Har tröttnat på att flytta omkring mina gamla tunga pjäser från verkstadsutbildningen. Fotograferar för minnet och slänger sen. De väger kilon. En av de små sakerna (t.v) väger 8 hg. De andra väger jag inte ens. Det är bara too much. De börjar också rosta lite lätt.

Pjäserna är saker jag tillverkat i utbildningen till verktygsmakare. Ett skruvstycke, ett par kugghjul och några fixturer (mall eller verktyg som fixerar plåt- eller plastdetaljer för tillverkning, bearbetning eller mätning). De minsta har använts i fågelhuset som tyngder för att hålla fast lätta saker. Det var längesen. Dem klarar jag mig utan nu. Glömd bild (t.v.) inlagd senare.

Helt fantastiskt att jag fick den här fina utbildningen. Verktygsmakeriet är det verkliga finliret i verkstadstillverkningen - handlade mest om tusendelar. Bara provet för att gå vidare gällde ett filningsarbete för hand. Man skulle fila till en liten metallbit 100x25x10 mm (bild 9 o 10) och i denna fila upp tre hål av olika form med små, små filar – allt för hand. Ytorna skulle vara plana och exakta i vinklar. På tusendelen (0,001 mm) när. Den biten är av hanterligt mått och tyngd. Endast den sparas.

En fantastiskt rolig tid med borrning, verktygsslipning, svarvning, fräsning, planslipning, gängning, gnistbearbetning, mätning, programmering och tillverkning av kugghjul. Fick även utbildning till CNC-operatör på svarv och fräs,  samt CAD-CAM-utbildning. Vilka minnen. Volvo Flygmotor i Trollhättan hängde på låset när vi var klara.

Inte hjälpte det när 90-talskrisen var över oss - det svenska stålbadet. Konkurserna haglade och arbetslösheten steg. Och där var jag mitt i alltihop. Företagen blev sturska och talade allmänt om att ”man bara anställde folk under 28 år”. Jag var 40 (!) och 'stämplade' i elva år innan sjukdom tog över helt.

Det där var längesen nu. Bara minnen återstår. Bevarade i foton och blogg. Befriar mig nu från de tyngsta pjäserna. Och bördan lättar från axlarna. Det tummade exet av verkstadshandboken sparas också. Ifall man behöver räkna ut nåt... En gång var man en kugge i maskineriet.

Nostalgifebern smittar av sig i gamla kompisgänget. Samtidigt som Eva-Britt var här hade den andra barndomsvännen Elisabeth lagt ut bilder på ’sin’ häst i bloggen. Så vältajmat! Vi är visst i bästa nostalgiåldern, ty strax hade hon hittat gamla bilder på mig och ’min’ häst Pojken.

- NÄR får jag se dem, stönade jag – grön av avund. Och strax hade hon scannat in och mailat. Gissa om hjärtat bankade lite extra när jag fick upp bilderna i datorn. Där var han, min goaste käraste häst. Vi var riktigt goda vänner. Det finns bara ett fåtal bilder på detta underverk av godhet, och jag vårdar dem ömt.

Tydligen skulle vi här försöka ta riktigt snygga bilder med lagården som lugn bakgrund. Noga med benställningen, under djup koncentration. Ganska nytt träns hade hästen fått också. Sen hade vi visst vandrat vidare för att fota ’min’ tjur – och mitt skötebarn sen kalvtiden – tjuren Ferdinand äh... Fredrik. Här ännu bara ett år gammal och fortfarande hanterlig utan nosring. Nej, jag är inte rädd på bilden, försöker bara få honom att stå snyggt. I skogsbrynet bortöver ligger vår sommarstuga.

Fjorton år och smal som en vidja… Enligt fotografen togs bilderna 1963. Förfärligt klädmode för tjejer. Man skulle vara ’damigt’ klädd – något jag hatade. Det ledigaste som fanns var väl skjortblus och så fick man hålla sig till det. Gud nåde den som klädde sig i herrskjorta. Jeans för tjejer var inte uppfunna heller. På bilderna har jag mörkgröna elastabyxor, såna där som fick ’knän’ så fort man fått på sig dem. Tack vare hällan under foten kunde man då dra och dra i byxorna uppåt för att sträcka ut dem igen. Avskydde dessa knän med följd att mina byxor ständigt var rullade uppe i midjan till en valk och mittsömmen nästan skar in i skrevet.  

