Nu är sladdkullen ute! Ja, de kanariebebisar som trillade ur boet och sånär dog härförleden. Och som vi räddade med tålamod och list efter traumat. Mor 'Nils-Georg' och pappa Tore återupptog matningen i reparerat bo och allt har löpt som det ska. Men de är ute tidigt, rackarna… tre dagar för tidigt.

Inte förrän till tisdag, om tre dagar, skulle de ut. Men man såg tidigt att här blir det grejer av... I två dagar har den ena ungen stått upp i boet och spejat runt. Och i morse hade det hänt. Livliga som attan. Ibland ser man kanarieungar ligga tillsammans i ett hörn i nästan en vecka efter att de kommit ut. Men de här vankade av och an, pigga på att utforska omgivningen. Verkar bra - så långt. Vi är lättade och glada att allt gick vägen.

Vi passar på att ringmärka dem medan de ännu är naiva och orädda. Så lätt det går. Och sen snabbt tillbaka till platsen där de hämtades. En minut allt som allt.

Härligt mörkhyade har de varit sen födseln, vilket glatt oss. På senare tid har vi fått alltför många gula, gulvita och cremefärgade kanarier. Vackert det också, men lite tjatigt. Och svåra att se skillnad på. Dessa blir bruna eller gröna när de färgar ut, vilket är efterlängtat. Då kan det i nästa generation bli en hel del brokigt igen. 

Sensommarskräpiga står rabatterna med hängande blommor som försöker hänga i. Ingen fräschör i grönskan längre. Bladen hänger slappa och utlevade i ett sista försök att njuta av det goa vädret. Blommorna som för någon månad sen gladde oss med prunkande livsglädje ska gå till vila. Tror jag skrev om detta alldeles nyss, men det fyller mitt hjärta när jag ser dem. Tycker det är vackert.

En av amiralerna gästar fjärilsrestaurangen med syrénbuddhleja och fotades. Växterna som planterats för fjärilarnas skull har i brist på dessa givit näring åt hundratals humlor hela sommaren istället. Och glada var dom :-)

Gårdagens cykeltur till väglöst land var ett ambitiöst initiativ. Med väldiga stigningar över berg (152 möh.) och ner i raviner. Mobilbatteriet räckte precis till GPS:en, helt nödvändig vid plaskig stig genom Lärkemossen. Glada men helt slut efter 4,5 timmes tur. Spännande att utforska hembygden!

Det blir ju aldrig riktigt som man tänkt sig. Vi skulle till Hagö, ett boställe mitt ute i Lärkemossens naturreservat. Höglänt beläget, omgivet av ett stort mosskomplex. På 1600-talet tog man sig dit med båt. Sedan länge finns där väg och flera boställen. Nu skulle Hagö utforskas…

Kartorna visade att det fanns stig även på de mest otillgängliga ställena. Och då ska det gå, tänkte vi. Oförskräckta gav vi oss i väg. Ja, vi var tappra hela tiden och hade väldigt skoj. Även när vi tog oss ner för slänter, ledandes cyklarna och fick använda handbromsen för att ha kontroll. Önskade oss mountainbikes, särskilt när man blockerat stigen ner i ravinen med stora stenblock. Som vi skulle över…

Google maps är enastående även i skog! Man kan aldrig gå vilse. Blå prick visar ens belägenhet på satellitbilden. Uppgjord rutt följdes minutiöst. Mossen var bara ett ’litet’ hinder. Bytte till medhavda stövlar, Husbonden hade struntat i den detaljen...! Sen gick det uppför! Och uppför! Minst en halvmil leddes cyklarna. När vi väl nådde väg igen var stigningen så grym att vi gick då också. Tur med vädret, skog, berg, mossar och vackra vyer.

Efter mycket upp och ned, avgrävd väg och en vägbom nådde vi åter känd mark… Här är ju Långaliden! Rast nr två. På hemväg. Resten gick som en cykeldans på bekanta vägar.

Lärkemossen är en av sydvästra Sveriges mest intressanta mossar som med Fåglumsmossen bildar ett 10 kvadratkilometer stort myrkomplex med raritetsrik flora och fågelliv. Bildat 1981. Området ingår i EU:s ekologiska nätverk av skyddade områden Natura 2000. Lärkemossen ingår i sex socknar. Mossen delas i två delar av en inkilad bergskedja där bl.a Hagö ligger.

Vi bor där slätten övergår i skog. Det är alltså bara platt åt ena hållet. Mot sydväst kan man gå i skog ända till Göteborg. Till Risveden, Västsveriges största sammanhängande skogsområde - ett vidsträckt vildmarksområde mellan Göta Älv och sjöarna Mjörn och Anten, har vi cirka två mil.

*  Ber om ursäkt för mobilbilderna. Stora kameran var med, men jag orkade inte hiva upp den var gång.

