Aurorafjärilen har jag missat hela livet. Plötsligt flög den här. Två hela dagar. ”Rastlös, livlig, en som aldrig satte sig att vila och som man inte kunde komma närmare än en till två meter”, skrev en kännare på nätet.

De vackra färgerna väckte intresset. Jag gick efter för att se den sätta sig, vilket inte skedde den dagen. Morgonen därpå satt den i prästkragarna... Hämtade kameran utan större hopp. Så länge skulle den väl ändå inte vila… joodå. Fotade först på långt håll, sen närmare. Gick runt och fotade på en halvmeters avstånd. Strax började han, för det är hanen som har de orangea färgerna, vika ut vingarna för att flyga på nytt.

Rödfibblorna som vi bekantade oss med i höstas och hämtade hem från mannaminnets torraste vägkant har förökat sig och trivs perfekt i bättre jord.

Ärlan har fått ungar igen. I år är paret hemlighetsafullare än på länge så vi trodde inte de häckade hos oss. Plötsligt härdes matning från taknocken som förr om åren och vips en dag satt ungarna på taken. Nu bygger de genast på nästa bo. Fyller på med fler bilder ur vardagen.

Grannen har tio tjurar i flock i hagen utanför vår trädgård. Några är äldre och rätt bamsiga, andra är yngre. Tacksamma fotoobjekt för det mesta. Ny hästpingla till entrén. Ett stånd vackra dubbla (?) vallmo vid morgonpromenaden. Sommardagarna går i väntan på värmen, men egentligen är det rätt hyggligt väder. Husbonden och jag slutade ju röka den 1 Maj, och det går fortsatt bra. Vi travar runt på promenader varje dag för att undvika gå upp i vikt. Och DÅ är temperaturen perfekt :-)

Den väl behövda och sedan länge planerade, men två gånger uppskjutna, Starroperationen är gjord. För fem dagar sen. Ser avsevärt bättre förstås, men ännu med visst fladdrande blurr i ytterkanten. Det blir nog bra. Men inte var det så snabbt och smärtfritt som alla berättat… Det VÄRKTE plötsligt. Under operationen.

(Kort resumé av ett halvårs påfrestningar som gjort mig mindre tålig: Gallstensanfall vid jul. Bukspottkörtelinflammation gav illamående i över en månad. I februari kom fyra dygn av tortyr med konstiga ”elstötar” bakom höger öra. Utan uppehåll. Utan sömn. Vilket genast följdes av fyra veckors jobbig luftvägsinfektion under vilken Husbonden sågade sig med motorsåg i kinden. Ett rent trauma. Två tänder drogs inför implantatjobben i april varför jag använder temporär protes som glappar, skavar och gör mig ännu mer muntorr än vanligt. Vi slutade röka 1 maj, vilket gått bra men sannolikt gjort mig en aning känsligare än annars. 4 maj opererades en inkapslad vagel bort för att starroperationen alls skulle kunna göras. Undra på att jag inte var beredd för fler överraskningar. Vips kom all gammal oro tillbaka upp till ytan igen. Den som faktiskt varit borta länge.)

”Det värker” slog jag larm från min position under skynket. ”AJ AJ”! Läkaren kom snart fram till att jag tydligen var ovanligt känslig för trycket som uppstår när man spolar ögat med vatten under operationen. Hon beordrade flera gånger ”sänk flaskan” för att lätta på trycket. Det hjälpte.

Men det hände inte bara en gång. Utan flera. Och varje gång gjorde det väldigt ont i mitt öga. ”AJ, nu värker det igen”! ”Sänk flaskan, sänk flaskan”, sa läkaren och jag hojtade AJAJ… Operationen som skulle tagit en kvart förlängdes på detta vis med ännu en kvart.

Läkaren var rar och förklarade att detta var väldigt ovanligt. Ja, det händer praktiskt taget aldrig. Inte för att det hjälpte mig just där och då, men ändå…

När detta pågått en stund fick jag bara nog. Läkaren frågade hur det var fatt, och jag sa som det var att jag var gråtfärdig. Fel… jag grät redan, av besvikelse för att inte jag fick det lika smärtfritt som alla andra jag hört talas om. De gjorde så gott de kunde, men varje gång kom värken tillbaka vid spolning trots massor med extra bedövning…

När jag var klar och satt för att vila ut grät jag igen. Och igen. Det kom bara över mig. Hela första halvårets alla pinor och påfrestningar rann på. Jag var som ett barn. Man har blivit lite ynklig och tål liksom inget extra just nu. Och läkaren tröstade och var snäll.  

