Fågelperspektiv

Inlägg publicerade under kategorin Minnen

Av Margus - 20 juli 2013 22:18

Om blickar kunnat döda… Blev helt fascinerad av denna bild på en trettonåring från förr. En jättebra bild med omedelbar närkontakt. En allvarlig och bestämd blick som oblygt möter betraktarens. Vad tänker hon? Vad vill hon säga åskådaren?

Särdeles märkligt blev det att på detta vis titta sig själv rakt in i ögonen. Fascinerande att möta sin egen blick – från en annan tid.

Ja, det är jag på bilden, pappa höll i kameran, det är sommar. Har förstås sett bilden förr, men aldrig på detta vis. Nu blev den inscannad till datorn och därmed förstorad. Med kontrast och skärpa hände det grejer, och då trädde blicken fram. Blicken som borrade sig in i mitt medvetna. En sällsam upplevelse.

Var jag arg? Hade jag förmanats att för en gångs skull hålla mig hemma? Hindrats från att rusa tillbaka till hästen, korna eller höhässjorna? Ett högst troligt scenario. En liten hötuss framtill på tröjan vittnar om det.

Kan man på detta sätt söka kontakt med sitt innersta jag? Sitt ofördärvade, ursprungliga, äkta jag? Som det var innan livet slängde ut sina krokben.

Av Margus - 18 juli 2013 23:23

       

Gårdagens utfärd förde oss även till ungdomskamraten Eva-Britt med sina getter. Det är över 40 år sen vi sågs och på den tiden var det ganska intensivt under många år. Först var det gårdarna vi jobbade på under sommarloven, hos varsin bonde, ridturer och allt annat man kunde göra med hästarna (böndernas), korna vi skötte och tog ut och in från betet, höskörden vi deltog i och mjölkflaskorna vi turades om med att köra till pallen. Sen kom killarna från stan ut på sina moppar och stal intresset för en tid. Mycket bilåkning blev det… När allvaret började med jobb och flyttningar skiljdes våra vägar.

       

Vi har snackats vid på telefon ett par år. Och nu skulle vi ses… som pensionärer. Två skinntorra gamla tanter, hehe.

Vad presentar man med – från en getvän till en annan – om inte med en… get. Den humoristiska geten (sista bilden) från Magnolias produktion i Nossebro har vi redan en hemma och sprider så gärna vidare.

       

Imponerande att se hennes livsverk, egenhändigt renoverad stuga med speciallösningar t.ex ett hörnskåp, byggd damm, egenhändigt byggt getstall, hagar, sommarhus (lekstuga)… egenhändigt allting. Otroligt, och helt enastående. Och inte ett ogräs så långt ögat nådde. En riktig idyll med bostad, stall och hagar i en skogsglänta. Man kände sig fylld av intryck och... berikad.

Och sen... getterna, vår gemensamma vurm. Har ju haft några själv av den här rasen – svensk lantras. Och jag slutar aldrig att älska dessa djur, intelligenta, lättfödda, härdiga, humoristiska… Bilderna får tala för sig själva.

       

Av Margus - 17 juni 2013 23:15

Åter en regnvädersdag. Vi stack iväg en sväng till Tånga Hed i Vårgårda för att träffa kompisarna som ställde ut vinthundar. Ett gammalt militärt övningsfält som nu är en populär hundmetropol mm. Vädret var sedan som gjort för en biltur runt sjön Anten. Tätt mellan skurarna.


       

Innan vi visste ordet av var vi inne på Antens museijärnväg också – och då vräkte regnet ner. Trots närheten har vi aldrig varit här förut. Ett väldigt rart ställe. Fantastiskt fint ordnat där ’spåren’ efter det förflutna är väl bevarade. Här håller en ideell organisation minnena från den gamla Västgötabanan (VGJ) i högsta grad vid liv. Koleldade ånglok från 1910-1920 sköter trafiken mellan juni-september. Där kan man åka med i 40 km/tim på smalspårig järnväg och återuppleva gamla tider. Eftersom det smattrade på taket en lång stund togs många bilder, varav de bättre läggs ut.


        

Västergötland-Göteborgs Järnvägar (VGJ – Västgötabanan) var en smalspårig järnvägslinje från Göteborg genom Älvsborgs län till Skara i Skaraborgs län. Hela Västra stambanan invigdes 1862. Den sista smalspåriga godstrafiken gick mellan Vara och Nossebro (vår Byhåla). Den upphörde 1986 och banan revs 1988. Tråkigt nog rev man även upp hela banvallen vilken istället kunde blivit gång- och cykelbana, men inte tänkte man på folkhälsan då.