Bilder på Eva-Britt och ’hennes’ häst Bozanova (Nova) medföljde. Såklart hade vi döpt om dem allihop.

- Minns du när vi lekte med hönsen och ringmärkte våra favoriter! Jo, det var på ”ditt” ställe.

Så där lät det när barndomsvännen Eva-Britt var på besök i går. Det var mitt och ditt ställe, mina kor, din häst och min sadelkammare om vartannat. Man kunde tro att vi haft ett förflutet som godsägare båda två. Så snälla var bönderna. Som lät oss hållas med deras ägodelar. Men för att återgå till hönsen…

- Jo, vi satte såna där påsklämmor av papper om benen på dem och så skulle vi tjudra dem för att våra favoriter skulle få komma ut på grönbete. Och där stod de helt förskräckta när de kom utanför hönsgården och flocken. Med flaxande vingar, på ett ben och det andra fast i en sträckt tjuderlina… ka-ka, ka-ka…

Detta hade jag förträngt men Eva-Britt härmade med inlevelse och såg i detta nu ut som en vettskrämd höna. Husbonden och jag skrattade så tårarna rann. Vad allt hade vi inte för oss med djuren på den tiden. Oftast välment, men en del feltänk blev det ju i iverns hetta. Och fast i djurvärlden blev vi för evigt - båda två.

Var hos Eva-Britt i somras utanför Örebro, se HÄR. Nu skulle hon hälsa på sin mamma i trakten och kom sen till oss. Och stannade hela sex timmar. Efter rundvandring bland fåglar, växter, husesyn och kvällsmacka blev det albumtajm med bilder på katter, getter, marsvin, hästar och hundar vid köksbordet. Så knöt vi ihop säcken efter 40 år. Mycket vatten har runnit under broarna. Husbonden njöt av fotboll på tv.

När vi sen kikade på tredje kompisens blogg som dagen till ära hade med "sin" häst från "sin" gård lät vi lika förtjusta i kör "Åh, gamla Pärla... och titta... vårat mjölkbord... hellegod, och där går vägen till Fiskebäck.... "

Och självklart kommer man efteråt på vilka bilder man glömde visa… men det finns ju mail.

I Göteborg byggs tunnlar överallt… eller snarare under allt ;-) Ser fram emot en ’tunnelsafari’ som vännen L och jag ska göra framöver. Den har vi talat om i tre år. Man måste ju hålla sig à jour med den nya verkligheten. Men idag läggs en restbild ut från resan förra söndagen – från Gnistängstunneln.

Denna känner jag väl sedan 1970-talet, och ville ta en bild under färden. På 'bombplanen'... eller illusionen av dem. I tunneln fanns dåförtiden ett fläktsystem som gav en synvilla av att man överflögs av gamla bombplan därinne i tunneln. Ganska dramatiskt. Det var inte bara min fantasi som skenade där. Fläktarna såg ut som propellerturbiner i par om par, tätt efter varann genom hela tunneln. På den tiden var tunneln också rejält upplyst av gula lysrör. Det hade varit något att visa! Tänkte ut precis hur jag skulle ta bilden. Men verkligheten var förändrad.

Tunneln var nu mörklagd, belysningen nersläckt till ett minimum och fläktsystemet utbytt. Av mina ’bombplan’ fanns bara några enstaka kvar. Helt ställd av detta faktum, av mörkret där jag knappt ens såg att sikta på de enstaka ’turbinerna’ och av ändrade fotoförhållanden brände jag till slut bara av. Kanske går det ändå att ana vad jag sökte… förresten får det vara hur det vill med den saken;-) Ett minne var det iallafall.

Det mest nostalgiska av söndagens nostalgitripp var besöket på gården där jag tillbringade tonårens somrar. Vi skulle bara titta och ta lite bilder – innan lagården är helt riven. Och gjorde så. När jag ser gården kommer minnena från stampande hovar med tunga hölass eller när jag selade hästen för något arbete på åkrar och fält, när jag tvättade honom med Lux tvålflingor eller red ut för nöjes skull. Tänk så snällt av dem att jag fick låna hästen så.

Lagårdshörnet där vi vattnade korna när de kom hem för mjölkning i lagården fotade jag också. Hönshuset, verkstan, kålrotskällaren minns jag väl. Och alla gånger man pressat in hö på rännet... Och vad hör hemma här om inte några gamla bilder på den goaste och snällaste hästen i världen - Pojken som jag döpte om honom till.