Faktum är att gråten kom tillbaka under hemfärden. Husbonden körde. Ja, jag grät hela vägen hem, faktiskt. Och var fruktansvärt besviken. Och lite chockad. Alla hade ju sagt att det inte kändes…

  Ny kylbox för sommarens bilutflykter. Håller kylan med anslutning via bilens tändaruttag. Kan också kylas via eluttaget 230 V. Vi letade hela förra sommaren. När vårt intresse vaknat var allt slutsålt. I år var vi på hugget när första annonsen sågs.

 Tvåmilafärd med bilen för Husbondens skoköp på pingstdagen. Stor skobutik i Vedum är något av utflyktsmål här. Smälte direkt vid den gamla Shell nostalgimack vid infarten. Liksom vid den vackra målade husgaveln inne i Vedum – högst sevärd. För att inte tala om Vedums gamla vackra stationshus (byggnadsminne) vid fungerande järnväg Herrljunga - Uddevalla.  Skofynd gjordes också.

Långt uppehåll i bloggen. Men långt ifrån händelselöst. Här några uppdateringar med valda nedslag:

Kyrkogårdsvandring är ett lysande exempel på gammal muntlig berättartradition. Ett 30-tal deltagare samlades på Fåglums nya kyrkogård och talade om folket före oss. Kyrkvaktmästaren berättade vilka som ligger begravda, vilka som var släkt med vem osv. Deltagarna fyllde i luckorna. Mycket lärorikt. Många lösa trådar fick sin förklaring.

Ond bråd död var orsak till flera dödsfall. En tvååring som fått ett oljefat över sig, bybor som krockat, sorgliga öden och trauman om vartannat. Sånt är livet. Och livet går hand i hand med döden. Således fick vi även höra om människorna som levt här på vår gård före oss. Och om deras grannar. Bygdehistoria. Kulturhistoria.

Att kvällen startade med en halvtimmes hagelskur kunde inte avbryta evenemanget. Strax sken solen igen över den vackra kyrkogården med vetgiriga besökare. Avslutning vid Kvarnen med grillkorv och gemytlig samvaro.

Hiilda och Ester växer. Nu äter de när man har dem i handen också. Och låter sig gosas med. Tant Sally har varit en underbar adoptivmamma men börjar nu freda sig för att få ha lite egen tid också.

För en vecka sen gick vi längre än vanligt, närmare en mil. Fantastisk utsikt över slätten i vackert väder. När spannmålen snart nog växer sig högre ser man sedan inte lika långt. Nu gäller det att öka på promenader och cykelturer för att inte lägga på hullet. Husbonden och jag slutade röka den 1 Maj. Det gick bättre än vi befarat, så nu ser vi fram mot en ljusnande tid. Men så var rökstoppet planerat sedan 25 år tillbaka...

En ljuvlig liten pärla, bara 15 km från hemmet. Den vackraste lilla stenvalvsbro man kan önska sig och ”Sveriges vackraste grusväg” därtill. Om detta hade vi ingen aaaning…

Just när vägpartiet, en del av den gamla ”Riksettan” utsetts till ”Sveriges vackraste grusväg” 1998 upptäcktes en förskjutning i den vackra stenvalvsbron vilken genast stängdes av för trafik. Vägen var också en klass 1-väg, alltså högsta klassen enligt väginventeringen ”Kultur på väg i Skaraborg”. Det bidrog säkert till att den gamla stenvalvsbron renoverades efter konstens alla regler. Byintressen och en lång rad sponsorer hjälpte till så att denna pärla från 1910 kunde bevaras. Arbetet är noggrant dokumenterat på en stor informationsskylt vid Elings Bro, som den egentligen heter. Under pompa och ståt invigdes det hela av landshövding Göte Bernardsson 2001.

