Höskörden räddad häromkring. Inte till midsommar som brukligt, men ett par veckor senare. När det fina vädret kom var alla ute och kämpade, bråttom, bråttom. Men ”traktorägg” istället för hö är jag inte förtjust i. Inte samma kvalitet som ”forntidens” hässjor som vi jobbade med, men mat blir det väl förstås. Nu gläds vi åt finfina fält med ärtor (massor i år) och spannmål av alla slag.  

Landets skörd var förr av högsta intresse för hela befolkningen. Det var då landet strävade efter självförsörjning av livsmedel. Många hade nära band till jordbruket och bekymrade sig för hur skörden skulle bli. Att hjälpa till med höskörd under semestern var en självklarhet. Snacka om att dra sitt strå till stacken… De som flyttat till sta’n kom ofta hem till släkten ute på gården för att hjälpa till. Inom försvaret fanns s.k skördepermis (klicka på bilden intill) så att beväringarna kunde åka till hemgården och skörda. Men det krävdes ett intyg om att man verkligen behövdes till skörden. Hur många stadsbor bryr sig idag om hur det går med skörden för bönderna.

Här där vi bor, nästan på Varaslätten, blir det påtagligt. Vi promenerar mellan fälten dagligen. En skön känsla när allt är bärgat.

Den gamla bilden med beväringarna på skördepermis från Digitalt Museum. Publicerad med CC-licens, Creative Commons. Foto Paul Sandberg, Uppsala 1941.

Långaliden och Upplo. En cykeltur på drygt två mil, halva sträckan med stigning från 85 till 135 möh. I motvind - kall motvind. Från start. Riktigt slitigt. Motigare än vi tänkt oss, men skam den som ger sig. 3,5 timme tog turen. Det blev till att kliva av cyklarna i motluten. Flera gånger.

En tur liknande fjolårets. Faktiskt tangerande Fåglumsmossen även denna gång. Väl genomförd. Utan fall eller andra missöden. Några blåmärken, det är allt. Jättekul. Man möter folk därborta i skogen också. Grannar och andra ortsbor som plockar svamp och blåbär. Riktigt blåbärsår i år, sa dom.

Holmen, Björnadal, Ugglekullen, Långaliden. Kaffe och bulle vid Upplo jaktstuga på 130 m höjd. Inte långt från "Onde pust". Dit ska jag nån gång. För att kunna säga att jag varit på en plats med namnet Onde pust. Samt till Strafftjärnsberget. Undrar vad som i forntiden utspelats där...

Från start väntade vi hela tiden på lä av skogen från den "onde pusten", men icke då...  Motvinden trängde igenom den gallrade skogen och när vi nått maxhöjden blåste det väl bara för att vi var så högt upp.

Sen äntligen nerför och över Duvereds mosse på inte fin - men väl rejäl - väg. In till Duveslätt där folket undrade om vi också var ute efter skatten. Geocashing antar jag, men nej. Skatten ligger kvar.

Därifrån följde markväg, skogsväg, stig, i nämnd ordning förbi Krösekullen till Rörmaden. Hemväg på asfalt, nerförslut och medvind... Kan det bli bättre. Bara att glida fram på 5:an. Åhej, vad lätt det gick i uppförsbackarna... 3,5 timmar tog turen, sen blev vi stående med grannen en stund i kröken hemmavé. Är detta nåt för pensionärer, egentligen? Man kanske borde hålla sig till vägar som ambulansen klarar...

Sigrid Storråda är ett 24 meter långt vikingaskepp, 5,3 meter som bredast och väger 17 ton. Byggt i ek, nitat med järnnitar och utrustat med 16 par åror av gran. En nybyggd kopia av Gokstadskeppet.

Varje roddare sitter på en kista gjord i furu. Skeppets 11 meter höga mast är av furu och kan fällas akterut. Den ryms då i skeppet.  

Sigrid Storråda var en historiskt omtvistad vikingadrottning (i Sverige och Danmark) som skall ha varit gift med Erik Segersäll och därpå, efter Eriks död, omgift med Sven Tveskägg. Hon ska enligt isländska berättelser ha varit dotter till en västgötsk storman vid namn Skoglar Toste. 