Men det blev ännu trevligare... Folket var hemma och vi blev inbjudna på visning, minnesprat och kaffe. Att bondfamiljen jag umgicks med och hjälpte för 50 år sen - Rut, Hilmer och Håkan – var avlidna visste jag innan. Men nu fick jag chans att lära känna änkan efter denne Håkan och hennes sambo. Jo, jag har skickat julkort och så… men aldrig träffat. Ändå var det som vi kände varann. En sån värme och gästfrihet får man leta efter. Jag kunde fota ur gamla vältummade Önneredsboken. Ja, vi utbytte till och med mailadresser.

Att man skulle bli lite tagen av alltihop kände jag inte då, det kommer nu efteråt. Tiden där inträffade i en betydelsefull ålder för mig och blev avgörande för vägvalet – att flytta ifrån Göteborg och ut på landsbygden.

Man kan inte fatta att det gått ett halvt sekel sedan jag höll på med hästen och korna där. Mamma Mia. Att storstan trängt sig ända inpå knuten visste jag också. Och har följt till en del när mina föräldrar byggde villa på sommarstugetomten. Dessa små rester av fiskar- och bondefolkets bostäder ligger som små öar av kulturminnen inträngda av lyxbyggen – det är ju vid kusten.

Innan vi anträdde hemfärden gick turen till Önnereds Brygga. Ville ha egna bilder från platsen där vi rodde över kvigorna till Lilla Rösö för sommarbete. Och likaledes hämtade hem dem när hösten nalkades. Då blev det spralliga promenader hem till gården med hoppande kvigor i grimskaften. Vilka tider…   Och vilken dag...!

Har drömt om att se Gudrun Sjödéns kläder LIVE. Och prova. Kataloger har samlats, frestelser har lockat – jag har inte orkat. Nu bar det av. Butiken hade söndagsöppet. Egen matsäck med smörgås o kaffe. Rena lyxen! Stannar var och när man vill med trevlig utsikt. Slipper köer, letande och inte minst… utgifter. Dem lade jag hos Gudrun Sjödén istället och hemförde trevligt byte i fräck färgglad tygkasse från Göteborg.  

Efter 40 års bortovaro har stan byggts om. Man litar på fotografiska minnet. Det blir knepigt. Gator är inte längre farbara från önskvärt håll. Efter några försök att billedes attackera innerstan kunde vi Allén utan och innan.

Första försöket en avfart för tidigt. Riiing! Oj, akta spårvagnsspåren! Runda Trädgårdsföreningen och in i Allén igen. Andra försöket rätt, men ett konstspektakel hindrade parkering på tänkt plats – åter till Allén. 

Tredje gången gillt, till P-huset. Vid Kopparmärra* till fots åkte gps-en fram; glömt gatuadressen S Larmgatan. Saluhallen var riktmärket. 

Gudrun Sjödén motsvarade förväntningarna. Valde två ’artistrockar’, en klänning/tunika med djupa fickor som kan bäras till långbyxor (ett måste!) samt en parkas i underbart material. Lila med grönt foder! Liiite djärvt…

*  “Kopparmärra” är ingen märr av koppar, utan en hingst i bronslegering. Smeknamnet är ett utslag av göteborgshumorn. (Ryttaren Karl IX, först känd som Hertig Karl, var kung av Sverige 1604-1611.)

Sen ville jag till Carnegie Sockerbruk. Av fyra skäl: 1) det är pampigt, anrikt och vackert, 2) haft stor industriell betydelse, 3) egna minnen därifrån och att 4) det står kvar.

I yngre tonåren åkte jag med bonden Håkan på traktorn till Carnegie Porterbruk* i Klippan för att hämta mäsk till korna. Mäsk är en biprodukt vid öltillverkning, ett näringsrikt och smakligt foder. En upplevelse att ha varit i detta anrika industrikomplex medan det ännu var i bruk.

När tillverkningen upphört fick jag andra ärenden dit. Gamla industrilokaler hyrdes ut till småföretag (typ, industrihotell) och dåvarande svärfar Bror hade sin Mekaniska Verkstad där. Många ärenden dit medan den mäktiga Älvsborgsbron vid hamninloppet byggdes och invigdes 1966. (933 meter lång hängbro, stadens andra stora överfart till Hisingen). I verkstan gjorde jag min första egna nyckel – rent hantverk. (Föga anade jag då en kommande utbildning till verktygsmakare på 1990-talet.) Kort sagt; jag ville se detta igen. Efter rundtur intogs kaffe och medhavda mackor i bilen vid kajen. Lyxigt med utsikt över båttrafik, oljecisterner och massor av trut!