Från 1600-talet ingick vägpartiet i den viktiga led genom länet som senare kom att bli Riksväg 1 (Stockholm-Göteborg). Vägpartiet har legat orört sedan E3 ersatte riksvägen 1935-36 i en sträckning öster om Elings kyrka. Sträckningen för E3 flyttades ånyo 1969 till någon km väster om Elings kyrka innan den blev E20.

Bebyggelsen utmed vägpartiet är kulturhistoriskt värdefull, bl a ett tidigare mejeri och en f.d krog. Elings kyrka är från medeltiden. Alldeles intill vägen ligger en åtta meter djup jättegryta från inlandsisens dagar. Samt en fin rastplats med info.

  Fyndet av denna lilla pärla - och rapsfältet - gjorde vår pingstdag.

Det börjar bli lugnt inför natten. Marsvin har mycket korta vilostunder. De mumsar och äter dygnet runt. Avbrutet endast av en halvtimmes vila då och då. Sen är de igång igen. Äter lite hö, tar tre tuggor på en morot, en klunk vatten eller två, två pellets, tre tuggor på salladskålen, hö igen, och oj... en kvarglömd gurkbit - den tar jag. Lite lek och skutt, snacka med varann, kissa lite. Under stundom prövas en ny plats för lite meditation. Lite kroppsvård, mera hö... och så håller det på. När harmonin infunnit sig knoppar de in cirka en halvtimme. Dag som natt.

Vuxna marsvin vilar gärna i var sina hörn. Våra nya bebisar Hiilda och Eeester sover gärna nära Tant Sally. Som ofta tycker det är jättetrevligt, men ibland vill vara i fred. Det här kan jag titta länge på. Se hur de små pigga öronen fladdrar när de tuggar hö fort, fort, fort. Hur de reser sig på bakbenen och tar stöd mot Sallys rygg för att få bättre utsikt. Nästan hoppar över henne i barnslig iver.

Det verkar kanske stressigt, men alls icke... Allt sker i ett lagom tempo med gott om tankfulla stunder däremellan. Utom när det är race. Men det är ju en annan sak. Bilderna i kvällens inlägg togs under en kvart med mobilen. Den tar bilderna så tyst och omärkligt. Sally ser lite tufsig ut i pälsen - hon är nyklippt.

Vårsolen inspirerar en plågad själ, hopp om bättre tider gror. Värst så lång tid vi varit utan sol, det känns.

Plötsligt finner man att Lilla Husets HTC-mobil bara blir allt bättre, medan system-Nikon tog suddiga bilder idag på traktor och fiskdamm… Man förundras – kanske var den less efter lång tid på hyllan…?

Vedtraven är klar sedan länge. Husbonden tröttnade på att känna sig handikappad och var snart igång på vedbacken efter olyckan. Strax därpå var vedtraven klar. Det är jag som inte orkat lägga ut bilder.

SMS Park är numera MIN melodi. En enastående uppfinning. Skyltarna syns allt oftare vid större parkeringar. Är helnöjd efter test. Aldrig mer trassla med kort eller mynt vid automater som inte vill veta av vare sig det ena eller andra. Sitter lugnt kvar i bilen och sms-ar. Lätt som en plätt. Lite dyrare än övriga gängse betalmetoder - men inte så länge till, hoppas man. Finansinspektionen och Konsumentverket tittar just nu på de högre kostnaderna. Det bör komma en lösning..

Vårsolen fick mig även att göra IQ-test på nätet. Gratis. En vän tipsade. Visste att det kostade 50 kr att få resultatet. När jag väl kämpat med 30 kluriga frågor blev jag så vansinnigt nyfiken så jag… pröjsade! Resultatet var sannerligen värt pengarna, fast det är ju mest bluff o båg på nätet., ha ha. Dårar och genier har visst mycket gemensamt...

Sparar det bästa till sist… Inget kan få fart på livsandarna som nya bebisar i huset. Två toksöta marsvinstöser kom för tre dagar sen. Matte och Husse tassar och svassar för de små. Intet får fattas dem! De bor i egen kupé i köket så här i början. Första dagen satt de stela av skräck i var sitt hörn av lådan och vägrade röra sig. På natten åts hö och pellets.