Gammalt möter nytt. Vilka kontraster! De gamla transformatortornen har tjänat ut och ersätts med små kasuner när luftledningarna grävs ner. De gamla tornen var kopplade till luftledningar, därav höjden – ibland med karaktären av kyrktorn. Denna i Fåglum byggdes på 1950-talet.

Elektriciteten kom till tätorten Nossebro 1914, för hundra år sen. Nästan hela landsbygden var elektrifierad 1941. Det utdragna förloppet berodde delvis på att Malma norra tvekade om de ville anslutas till nätet, vilket gjorde att första världskriget hann bryta ut och materialbrist försenade processen. Nu hundra år senare har Malma varit desto piggare på att anslutas till fiber för bredband och legat i framkant.

”Hålstenskyrka” på bilden var byggd av cementhålsten, andra fick namnet Träkyrka. Det fanns 14 transformatortorn i kommunen vilka är inventerade i skriften ”Transformatorstationer i Essunga kommun” (uppdaterad 2013) som kan hämtas på kommunens hemsida HÄR. Läsvärd med en del bygdehistoria.

… en plats jag hört nämnas många gånger av ”morbror Sten på Gnicke". Där gör ån Nossan en krök efter att ha kommit ut ur Tegaskogen och där har ”hôlja” bildats. Det blev aldrig av att jag såg hôlja då, men nu skulle det bli. En cykeltur på ca 2 mil. Husbonden och jag stack iväg efter fågelbestyren.

Ena hôlj… är en vattenfylld sänka eller fördjupning i vattendrag - en hölj, flera höljor. “Hölja, även hölj, fördjupning el. utvidgning av sjö el. å”. Där ån eller bäcken gör en krök bildas ofta en liten vattensamling, en slags håla med stiltje i flödet, dock aldrig helt stillastående.

På 1800-talet fanns här två kvarnar där Nossans vatten rann in under den lilla valvbron, nu tämligen igenväxt. Flödet i ån Nossan går idag inte alls att jämföra med hur den en gång såg ut. Sänkningen av vattenståndet i Fåglum genomfördes i slutet av 1800-talet med två meter – bergknallar och annat som var i vägen för ett jämnt vattenflöde sprängdes bort. Ett led i utdikningen som gav åtskilliga fler hektar åkermark.

Hölja ligger vid Baltorps kvarn, nämnd i skrifter från 1500-talet som Baratorpa Qwarn, Fallet brusade fast de värsta regnen runnit bort. Man kan föreställa sig hur det en gång brusat med två meter högre vattenstånd. En av kvarnarna finns kvar som byggnad, dock utan sin inredning.  Paret Åhlvik som bor där visade vänligt runt och berättade.

Strax därpå hamnade vi hos Ove Eriksson/Naturfotograf som bor naturskönt vid ån – alldeles intill en vacker medeltida stengärdsgård som avgränsade utmarkerna där byns alla djur betade intill Nossan. Han är prisbelönt fotograf med inriktning på natur och kulturmiljöer, odlingslandskap och skärgårdslandskap. Kunnig i växter och biotoper, djur och fåglar. Han blev bl.a Nordens Fotograf 2001 och värnar ängs-, hag- och våtmarker samt småvatten och har skapat flera dammar på sin gård.

Ove guidade oss villigt och engagerat bland flera rara växter. T.ex klockgentianan som är värd åt alkonblåvingen. Ja, det där var så invecklat att jag måste läsa på.

Fulltankade med upplevelser och ny kunskap lättade vi ankar för hemfärd. Tiden hade gått… tre och en halv timme tog turen och vi blev alldeles för sena hem till lunch. Medhavt godis snaskades för att hålla hungern borta. Tämligen uppiggade blev vi av att se arbetena med nedgrävning av fiber i grannsocknen. De är på väg mot vårt håll…

Nu blir det nåt grisaktigt igen... Kan inte avhålla mig från besök på svingården där suggorna går ute med sina ungar. Suggorna föder även i sina plåthyddor, och ungarna som i lagården med högt i tak måste ha 'gresalampan' (värmelampa med infrarött ljus) att krypa under behöver inte det i sina hyddor där det är lägre i tak. Så berättar frun på gården, där grisarna bor. Filmen om den från 2013 kan ses HÄR.

Vägatorp har alltså smått igen. Suggorna föder två kullar om året. Dessa är drygt två veckor gamla, om fem-sex veckor är de leveransklara till smågrisförmedlingen för att födas upp till slaktsvin på annan gård. Såvida inte gården själv har sådan, det glömde jag fråga. Den bruna färgen i nassarnas teckningar kommer från rasen duroc som används i avelsprogram.

Många bilder blev det. Kan inte välja bort. Älskar dessa djur som har humor och ett i grunden snällt sinnelag, fast de kan brusa upp om de blir upprörda. Och när de går så här får ungarna möjlighet att träna social samvaro. 13 suggor med i snitt 13 ungar vardera blir cirka 160 nassar i en stor och rymlig kindergarten. Här kan de brottas med andra så det ryker och stärka musklerna. Smågrisar blir ibland bli lite väl heta på gröten när de slåss, och då kommer mamma och avbryter.

