Berit E

21 april 2015 23:49

Vedtraven - jag är oerhört imponerad!
Så fint våren vaknat till liv hemma hos dig. Och så underbart söta de små bebisarna är. Jag förstår så väl att ni fjäskar runt kring dem, allt vad ni kan! Det är ju såna vi är, vi som älskar de härliga fyrfota varelser som vi omger oss med. :D

Margus

22 april 2015 14:59

Vedtravar är "tålamodsjobb" som jag kallar det. Man bara jobbar o jobbar utan att tänka på hur mycket som är kvar... och till slut är det klart. Vissa år har jag ju tagit aktiv del i detta, så jag vet hur JAG brukar tänka:-)
Men du kanske tänkte det var imponerande med tanke på vad som föregick? Det är skönt med en tålig Husbonde...hehe.
De små liven flyttade in till tant Sally i måndags, och kan du tänka dig... I samma stund som de fick ögonen på varann lyste de upp. Allihop. De blev omedelbart lyckliga av att se artfränder. Efter lite sniffundersökningar från ömse håll var de genast goda vänner.
Sally som var den fjompigare av henne o hädangångna Vera, blev plötsligt den stabila mammatypen. Barnen blev trygga o glada, nästan på en gång. Underbart att följa. Nu följer ett år av härlig utveckling hos de små. Man mår bra av att följa sånt :-) Nu gäller det att se till att inte Sally gluffar i sig alla godbitar innan ungarna får en chans att ens smaka...

Erika

25 april 2015 14:18

Vårblommor finns säkert här också där jag bor, bara jag som inte sett dom eller letat efter dom. Vårbruk minns jag när morfar spände för hästen och ut på åkrarna så tyst det var på den tiden, endast fågelkvitter, och ett och annat skrik från Fiskmåsar som gärna slog följe efter en ringvält eller harv osv. Idag låter det betydligt mer ute på åkrarna, men för egen del fördrar jag den tystnad som var förr.

Vedhögen är gigantisk kommer säkert till pass när det blir så dags. Vedhuggning har jag roat mig med när jag ofta var hos mormor och morfar, där på en huggkubbe på vedbacken som den kallades högg jag ved och väldigt ung, morfar förmanade hela tiden vad jag skulle ser upp med, han var glad att jag tog vid så han fick en vilostund.Jag tyckte allt var roligt att får tar del av på deras gård på den tiden, vi som är av min generation fick mycket lärorika saker med oss i livet. Tända eld i en järnspis lärde jag mig i unga år, skumma grädde från lerfatet som stod i den svala källaren, listan kan göras lång.

Marsvinen är söta även om jag inte tycker om dom så där värst mycket, minns den min dotter hade, jag sa alltid... du menar den där med rosa fötter....det var min benämningen på hennes lilla Marsvin. :)

Har husbonde repat sig efter händelsen med motorsågen? Så illa det kunde gått den gången, i förhållande till vad det gjorde.

Så smått går det nu skönja vårens ingång men ännu inga grader att hoppa högt av men å andra sidan ett ordentligt värmeslag är inget jag skulle var road av, utan lite i taget så man hinner med i svängarna.

Har en bra fortsättningen på helgen, och stora kramen till det :)

Margus

25 april 2015 23:01

Tack, snälla, för att du hör av dig.
Jotack, Husbonden har repat sig fantastiskt fint. "Bara" diarré efter penicillinkuren! Och ganska långvarigt också. Tänk om... vi varit förberedda på det och mött upp med acidofilus å sånt... Nu satte vi in det först efteråt. Så nu har vi lärt oss det också :-)

Just de rosa fötterna gör marsvinen särskilt älskansvärda! Bland annat. Tycker de är bedårande varelser, rakt igenom. Men jag är ju partisk... :-)

Vi är lyckliga, Erika, för att vi fått vara med om "den tysta tiden" som du beskriver, den tid då saker fick ta tid. Det gäller att suga på de minnena, så länge vi har dem :-)

Man hör idag hur allt fler människor på olika sätt försöker finna den ron vi hade. Kan bara hoppas att de lyckas, förstår bara inte hur...

Fiskmåsarna ansluter till plog och harv än i dag. Och även om böndernas vårbruk nu görs på tre dagar, grovt uttryckt, så är en gammaldags bondes bästa egenskap - än idag - att avvakta... Har jag märkt :-)

Stora kramen, till dig också. Skriver snart till dig med frågor angående ditt mail om detox. Saker jag funderar på.