     


Not:

Tånga Hed är ett f.d svenskt militärt övningsfält utanför Vårgårda. Övningsfältet användes 1862-1962 av Göta Artilleriregemente (A2) och 1963-1995 av Älvsborgs Regemente (I 15). Och visst har vi hört skjutövningar härifrån på den tiden.

Av Margus - 13 juni 2013 22:56

Amerikakofferten har släpats fram i dagens ljus och fått en mer upphöjd placering. På loftet över fågelhuset. En så praktisk tingest ska förstås användas till förvaring av mer än enbart ’kinafatet’ inlindat i ett täcke. Sådär har den stått på logen i fem år, sedan pappa dog.

Även kinafatet har plockats fram, fotats på nytt, mätts och vägts för gratis värdering online hos Göteborgs Auktionsverk. Bäst att äntligen få veta något om detta fat som släpats omkring av generationer.

Kofferten användes av farfarsfar och farfarsmor när de utvandrade till Amerika 1897. Farfar föddes i Boston 1898 men händelser hemmave’ fick dem att återvända till Sverige igen. Tur för mig! Detta är väl skälet till att kofferten finns här, annars hade den ju stannat i ’amerikat’.


Amerikakoffert är en väska formad som en låda och försedd med låsbart lock. Den var av trä, metall eller läder. Utvandrarna till förvarade i kofferten sina tillhörigheter under resan. Det är den mest kända symbolen för den stora emigrationen under 1800-talet och 1900-talets första tjugo år, enligt Wikipedia.

En sökning på Googles bilder visar en mängd olika utseenden på dessa koffertar.

Av Margus - 3 maj 2013 21:16

Nyfikenheten gick inte att hejda. 20 boxar med gamla fotominnen pockade på. Den gamla projektorn låg prydligt nedpackad i sitt fodral... Skulle den ens starta…? Jodå. Strax mindes jag hur den skulle rattas också. Körde åtta magasin englandsbilder med gnisslande och gnällande projektor. Varje bildbyte skramlade med höga decibel. Åh herreminje, var det verkligen så den lät…! Men så suddiga bilderna var…! Och dammiga!

Efter två magasin kom jag på hur man ställde in skärpan. Efter ännu något magasin såg jag att mesta dammet nog satt på projektorlinsen, hehehe. Här får nog torkas och putsas lite varstans. Sen ska projektorn lutas lite för att magasinen ska åka lättare. Puh…

       

Maffiga shirehästar med bryggarvagnar dök upp på duken, kor i stora tält från Royal Agricultural Show, gosiga får och higland cattle from Scotland, stenhus i Edinburgh och Glasgow, gröna kullar och dalar i evighet... och slutligen det ständigt gröna Ben Nevis – Storbritanniens högsta berg (endast 1344 m högt).

   

Tackar min Skapare för noggrannhet och hamstermentalitet. Här saknas nog inte en enda bild! Varje magasin har en väldokumenterad lista med uppgifter. Med dem kan jag gå rakt på mål - som en målsökande robot.

Ska verkligen inte scanna in varenda bild i datorn. Man får inte vara dum. Bara de bästa. De omistliga. Men de ska hittas. Måste alltså inte torka av varje bild in absurdum. Kärt återseende. Mycket roligt väntar till vintern.

Av Margus - 31 mars 2013 23:54

Hersir frà Stora-Hof. Bara namnet är musik för mig. Sitter som en smäck på en islandshingst. Och vacker var han…

Här sitter jag och grottar ner mig i bilder. Scannern går varm nu när jag lärt mig kopiera in gamla negativ rätt in i datorn. Efter gravbesöket inventeras familjealbumen och gamla bilder digitaliseras, bl.a. på mamma och pappa som små. Här följer allt med. Minnesbilderna flödar…

Lisbeth med islänningarna var en rolig bekantskap från 1970-talet. Vi träffades på brukshundklubben och spårade ihop med våra hundar, min västgöte Jackie och hennes sankt bernhard ’Lillis’. Nåt mer omaka är svårt att tänka sig…

       

   

Lisbeth som var en driftig tjej importerade elva islandshästar till Sverige i samarbete med isländska staten och höll kurser i tölt. Förälskade mig i en av hästarna och deltog i kursen 1977, ledd av tvättäkta islänning vars röda knästrumpor jag minns bäst av allt så här långt efter.

Ville även köpa den där vita lurviga hästen, men livet ville annat. Honom har jag dock ett mer påtagligt minne efter - en lårkaka på höger sida. Han kastade av mig på stenfrusen barmark (bilden tagen sekunderna innan det hände). Lårkakan har nästan förintats med åren, men viss ömhet runt om och borttappad känsel mitt i ärrbildningen finns ännu kvar efter snart 40 år.