Här kan både vuxna och små böka och rota av hjärtans lust i en stor hage, gå bort i ett hörn och äta mjöl, dricka lite ur en kran där det också bildats en präktig gyttjepöl för dem att rulla i. Och så nersmorda de var...! Kolsvarta. Och en gång i timmen är det dags för digivning, då lockar suggan på barnaskaran och går och lägger sig varhelst det passar och "ruffar ner mjölken" som det heter. Syftar på ett speciellt läte som de då har.

Dagen efter blev det ännu en tur med Väninnan och make som behövde få se detta :-)

Några dagar i västgötaspetsens tecken. Först blev bildspelet i förra inlägget klart. Sen kom Jenny på besök med sina båda västgötar, vår tidigare Lisa Långbens systerdotter Molly och hennes dotter Piggy, urfälld efter en präktig valpkull. Har lovat hjälpa Jenny med material till hennes bok om västgötaspetsen. Har ju samlat genom hela livet och tänkte själv i flera decennier skriva en bok som jag nu insett aldrig blir av pga av sjukdom. Skönt att nån annan gör det!

Riktigt roligt med västgötar i huset igen. Och släktskapen lyste igenom tydligt - inte minst i benlängden, men också i miner och ansiktsuttryck. Och det blev jobba av... Alla lådor, pärmar och album med västgötabilder och artikelklipp var framme och Jennys scanner gick varm. Ändå hann vi med promenad, kaffe och smörgås, lunch som Husbonden fixade samt kaffe med dopp som Jenny haft med. Och mycket prat. Sen tar ju hundarna sin välförtjänta plats - precis som barn... Före avfärden - obligatorisk fotostund.

När sällskapet lämnat Lilla Huset var det till att städa undan alla pärmar och lådor, och sen behövlig vila. Dagen därpå togs itu med ännu en surdeg: bilder från Västgötaspetsringens (nu Specialklubben för Västgötaspets) domarkonferens från 1982. Allt lades ut på Facebook till många medlemmars oförställda glädje. Bildspelet från Tumba fick genast 58 "likes" och 25 kommentarer. Domarkonferensen ungefär likadant. Skönt att det är gjort!

Sådärja… nu var det klart. Länge har man suttit på dessa bilder. Äntligen kan de visas för fler. Ett bildspel för nördarna. Bilderna är inte vackra (man skäms lite, med dagens mått mätt). Tagna i ett mörkt ridhus i vinterslaskig mars. Men mörkbrun torv som underlag och mörkbruna väggar som hjälptes åt att suga upp allt ljus från lysrören högt upp i taket. Herregud, man får vara glad att det blev bilder alls. Usel kvalitet får man leva med.

Nästan 40 år har gått sedan evenemanget brakade loss. Vi var mycket exalterade. Västgötaspetsen hade fått en egen rasklubb och vi skulle hålla vår allra första utställning. 81 hundar anmäldes – ett rekord som stod sig i många år. En chans att få se alla västgötar i avel. Alla var där. Och allt skulle dokumenteras. Vilket jag åtog mig. Jag orkade sånt på den tiden...

För att hinna fota alla hundarna mellan visningarna utgick ett påbud: "Kom när ni har tid, ställ er på kö, sätt nummerlappen på väggen och posera!" Vi hann. Nästan alla hundar kom med, en del kom aldrig till start, andra hann inte eller glömde bort sig. 70 foton blev det.

Under den långa väntetiden har tekniken utvecklats. Fotokvaliten är inte vad den skulle varit i dag, men det går i alla fall att visa dem på internet som ett bildspel – det gick inte 1977. Nu ska det ut på facebook också.

Alltså… egentligen har jag lagt av handväskor. De är mest i vägen och jag bär alltid mobil och plånbok i byxfickorna pga. risken för väskryckare och ficktjuvar. Behöver då inte tänka på var de är.  

Men i sommar har lilla axelväskan kommit till hands för andra småsaker. Upptäcktes att lilla favoriten - en brun i patchwork med mocka och skinn var sliten i axelremmen. Borde se mig om efter en ny i tid.

Nossebro Marknad har ett enormt utbud av väskor, livremmar och plånböcker. Blev nästan too much… Färdig att slå till på något annat gjorde jag slutligen mitt fynd – i beige canvas. Precis MIN stil. Det blev två… en lagom och en mindre. För olika ändamål. Lite militärstuk sådär…

Och tänk så praktiskt det är med kortbetalning på marknad. Nu tar nästan alla knallar kort. I en liten mackapär som heter iZettle knappar man in sin kod som i vilken butik som helst. Kvittot på uttaget kommer på mail i samma ögonblick. Häpp.

Tänk så nöjd man kan bli över ett par små väskor. Klämmer på dem lite då och då. Och ler… Riktiga fynd.