Ingen rast och ingen ro. Sigrid kräks på förmiddagen efter medicinintag. Knappast lämpligt. Men middagsmålet (utan medicin) fick hon behålla. För övrigt är hon trött och lugn (efter gårdagens festande...?). Men dricker och kissar mer. Det är nog medicinen (Baytril).

Veterinären hade tankar åt annan medicin - sulfa. Vi skulle ringa i morgon bitti. Där går min gräns. Samme veterinär har feldoserat sulfa till Sigrids bror en gång tidigare, så att han blev förgiftad...! Läs HÄR. Så i kväll ringde jag akut till Blå Stjärnan i Skara. "Togs ingen röntgen...?" frågade jourhavande.

Allvaret tog mig så att jag glömde ta min egen medicin... ;-) Ja, vi har varit rätt trötta själva. Dagens duggregn har underlättat vilan. Bloggens följetong om Sigrids vedermödor har nu pågått fyra dagar å rad, men så är det... varav hjärtat är fullt, så talar munnen. Snart hoppas jag det finns trevligare saker att skriva om.

Vi är välkomna till Djursjukhuset i morgon och så blir det. Ska det opereras så sker även det i morgon. Mamma Mia, nu är det skarpt läge... hmpf.

- Äh, det är bara den årliga fotograferingen. Varje år likadant… blääähh. Guud, va’ trist.

Man skulle tro att den ärrade veterangruppen nu kunde sin sak och att fotandet skulle vara över på ett par sekunder. Så icke…

Med mycken möda, flera fnissanfall och tack vare kamerans seriebildstagning lyckades vi till slut få en 12-årsbild av syskonen med bihanget Ulrik i mitten där alla såg något sånär hyggliga ut - SAMTIDIGT. Bihanget, dvs. 105-åringen, skötte sig bäst av alla och var riktigt presentabel på samtliga 41 bilder medan ’ungdomarna’ på flankerna fånade sig å det värsta.

Det stånkades och stönades, kisades med ögon, räcktes ut tungor och tittades åt fel håll. Det var ingen måtta på hur genant trion tyckte det var med uppmärksamheten. (Klickbara bilder)

Toste poserar alltid LIGGANDE när det är tal om gruppfoton. Alltid. Och helst en bit ifrån. När luckan till de andra blev för stor var matte tvungen att korrigera. Han morrade och TVÄRVÄGRADE och blev slutligen liggande PÅ RYGG så att matte helt sonika handgripligen fick RULLA honom in mot gruppen igen. Två varv…

Efter några fnissanfall (våra) parkerade han sig demonstrativt FRAMFÖR de andra, varpå de fick flytta efter. Allt för konstens skull.

Som läsaren anat var det 12-årskalas för syskonen Sigrid och Toste hemma i vår trädgård. Festen inleddes med Tostes årliga bad i vår hunddusch på bekväm arbetshöjd. Knytis vid dammen med vännerna. Grillade rallykotletter och potatissallad - följt av hallonpaj med grädde till vilket även årsbarnen inbjöds. Kalastur med vädret.

Visst är det livmodern som spökar på Sigrid. Det konstaterades idag med ultraljud (förstorad). Djursjukhuset Blå Stjärnan var underbemannat så här i semestertider, de hade ingen tid förrän på torsdag och hänvisade till vår lokala veterinärstation, kanveta.

Efter orolig kväll och natt (mina - Sigrid mår bra och är obekymrad) var vi där redan på förmiddagen. Ulrik följde med in för det fanns ingen skugga att ställa bilen i. Nåt moraliskt stöd var han då inte, han skakade så att även öronen darrade... hellegod.

Sigrid märkte knappt vad veterinären gjorde för hon hade 'polisuniformen' på sig och hårdbevakade hela mottagningen med örnkoll. Först gäller nu en antibiotikakur för att se vad som händer, om tio dagar tas ny kontakt. Man får lite tid att sansa sig. Operation kan mycket väl ske på denna vet.station och så blir det nog.

Nu skulle jag önska en magnetröntgen för att se EXAKT vad som hänt i hennes inre. Jag menar... det kan ju finnas annat otyg därinne. Sånt kan komplicera. Mycket att fundera över. Tankarna räckte inte till så mycket annat denna dag.

------------

Det blev lite tid över i solen på eftermiddagen. Inte lika trevligt som under vår och försommar. Värmen är kvalmig, flugor, blinningar och getingar besvärar, man blir lätt grinig och kan liksom inte njuta i solen. När en tvestjärt kravlade uppför mitt ben fick jag nog och gick in. Stensomnade i soffan SITTANDE! Behövdes visst. Jobbig dag.

Sigrid är sjuk. Mammas älskade lilla 'docka', familjens lilla valp som fyller 12 år om två dagar. Det verkar vara livmoderinflammation. Detta är bekymmersamt.

