Direktlänk till inlägg 12 januari 2012

Symbol för överlevnad

Av Margus - 12 januari 2012 22:12

Ringen jag ärvt av mamma och pappa har en liten historia - en symbol för livskraft, kanske. Basen utgörs av ringen från förlovningen mellan Gustav Adolf och Josefina Charlotta, pappas farfar och farmor. Det graverade datumet finns kvar: 10 juni 1895, samma år som deras första son föddes i Släps socken utanför Kungsbacka i Halland. Föräldrarna var då 19 och 20 år.

Gustav Adolf och Josefina Charlotta utvandrade till USA 1897 med sin tvåårige son Gunnar Jonatan och ännu en på väg. Orsak till utvandringen var en stark konflikt med Gustav Adolfs far. Drömmen om Amerika hade odlats genom kontakter med kusiner over there. Morbröderna hade utvandrat 30 år tidigare, 1867. Paret gifte sig då den andre sonen Konrad Alexander, min farfar, föddes 1898 i Boston.

Gustav Adolf försörjde sig som fiolbyggare men vistelsen i USA blev inte långvarig då hans gamle far, då 70 år, ville försonas och det bara fanns en äldre syster som inte skulle ta hand om gården. Vid hemkomsten till Sverige föddes dottern Sigrid Olivia 1899. Tre år senare föddes Hulda Linnea (f. 1902) och Selma Gustava (f. 1904).

Dessvärre dog Gustav Adolf strax därpå 1905 i ’lungsot’, dvs TBC, innan han fyllt 30 år. Den unga änkan lämnades ensam med sina fem barn på en liten lantgård. Man kan tänka sig att det var fattigt och slitsamt men olyckorna stannade inte vid det… familjen sånär utplånades av TBC. Äldste sonen Gunnar Jonatan dog vid 26 års ålder, Hulda Linnea dog strax efter konfirmationen endast 15 år gammal. Selma Gustava blev inte mer än nio år.

Syskonen Konrad Alexander(min farfar) och Sigrid Olivia överlevde TBC:n och blev över 60 år, men dog i sviter av sjukdomen. Farfar låg på sanatorium när pappa föddes och hade sen bara en halv lunga kvar som fungerade. Sigrid avstod, som en 'moralisk skyldighet' gentemot brodern, från en stor kärlek för att istället ta hand om deras gamla mor Josefina så att Konrad kunde ägna sig åt sin nya familj.

Ringens sten härrör från ett halssmycke jag ofta såg som barn, en ametist… kanske? Den bars av pappas faster Sigrid Olivia i en lång halskedja. Kanske fick hon den av sin stora kärlek? Stenen var då avsevärt större 15 x 30 mm, rektangulär med fasade hörn och sidor. Mamma och pappa lät senare göra om de ärvda smyckena till denna ring som mamma bar. En symbol för överlevnad och sammanhållning. Tacksamhet för livet.

Minnen

Dela

Väninnan

13 januari 2012 00:12

Lika vacker som ringen är, är berättelsen om människorna som en gång funnits. Det är dina rötter, och om inte de hade fattat de beslut som de gjorde så hade ditt liv sett annorlunda ut. Dåtiden flätas in i nutiden antingen vi vill det eller inte. Visst är det spännande.

Margus

13 januari 2012 12:22

Det är speciellt. Med tanke på det symbolvärde jag lägger i ringen är det lite synd att släkten dör ut med mig, men det är inget dåligt samvete jag tänker ta med mig i graven heller. That's it, bara.

Berit Elisabet, Kaspers matte

13 januari 2012 00:20

Ljuvligt var att se bilderna på fåglarnas alla bestyr, sitter här fortfarande och ler stort över bilden på "takterassen". :)

Men inlägget här - tänk, sådana öden det finns/fanns. Allt var verkligen inte bättre förr.
Jag hade en mormor med ett liv som jag så gärna ville sätta på pränt. Inte bara som en redogörelse. Hennes liv är värt något bättre. Dessvärre tror jag att min ambition är större än min förmåga i det här fallet. Men än har jag inte gett upp, inte helt.
Sigrid Olivias sten - jag tycker ringen är vacker! Äger du den nu? Bär du den någon gång? Ja, de gör du nog?

http://beritelisabet.blogspot.com

Margus

13 januari 2012 12:24

Ringen ligger mest i gömmorna. Men det händer att jag tar på den.