Under 90-talets arbetslöshet skrev jag en bok om vikingatiden här i hembygden där vi gör anspråk på Sigrid Storrådas verksamhet och leverne. Min dröm om västgötaspetsvalpar med namnen Sigrid Storråda och Skoglar Toste gick i uppfyllelse. Sigrid levde med oss i 14 år, Toste hos vännerna nästan lika länge.

Med den historien borde jag med egna ögon ha besett det nybyggda vikingaskeppet Sigrid Storråda redan på 90-talet, men det blev aldrig av. Det hände nu istället, i samband med ostindiefararen Götheborgs besök i Lidköping.  Tyvärr, men också självklart, såg det maffiga vikingaskeppet litet ut i jämförelse med ostindiefararen (skymtar på översta bilden). Men nu fick jag sett det iallafall.

Cyklarna har fått dubbla cykelväskor för allt som ska med under vådliga turer. Ute på små och större turer nu. Cykling förbrukar nästan dubbelt så mycke kalorier som rask promenad (enligt min gamla kaloritabell).

  Med sån skyltning vet man exakt var man är.

    Cykeltursfynd av fin taklök. Den står nu på önskelistan.

  Inget för våra turer, men fin ändå. Låt kulturen blomstra!

Äntligen for vi mot Västerhavet och den röda bohusgraniten. Små asfalterade gator ringlade sig mellan husen i små idylliska fiskelägen, det ena numera flottare än det andra. Putt putt putt putt… lät båtmotorerna på tomgång, en svag bris slog rytmiskt flagglinorna mot sina stänger, vattnet kluckade mot båt och bryggor.

När vi sett oss mätta på bryggor och sjöbodar ville vi uppåt. En vänlig kille visade ’sin’ klätterväg för att få se allt von oben. Taklök, vildkaprifol, lavar och rött gräs kantade stigen. Så här har jag inte klättrat sen barnsben, det känns nu  i helt nya muskler. Här fick jag de vykortsmotiv jag längtat efter. Minnen från västkusten, men nya platser.

Denna gång for vi bortom Uddevalla och Orust. Husbonden och jag besökte bohuskustens pärlor Grundsund och Fiskebäckskil. Samt efter bilfärja över Gullmarn även Lysekil – Staden vid havet. Indendera tidigare besökt av någondera. Havets Hus i Lysekil avhandlat i tidigare inlägg.

På caféets toadörr satt en lapp (se bild) där man söker statister till höstens nyinspelningar av Saltön… Där fick man sig en nyhet… men, nej vi letade inte efter Saltö-platser. Grundsund på Skaftö är inspelningsplats i Viveca Lärns tv-serie Saltön.

Världens sötaste turistkarta över skärgården mötte oss på stor skylt (se bild). På tal om det m å s t e  vi skaffa ny bilkarta. Inte visste vi att 44:an nu går utanför Uddevalla rakt mot E6:an. En hysterisk stund var vi lite vilse. Strax fann vi oss i galopperande framfart mot Uddevallabron, vars existens vi då inte ens visste om. Bron över Byfjorden har funnits i femton år!!!

”Milde tid”, kved jag, ”det är Svinesundsvarning på den där”. Pylonerna stack upp som spjut. Broar ger oss båda lite dödsångest. Vi vill absolut inte titta ner i vattnet… ooooh, vidrigt. Trots sin segelfria höjd på 51 m och nästan två kilometers längd hade bron trevliga siktskydd så man slapp få svindel. Puh.

Minnesstenen vid Grundsunds kyrka över fiskare och sjömän omkomna i sin yrkesgärning från 1800-talet och fram till modern tid var tankeväckande. Fyra sidor fulla med namn.

Inte sista gången vi reser till Västkusten. Mycket kvar att uppleva där.

Idag var vi på Västkusten (bästkusten). Havets Hus i Lysekil var ett efterlängtat mål – och verkligen speciellt. Detta är ett av de ställen vi aldrig kunnat se medan vi hade hundar. Hundägarskap är bundet.

Tur som tokar hade vi också. Fisken matas endast två ggr i veckan, bl a på tisdagar. Kl 14.00 var en av tiderna. Och just då var vi där!! Det här satte verkligen fart på livsandarna.

