Ankan är ett av mina käraste föremål. Fick den en gång på hundutställning i Herrljunga, 1989 typ, där jag inte ens deltog. Råkade bara vara där. Ombads att visa en hund när ägaren skulle visa ytterligare en hund samtidigt.

- Du behöver inte göra någonting. Bara gå. Hon visar sig fint ändå.

Och västgötaspetsen Hovmeneds Åsa-Tå från Falköping var en naturbegåvning. Ankan var nog hederspris eller nåt. Som gick till ägaren… som gav den till mig som tack för hjälpen. Ett fint minne av ägaren Monica som tyvärr dog i cancer en tid efteråt.