Erika

13 januari 2012 10:39

Vilken berörande historia du berättar om. Alla dessa människors
livsöden. Förr var livet fruktansvärt svårt för många som för den unga änkan som stod ensam med fem barn. Man kan aldrig sätta sig in i hur hemskt det måste har varit, samt mista sin make i den åldern.

På den tiden gick det inte att stega in på ett socialkontor och be om hjälp som nutidens kan. Alla sjukdomar som härjade, då det varken fanns mediciner eller annat till hjälp. Många förlitade sig säkert på guds hjälp och förbarmande. Jag blir väldigt fascinerad av dessa människors livsöden som levde på den tiden, trots att jag inte känner dem osv. samt ringen som
symboliserar så mycket mellan dessa personer. Det var så fint berättat av dig.

Själv håller jag på att leta foto när jag är hemma. Svartvita foto av min släkt långt tillbaka i tiden. Jag har hittat och förstorat upp som jag hänger speciellt på en vägg i bostaden. Där hänger min mormor som 20-åring, min gammelmorfar
uppklädd i kavaj och väst under. Min mormor som liten flicka ca 10 år. Mina föräldrar väldigt unga sitter tätt intill varandra,
min gammelmormor. Hemma har flera generationer bott därav att det finns oändligt med foto att gå igenom men tyvärr finns det flera album där det inte är namngett vilka personerna är.

Man får ett helt annat tankesätt när man själv blir lite
äldre, man värnar om det som fanns förr på ett helt annat sätt.
Tror vi alla blir annorlunda ju äldre vi blir, i allfall en del av oss.

Vinkelevink.

http://mintidmittliv.bloggplatsen.se

Margus

13 januari 2012 12:27

Precis min tanke, också. Det är när vi blir äldre som vi begrundar våra liv. Hur kom det sig? Vad blev det av mitt liv? Vem är jag? Då vaknar släktforskningstankar hos många.
Synd med alla anonyma foton. Vanligt. Jag har lite koll på våra gamla bilder, så länge jag minns det... Bäst att notera nu. Tack för påminnelsen!

Ruth

13 januari 2012 23:34

En intressant berättelse om dina förfäder, tragisk sådan med lungsot och sviter. En vacker ring du har fått ärva och bärs av dig hoppas jag, för inte ligger den väll bara i en sammetsask i en låda?
Vilken lyster i stenen.
Kram och tack för detta intressanta inlägg.

http://bernamis.bloggplatsen.se

Margus

14 januari 2012 19:28

Har den nån gång ibland, men är inte så mycket för juveler alls, faktiskt.
Kram tillbaka

skogsfrua på dal

14 januari 2012 20:44

Fint skildrade intressanta levnadsöden.
Mina smycken ligger också mest i sina askar. Arvegods är roligt att ha särskilt om man minns dem på personen ifråga. Jag har en silverbrosch som mormor alltid hade mitt på finklänningens halsringning, när jag ser broschen ser jag hela mormor;-)
Ringar älskar jag -men tappar ofta och bär därför bara billiga som jag ändå tycker är ganska fina.
Ringen på bilden är en riktig galaring, ser dig i den lilla svarta och så RINGEN! :-)

http://barasaras.bloggplatsen.se

Margus

14 januari 2012 22:30

Jag som tycker den passar så bra till jeans och ylletröja...;-)

Bloggen gör uppehåll

Kommentarer (4)

Av Margus - 19 september 2015 23:25

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

Två och en halv mil

Kommentarer (0)

Av Margus - 19 september 2015 23:10

Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

Stenvalvsbron i Fåglum

Kommentarer (0)

Av Margus - 19 september 2015 22:53

Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

Öbrona - bara namnet är musik

Kommentarer (0)

Av Margus - 19 september 2015 22:17

Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

Trösksafari och sensommarglädje

Kommentarer (0)

Av Margus - 14 september 2015 23:50

Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...