Matningen sker med dykare som går in till fiskarna och ser till att varje fisk får sin del. Bläckfisk på menyn idag. Att rockor kan se ut som om de har ansiktet på undersidan visste man inte. Och hälleflundran var en klump som jag där och då bara förälskade mig i. Det sa bara klick… Och hur klumpig en fisk än ser ut är den smidig och snabb – som fisken i vattnet. Tunnelakvariet uppfyllde alla förväntningar. Verkligen närkontakt. Riktigt stora rödspättor och sandskäddor var livliga och simmade omkring, men blev tyvärr suddiga på mina bilder. Alla arter är hemmahörande eller på besök i Västerhavet. Men ett gäng rötsimpor utgjorde en makaber syn då de såg ut som om någon spetat upp dem längs vrakets reling. Man fick verkligen leta efter livstecken, och visst andades de... puh.

"Havets Hus grundades 1993 och är i dag ett av Bohusläns populäraste besöksmål. 80 000 besökare varje år. Man samarbetar med WWF och har sedan 2002 tillsammans med Havsfiskelaboratoriet SLU återplanterat cirka 60 akvarieuppfödda hajar i Gullmarsfjorden.

Inom Havets Hus finns sammanlagt 40 akvarier – från tunnelakvariet som innehåller 140 000 liter saltvatten till de minsta som rymmer 70 liter. Vattnet till Havets Hus tas in kontinuerligt från Gullmarsfjorden på 32 meters djup. Saltvattenhalten ligger runt 30-33 promille och vattnet är av mycket god kvalité, det vill säga med god syresättning och fritt från föroreningar. Detta är en förutsättning för att fiskarna och djuren ska må bra." 

Om en e’ från Göteborg och med ostindiefarare i släkten så e’ man ju nästan tvungen att se Ostindiefararen Götheborg när hon nu seglar i Vänern och gör strandhugg i närbelägna städer. Sagt och gjort...

Husbonden och jag var sugna, men befarade köer och trängsel. Men en mulen dag kunde väl passa, sa vi och for iväg till Lidköping. Snabbt - innan vi hann ändra oss.

Hela hamnen luktade tjära. Varm tjära. Det knirkade i tåg- och trävirke där hon låg förtöjd. Maffigt med de enorma masterna och alla repstegar. Men så konstigt… Skeppet kändes mindre än man trott, men å andra sidan var ju seglen halade. Ändå är Ostindiefararen Götheborg världens största oceanklassade segelskepp byggt i trä, enligt Wikipedia.

Om pappa levt hade han absolut velat se skeppet. Särskilt med en ostindiefarare i släkten – farfars farmorsfar kofferdisjömannen Anders Björk (1798-1868). Dock för ung för att ha varit ombord på den gamla Götheborg som så snöpligt förliste vid Hunnebådan i Göteborgs hamninlopp 1745. Vår anfader Anders Björk hann dock med några resor i tidiga tonår innan Ostindiska Kompaniet upplöstes 1813.

Folk köade i en strid ström för rundvandring på däcken. Vi hejdade en impuls. Kände att vi av ålder och visdom redan ”vet” hur det ser ut och alls icke åstundar någon selfie vid skeppsrodret. För pengarna köpte vi istället en bok om skeppet  ”Den långa resan”, härligt tecknad av Sven Nordqvist (Pettson och Findus, ni vet). Underbar teckning av skeppets alla däck i genomskärning, se bild.

Så nu har vi bilder på skeppet också. Vilket kompletterar min släkthistoria liksom bilderna på ”kinafatet” som denne Anders Björk tog med sig hem. Se blogg med bilder HÄR. Fatet har släkten släpat på sen dess ifall det skulle ha nåt värde. Storyn är rar, men nu vet vi att kinafatet inte är något kinafat. Det är massproducerat i England och endast värt någon hundring. Så nu ska det att kraschas. Sverige tronar på minnen från fornstora dar.. så även jag.

Här är så vackert att man blir andäktig. Platsen där Stallbäcken från Gendalen ansluter till Nossan är äntligen tillgänglig för allmänheten tack vare den nya gång- och cykelbron. Här råder nu stillsam idyll, något helt annat än då 1600-talets krigiska danskar sägs ha gått över Nossan längst bort till höger i bild, bortom kröken. Där vid det tidigare vadet finns hängbron vid Hagaberget som kan anas i bilden för den som vet hur det ser ut.

Essunga kommun har fått sin trettonde bro. Samhällen belägna vid åar kommer inte ifrån detta. Det krävs många övergångar. Den här som med gångväg ansluter till Höga- och Hagabergens motionsslingor har efterfrågats länge. Nu är den klar. Invigning i höst.