Så många intryck att suga på till vintern. Men resan var inte slut här. Fortsättning följer...

*  D Carnegie & Co AB är ett av Sveriges äldsta varumärken. Företaget grundades 1803 i Göteborg av skotten David Carnegie d.ä David Carnegie d.y kom som 17-åring till farbroderns verksamhet i Göteborg. Köpte  Lorentska porter- och sockerbruken vid Klippan - då Göteborgs största industriföretag. 1938 såldes Carnegiebryggeriet vidare till Pripp & Lyckholm, sedermera Carlsberg Sverige som än idag tillverkar en ölsort (porter) under namnet Carnegie. (På senare tid har namnet mest figurerat med Investment Bank - en annan historia och trist sådan rakt igenom. Inte värd att orda om.)

”Ett-sex-nio-sju-två-sex”. Ett telefonnummer som fastnat i hjärnan. Det gick till faster Sigrid (eg. pappas faster) och gamlafarmor Josefina Charlotta som bodde i en rymlig våning i centrala Göteborg. Så rymlig att även farfar och farmor bodde där en tid när jag var liten.

Sten Sturegatan 2 var adressen, med Heden på ena sidan, Gamla Ullevi på den andra och Katolska kyrkan rakt i blickfånget från fönstret. En vy jag kan, om man säger så. Skulle känna igen den i sömnen.  Från fönstret sågs också den lummiga och kända bilvägen Allén med sina höga vackra träd - och Polhemsstatyn. På andra sidan av Allén den vackra och rofyllda oasen Trädgårdsföreningen – en av Europas bäst bevarade 1800-talsparker med bl.a det stora Palmhuset. Inte konstigt att familjealbumet har många bilder på mig – just där.

Här har många jular firats, här blev jag friserad av faster 'frisörskan', här sov jag över många gånger när mamma och pappa skulle ut och roa sig. Från mjölkaffären något kvarter bort hämtades mjölk och grädde på glasflaskor och farfar lärde mig hur man kärnar sitt eget smör. Han visade hur man kunde göra knäckäpplen på vedspisen, eh gasspisen (förstås) i köket och här slet vi under stoj och glam sönder dockan Anna-Pia. På Heden strax intill togs de första stapplande skridskoskären – tvåskärigt.

Allt var sig likt - 60 år senare. I går var jag där igen. Inte i lägenheten gu’bevars, men den minns jag knivskarpt ändå. Med både serveringsgång, matsal, jungfrukammare och separat köksingång från bakgården. Nä, jag ville ha egna bilder på portgången, bakgården och trapphuset. Ringde på hos ett av namnen.

- Hej, jag bodde här som liten. Jag skulle gärna vilja komma in och se porten och gården. Kan du hjälpa mig med det? ... åh, tack så väldigt mycket! Bzzzzz, lät det när porten låstes upp - Sesam öppna dig.

Portgången var lika vacker som jag mindes. Bakgården i samma blekgula nyans. Men modernare. Och med planteringar. Från portgången ledde en trappa och dörr in till trapphuset - vilket tyvärr inte var sig likt.

Den breda svängda marmortrappan var borta. Och i det luftiga schakt som förr gav rymd och elegans ända upp till fjärde våningen - stod nu en hiss… Den smala - fortfarande svängda, men inte hälften så eleganta - trappan ledde upp till dörren jag kände så väl. Tog en bild för minnet ändå.  En nostalgitripp.

Men orsaken till göteborgsresan var ju en helt annan. Fortsättning följer…

Fann en gammal bild på min älskade katt som jag hade som fjortis. Hannibal. Bedårande söt, gosig, lekfull, kelen, tillitsfull, glad… ja, allt man kunde önska. En vanlig bonnkatt som kom att betyda mycket för mig. Tyvärr fick vi inte ha honom så länge. Han var inte ens ett år när han försvann spårlöst en dag. Som vi letade och ropade. I dagar, veckor, månader… vi slutade väl aldrig att hoppas. Överkörd, gissade vi.

Den oron, saknaden, sorgen och skulden – ja, han var ju vårt ansvar – vill jag aldrig uppleva igen. Han är orsaken till varför jag inte vågar ha katt igen. Skulle aldrig orka med mina egna bekymmer för den.