Nu mumsas såväl kål, salladskål, morötter och havre som gurka. De har redan rundare former. Deras kupé står intill matbordet för att de ska lära sig rutiner, ljud och våra röster. Under frukosten kvittrades det livligt i lådan och vid lunch gjordes några race därinne.

Tant Sally är ensam i sin stora bostad sedan syster Vera fått sluta sina dagar. Nu får vi pyssla extra med både henne och de nya tills de flyttar ihop. Bebisarna är döpta till Ester och Hiilda (uttalas på närkingska som revy-Hjalmars fru). En vän på facebook föreslog då att Ester får kallas Äääääster efter Martin Ljungs oförglömliga monolog. Så blev det.

- SOS, vad har hänt?

- Min man har skadat sig med motorsåg i ansiktet.

Så illa var det. För elva dagar sen. Har inte orkat skriva om det förrän nu. Traumat satte sina spår. Inte bara i ansiktet. Även i kropp och själ. På oss båda.

De 30 stygnen är tagna. Läkaren lappade ihop fint. Lite ”scarface”, men hel. Nära ögat i dubbel bemärkelse.

Tur som en tok. Sex stygn bara på örsnibben!

Husbonden stod plötsligt på farstun och ropade in. ”Det har hänt nåt, du får komma och titta”. Höll sig för kind och öra. ”Motorsågen”, sa han. Cool som en filbunke.

Jag konstaterade via autopilot: ”Halsen är oskadd, ett litet jack bakom örat, örat är helt, kinden ytligt uppfläkt”. Ringde ambulans. En historia för sig… SOS kan verkligen reta upp en! (särskilt inlägg senare)

Sen drogs de blodiga arbetskläderna av. Ren handduk att trycka mot såret, sittandes i köket. Grannar hade sett ambulansen med blåljus. Söndag eftermiddag, 15-tiden.

- Har du karvat sta me’ motorsågen, skojade ambulanskillen när de klev in i hallen där Husbonden stod. Bandagering, tryckförband. Sen lugnt iväg till Alingsås Lasarett. Jag körde efter med bilen - men först efter eget toabesök, tarmsjukdomar mår inte bra av tockna däringa chocker…

Väl på akuten sa man att han måste vidare till Borås Sjukhus. En nerv till ögonbrynet var av. Borås är visst bättre på sånt. Det drog mot kväll och operationen kunde ta tid. Jag for hem. Under hemfärden kom känslorna och illamående. Stackars, stackars Husbonden, tänkte jag. Vilken chock för honom! Tänkte på allt som kunde ha hänt…

Han hade kapat femmeterslängder till kubbar för klyvning till ved. Högen med kubbar växte. Till sist fanns inget annat att stå på än på rullande kubbar… (firma Det Ordnar Sig var igång). Så blev det vingligt och han föll bakåt i sidled med handen om motorsågen. Vilken landade i ansiktet...!

Under kvällen tvättades blodiga kläder. Men mest hängde jag över köksbordet. Matlusten borta. Ringde till dottern. 'Facebookade' släkten. Ringde till Boråsakuten då och då. Operation 19-21. Nerven till ögonbrynet var hittad. Han ringde 21.45 när han vaknat. Allt gick bra. Ringde även mitt i natten, lite piggare. Själv sov jag knappt ändå pga adrenalin och hjärtklappning.  

När vi följande dag landat i hemmet släppte vi knappt taget om varandra. SÅÅ TACKSAMMA! Som förlamade efter traumat. Ett långt sicksackärr över kinden blir det, men vad är väl det – i jämförelse…

Många samtal till släkt och vänner. Alla tar sig om huvudet när de hör ”i ansiktet”. Och här var vi – mitt i alltihop. Tio dygn senare är han igång på vedbacken igen. VISARE EFTER SKADAN.

------------------

Tänk… så märkligt våra kroppar reagerar efter chock. Min ettriga influensahosta tog plötsligt paus natten efter händelsen. Som att kroppen sa ”du har inte tid med detta nu”. För att sen dra igång igen dubbelt upp när Husbonden väl var hemma igen. Nu får jag hjälp av sjukgymnasten, nacke och axlar har låst sig efter ett jobbigt första kvartal.