Den väl behövda och sedan länge planerade, men två gånger uppskjutna, Starroperationen är gjord. För fem dagar sen. Ser avsevärt bättre förstås, men ännu med visst fladdrande blurr i ytterkanten. Det blir nog bra. Men inte var det så snabbt och smärtfritt som alla berättat… Det VÄRKTE plötsligt. Under operationen.

(Kort resumé av ett halvårs påfrestningar som gjort mig mindre tålig: Gallstensanfall vid jul. Bukspottkörtelinflammation gav illamående i över en månad. I februari kom fyra dygn av tortyr med konstiga ”elstötar” bakom höger öra. Utan uppehåll. Utan sömn. Vilket genast följdes av fyra veckors jobbig luftvägsinfektion under vilken Husbonden sågade sig med motorsåg i kinden. Ett rent trauma. Två tänder drogs inför implantatjobben i april varför jag använder temporär protes som glappar, skavar och gör mig ännu mer muntorr än vanligt. Vi slutade röka 1 maj, vilket gått bra men sannolikt gjort mig en aning känsligare än annars. 4 maj opererades en inkapslad vagel bort för att starroperationen alls skulle kunna göras. Undra på att jag inte var beredd för fler överraskningar. Vips kom all gammal oro tillbaka upp till ytan igen. Den som faktiskt varit borta länge.)

”Det värker” slog jag larm från min position under skynket. ”AJ AJ”! Läkaren kom snart fram till att jag tydligen var ovanligt känslig för trycket som uppstår när man spolar ögat med vatten under operationen. Hon beordrade flera gånger ”sänk flaskan” för att lätta på trycket. Det hjälpte.

Men det hände inte bara en gång. Utan flera. Och varje gång gjorde det väldigt ont i mitt öga. ”AJ, nu värker det igen”! ”Sänk flaskan, sänk flaskan”, sa läkaren och jag hojtade AJAJ… Operationen som skulle tagit en kvart förlängdes på detta vis med ännu en kvart.

Läkaren var rar och förklarade att detta var väldigt ovanligt. Ja, det händer praktiskt taget aldrig. Inte för att det hjälpte mig just där och då, men ändå…

När detta pågått en stund fick jag bara nog. Läkaren frågade hur det var fatt, och jag sa som det var att jag var gråtfärdig. Fel… jag grät redan, av besvikelse för att inte jag fick det lika smärtfritt som alla andra jag hört talas om. De gjorde så gott de kunde, men varje gång kom värken tillbaka vid spolning trots massor med extra bedövning…

När jag var klar och satt för att vila ut grät jag igen. Och igen. Det kom bara över mig. Hela första halvårets alla pinor och påfrestningar rann på. Jag var som ett barn. Man har blivit lite ynklig och tål liksom inget extra just nu. Och läkaren tröstade och var snäll.  

Faktum är att gråten kom tillbaka under hemfärden. Husbonden körde. Ja, jag grät hela vägen hem, faktiskt. Och var fruktansvärt besviken. Och lite chockad. Alla hade ju sagt att det inte kändes…

 

Erika

1 juni 2015 18:22

Det måste ändå kännas bra att det eländet är gjort, för det kan man gott kalla det, allt som gör ont som inte ska göra ont är ett elände utan dess like. Känner igen mig i den gråt du beskriver då allt bara ramlade över dig, när starroperation liksom gjorde slutklämmen av allt det andra du gått igenom.

Ofta har jag undrat varför en del människor får precis allting, medan andra åker genom livet utan det minsta lilla. Nu är dom orden inte menade att alla ska genomlida ett helvete, absolut inte...vi är väl födda under olika stjärnor och nog vet jag vilken jag hamnade under.

Är så glad för din skull att du nu gått igenom även det sista. Önskar dig och din husbonde innerligt från djupet av mitt hjärta, en riktig fin avkopplande strålande - sol- blå- himmel-dagar under sommaren. Njut och lägg allt elände åt sidan för nu är det väl över. Håller mina tummar hårt att inget mer ska drabbar er två.

Kram och allt gott!

http://allblogg-erika.blogspot.se

Margus

1 juni 2015 22:40

Du e' la' för go' :-) Du förstår precis hur det bara blev mig övermäktigt. Slutklämmen, var ett bra ord! Visst är det skönt att det är gjort. Tack för deltagande!
Egentligen bryr jag mig inte om hur sommaren blir, bara det slutar blåsa. En ny störtförkylning var över mig direkt efter starroperationen (glömde nämna, hehe) och när den är klar får man väl njuta.

 

Elisabeth

1 juni 2015 21:53

Usch det var ingen rolig läsning, men skönt nu när det är gjort i alla fall. Hoppas du snart mår bra, i alla fall bättre!

http://belara.bloggplatsen.se

Margus

1 juni 2015 22:44

Att läsa om andras olycka är ju aldrig roligt, men kanske sedelärande i så motto att livet är orättvist. Men det visste vi ju innan :-)
Tror att jag är på bättringsvägen i ögat, men fick en ny förkylning som också ska genomföras :-D Sen så...

 

skogsfrun på dal

2 juni 2015 22:25

Fy så hemskt! Hoppas jag slipper starroperation. Gubben kände inget men alla har tydligen inte samma tur*.
Nu måste det vara nog med elände för din del, snart kommer nog den sköna sommaren som vi minsann ska ta tillvara på alla sätt.

Kram kära du.

http://barasaras.bloggplatsen.se

Margus

2 juni 2015 22:33

Ja, det v a r jobbigt. Då. Men jag fick nog inga bestående men :-) Om du inte behövt starroperation hittills räknar jag med att du klarar dig:-) Men jag är ju ingen expert...
Och någon gång måste ju sommaren komma (tycker man). Ju längre tiden går, desto närmare är den väl ;-)

 

Berit E

3 juni 2015 00:51

Men så jädrans besvärligt, att inte starroperationen gick så som den brukar! Usch, och jag förstår också att det till sist blev för mycket, att du helt enkelt brast.

Det ordnar sig ändå till slut, såvitt jag förstår. Fast nog tusan kunde du väl ha sluppit åtminstone den här förkylningen!!!!

Det där med sommaren - måtte den komma snart!!! Det är så erbarmligt trist, som det är nu. Vi behöver sol och även värme, den korta tid på året den normalt står att få!

KRYA PÅ DIG!! (Ser ganska konstigt ut med versalerna, du får tänka dig gemena, feta och kursiverade i stället!)

http://kasperian2.blogspot.se

Margus

3 juni 2015 23:07

Tack, snälla Berit! Om inget oförutsett inträffar så känns det som om återhämtningen går vägen. Men här vågar ingen ta något för givet i förväg... ;-) Återbesök på tredje veckan.
Ja, man orkar inte hur mycket som helst i en lång följd. Och jag skäms inte för att bli ynklig och böla...
Förkylningen kanske är en följd av att vi slutade röka nästan fyra veckor innan operationen. En del som hört detta tycker sig ha hört att man nog kan bli lite extra mottaglig en tid efter rökstoppet. Håhå jaja...
Nu börjar även jag få nog av blåsten. Det är ju den som tar ner tempen. Annars hade det varit hygglig temperatur om dagarna. Och blomningen blir utdragen. Fast vi nordbor behöver ju värmen och solen så förbaskat väl.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...