Hon löpte för fyra månader sedan. Har gått upp ett kg i vikt på den tiden, haft lukt- och färglösa flytningar från och till samt ser lite rund ut om buken som ömmar när man trycker lätt. Nu ser hon ut att börja löpa igen (helt fel tid) och Ulrik är på tårna. Och idag kom det säkraste tecknet: gulgröna varflytningar från slidan...!

Inga bra tecken alls.

I övrigt mår hon bra, är inte hängig, har ingen feber - snarare undertemp (37,8 i kväll), dricker inte mer än vanligt men är väldigt bekymrad över sina flytningar. I morgon åker vi till sjukhuset med henne.

Operation? En STOR operation - på en tolvåring...? Javisst, det finns antibiotikakurer, men det beror på hur det ser ut på röntgen och ultraljud. Hon är vid god vigör så vitt vi vet, men är det tillräckligt...? Många frågor hopar sig. Stämningen är tryckt.

Husbonden och jag hann precis sätta oss till middagsbordet och fick genast en oförglömlig upplevelse, ja - Sommarens Höjdpunkt (hittills). Dagens sommarpratare var skådespelaren Johan Rabeus, en av Lilla Husets favoriter och vi insåg samfällt att… DETTA måste vi bara höra till slut.

Diplomatsonen som växt upp i Stockholm, Paris, New York och Genéve samt gått på Lundsbergsinternatet men lockades av det "fria livet" och valde att bli skådespelare fångade vårt intresse redan från start med underhållning på hög nivå.

Det var lite av teaterföreställning där han bjöd på sig själv, trevlig lättsmält musik (mycket franskt) och roliga anekdoter ur sitt liv, kryddade med egna imitationer och humor med finess. Alldeles, alldeles oförglömligt, bland annat figurerar historien om undulaten Pelle.

Rabeus beskrivning av Sverige på 1960-talet (tidigt i programmet) gav oss rysningar i Lilla Huset. Det var ett fint Sverige, föregångslandet, det socialistiska experimentet mot vilket ’allas’ blickar utomlands vändes med intresse. Att han nästan är årsbarn med oss gjorde inte saken sämre, med minnen från samma vänsterepok.

Det var annat än gårdagens sommarpratare Percy Barnevik som verkade försöka rättfärdiga sig som tidernas störste välgörare i fjärran land. Eller kvinnan för några veckor sen som räknade upp företag hon startat, köpt eller sålt i en lång rad utan att man begrep VAD hon verkligen UTRÄTTAT i dessa. Klasskillnad, om man säger så…

Tack, Johan Rabeus!

Märkligt så fort dessa en och en halv timme gick. Han var jätterolig och jag rekommenderar lyssning i efterhand HÄR. Själv poddar jag det som mp3-fil och spar i mobilen för njutbar repris.

*  Fakta om Rabeus på WIKIPEDIA och DRAMATEN.

Å harrejösses, nu sitter man här igen. För sent. Sommaren är förrädisk, det blir dåligt med sömn, det gör det.

Nu fastnade jag i ett chatt-test hos Expressen som jag bara MÅSTE göra. Och fick 10 rätt av 10 - och jag som aldrig ens chattar! ALDRIG NÅGON GÅNG, ALDRIG NÅGONSIN. Måste vara illavarslande. Dags att dämpa datoranvändandet...?

Testa själv HÄR den som vill. Det är liiite kul ändå. Och det man inte kan får man lära sig i facit. 

54721 personer har gjort testet.

Krassen är verkligen överdådig i år. Och den har bara startat… Däremot syns ännu inga dahliaknoppar till. Syrsorna hördes härom kvällen när värmen fortfarande bestod - första gången i år. Nu är det härligt svalt och både vi och syrsorna vilar. Värst så kolsvarta kvällar det plötsligt blivit. Riktigt höstlikt, fast minst en sommarmånad ännu väntar.

Getingplågan fortsätter. Ett av Lilla Husets sex bon som "utrotades" av tekniker härom veckan har blossat upp på nytt. Samt hittades ännu ett bo i häcken vid dagens klippning. Inga getingstick hittills, men jobbet fick avbrytas. Häcken ser för tillfället mycket egendomlig ut;-) Vi ruvar på hämndeaktion, men i kväll följer Husbonden friidrott på tv. Roligare.

Städning av lessonvoljären idag. Alla avdelningar klara, men nu är det dags att börja om med Royal Suite…hehe. Alla 40 nymferna ruggar så fjädrarna ryker. Näe, inte så lortigt egentligen, vi ska bara sopa bort det översta lagret dun som samlats på ett par veckor.