Sen fick jag annat att engagera mig i (västgötaspets, får och grisar) medan Lisbeth hängivet hölls med islandshästarna. Hon försakade både varmvatten och wc för att ha råd med detta. När jag börjat som lokalredaktör på ortstidningen var det bara självklart att söka upp henne för ett reportage. Artikeln är läsbar när man klickar på den. Övriga bilder är överskott från reportaget - 'den som spar han har'.

Av Margus - 29 mars 2013 23:53

Vi skulle packat en rejäl matsäck. Med smörgås och kaffe. Allt var oplanerat. Såg fram emot en stilla påsk på hemmaplan, men långfredag började mulet med kylig vind. Beslutet blev en impuls… typ, vi sticker. Och iväg bar det. Till mina rötter på fädernet. Till Särö. Avståndet har gjort att det dröjt. Har längtat.

Både bilen och jag var otankade. Vid tappen kom jag på att jag missat förmiddagsmackan som intas vid 11-snåret för att inte äta för stor lunch. Startade med korv och bröd. Rafsade åt mig lite choklad och en påse ostbågar. Som nödproviant, ifall, ifall…

Perfekt dag för bilåkning. En timme och en rulle Center senare nåddes första destinationen - Släps kyrkogård – själva navet för min barndom med tydliga minnen. Vid tio års ålder hade jag upplevt tre begravningar av nära och kära och graven är nu rätt fullknôkad. Klart man känner området väl.

       

Här ligger farfar konstnären Konrad och farmor Maja som jobbade på amerikabåtarna, pappas faster Sigrid, frisörskan, och gammelfarmor Josefina, bondmora, med sin make fiolbyggaren Gustav Adolf. Samt dennes far Pehr Gustav – min farfars farfar trädgårdsmästaren som planterade allén vid tennisbanan där Gustav V spelade - samt därtill tre av farfars syskon som alla dog unga i tbc. I en grav längre bort med högrest sten vilar farfars morfar Anders Björk ”ostindiefararen” som tog hem ’kinafatet’. (Mor och far finns i minneslunden nära oss.)

       

Jag vårdar förfädernas minnen, men inte graven. Vår grav är ett uttryck för ”lev i våra minnen" men "vila i frid”. Stenen som varit blanksvart med guldbokstäver är nedlagd – för att inte falla av egen kraft. Naturen och kyrkan sköter resten. Det har ett värde i sig. Och ger rent samvete. Om höstarna omsveps graven av fallande löv som virvlar och dansar i regnet. Fridfullt.

       

Öppna fält utmed vägen samlade massor av rastande gäss och svanar. Deras välkomna kackel avnjöts på långt håll. Nästa mål var Särö Västerskog och Säröbanans gamla stationshus där jag lärde mig cykla och lekte många sommardagar som liten. Där är Värdshus nu, kanveta... kanske kunde vi äta där? Prislistan fick oss att backa ut fort. Vi skulle väl alltid hitta nåt matställe på vägen… I helskotta heller. Inte en Långfredag.

Under hemfärden plundrades påsen med ostbågar samt en chokladkaka. Saknades väldigt mycket något att dricka. Inpräntades i våra sinnen att aldrig mera åka så långt utan matsäck och kaffetermos. Tre mil från hemmet klämde vi i oss var sin hamburgare vid öppen korvmoj samt… efterlängtad dryck! Mest för att ha det gjort innan vi nådde hemmet.

Åtskilliga upplevelser och foton rikare var det skönt att trampa eget golv igen, trots att det knarrar så man inte vet om det är golvet eller våra slitna leder som låter…

Av Margus - 20 mars 2013 23:15

Nu kan jag inte hålla mig längre. Måste bara sprida den lilla tv-filmen om västgötaspetsen – Vikingarnas Hund. Filmen visades första gången på julafton 1979, med repris året efter. Sedan försvann den liksom i glömskans dunkel. Utom för oss som fick egna VHS-kopior. Försökte härom året få min kopia digitaliserad till DVD, men mitt VHS-band var totalförstört. Tidens tand, suck. Därför blev jag själaglad när Skogsfrun genom sin son lyckats bevara sin kopia och lade ut den på YouTube till allas glädje. Inget mindre än en kulturgärning! Vikingarnas hund räddades på nytt...

För oss som älskar västgötarna är filmen helig. Och särskilt för oss som själva medverkade. Det tog nästan 20 år innan jag kunde förlika mig med den egna insatsen. Var gång det var dags vände jag mig bort i vånda och skam, men nu har det gått över.

HEJ, OCH VÄLKOMMEN !

      

  Visa presentation

Avdelningar i bloggen

Så var det då... denna dag

Sök i bloggen

ARKIV från start 14 mars 2007

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2015
>>>

   Underbar video från YouTube

  

Bra historiebok på internet

Mina länkar

Antal besök

Följ bloggen


Skapa flashcards