Åsså var det älgen då… (varför har man inte orkat skaffa ett riktigt tele?). En dag stod den långt där borta i skogskanten, länge, länge. Minst 300 meter bort. Det är rent märkligt hur stilla och länge älgar kan stå och fundera över om de ska gå ut på öppna fält. Neej, inte denna gång. Efter en halv evighet vände den rumpan till och strosade iväg. Bättre bild gick inte att få.

Hej och hå... nu har man lyckats igen...;-) Har lagt ut bilder på den där fotosidan (ovan). Det tog några dagar, men nu har jag fattat galoppen och listat ut hur man gör.

För övrigt har vi städat kanarierummet i fågelhuset och det doftar härligt igen, fullt med rönn- och björkträd. Man ser knappt fåglarna för alla löv... men dessa faller dessvärre av - alltför snart. Fåglarna är glada för ny sysselsättning.

Lilla nymfan som satt i sjukbur några dagar är tillbaka i flocken. När hon återfick krafterna ville hon absolut inte vara kvar där. Visst skulle hon behöva äta upp sig mer efter pärsen, men nu är det så att flockfåglar mår alla bäst i flocken - även om de är sjuka. Om de inte smittar är det bäst att återföra dem. Där får hon mer stimulans att äta. Idag var hon med tonårsgänget ute.

Själv har jag en ny bursit på armbågen - inflammation i slemsäcken, alltså. Den som "opererades bort" för två år sen. Läs HÄR. Att det inte blev ordentligt gjort har jag ju märkt, och jag borde ha begärt reklamation för länge sen - men man orkar ju inte med allt.

Nu var bursan så sprickfärdig att även Husbonden rekommenderade ett läkarbesök...! Minsann. Den gick inte att tömma på sedvanligt sätt, så doktorn sprutade in cortison istället och skrev remiss på "reklamationen". Idag sprack den av sig själv (av städningen?) och jag skyndade mig att klämma ur all gegga som gick. Lättnad. Hoppas den är lugn till operationen.

Ujujuj, nu blev det visst ett sent inlägg igen. Raskt i säng. Go'natt därute.

Tänkte mig att gå med på Fotosidan.se och har ägnat några kvällar åt att studera hur medlemskapet fungerar. Lokala fotoklubben uttryckte behov av fler upplagda bilder vilket var skäl till sonderingarna. Fotosidan är en mötesplats för "fotografer". Väl pretentiöst för en glad amatör.

Första kvällen slutade i ångest över alla fotografers knivskarpa bilder - även i förstoring. Vad har jag där att göra...? Detta resulterade i en dags nedstämdhet.

Skam den som ger sig... Andra kvällen kollades bildformat och kvalitet. De bästa bilderna i datorn hittades. Redigerades och stods i för analys. Det gick timmar... är inte klart än. Hoppet steg... ser man på. Där fanns visst några som kan platsa. Uppåt igen.

---------

Dagen efter = helt slut i skallen av allt joxande och kollande. Zombien i mig bad Husbonden om en biltur, sightseeing i en grannby där vi aldrig är, Husbonden köpte skor, enkel lunch hemma, soffan i två timmar med nyköpt 91:an över ansiktet (favorit, den där). Husbonden klippte gräs och slipade verandatrappen på husets baksida.

Sen var det dags att ta hand om en sjukling i fågelhuset. En liten nymfa har haft magproblem och var rätt medtagen i går. Hon har fått sulfa, kol, druvsocker, vitaminer och sitter under infraröd värmelampa. Äter igen och har putsat sig ren. Hoppfullt men hon har mycket att ta igen.

Orkar nog inte med Fotosidan ikväll...

 Somliga straffar Gud genast… för vid återkomsten var det dags för mig att ringa ambulans. Inte för getingstick, nejdå… en misstänkt hjärtinfarkt, vilket vid senare analys också kan ha varit kramp i gallgångarna. Här spekuleras friskt för nån doktor är man ju inte…

Kvinnor har ju ofta annorlunda (eller inga) symptom så man måste vara på säkra sidan. Krampartad svår värk i mellangärde och rygg, tungt att andas och begynnande huvudvärk. Och detta var andra gången inom en veckas tid – samt värre. Och det tog i. Så vad ska en stackars fattig flicka tro…;-)

  Husbonden var inte lätt att övertala till att ringa på ambulans – han tror jag är odödlig. "Vad säger man? Vilket nummer är det? Det får du göra?" E’ han go’ eller…? Till slut ringde han dock.

Ambulanskillarna tog EKG och uteslöt infarkt (för tillfället), alla värden var bra och därtill blev jag återställd under denna intensiva uppvaktning. PINSAMT. Inte första gången, sa dom och passade på att titta på fåglarna före avfärd. "Hej då, och tack för titten!" Vilken dag!