I går kväll reste vi till Tunaberg i Kolmårdsskogen. Vi tuffade runt på vägarna kring Husbondens barndomshem i Ängby. Han kände väl igen sig förstås. Flyttade därifrån vid åttaårsåldern. Även jag kände igen mig, fast jag bara åkt där en gång förut. För cirka 20 år sen...

Vi reste på datorn förstås. Med Google Maps. Fantastiskt billigt och tidsbesparande. Ingen transportsträcka dit och ingen hem - det är ändå nästan 40 mil. Genast på plats. Och väl där släpper man bara ner en gubbe på vägen och sen upplever man allt i "street view", åker fram på vägen med klickanden. Sveper runt fält och åkrar och får en vidunderlig utsikt. Precis som innanför bilfönstret! Och det var vår och sommar om vartannat...

Här var småskolan där han gick ettan och tvåan. Den står kvar så välbevarad och fin. Och Tunabergs träkyrka där brodern gifte sig. Pensionärshemmet där mormor och morfar bodde - även detta i gott skick. Överraskande nog står barndomshemmet kvar, och har numera fått sällskap av en rad nya villor utefter vägen intill storskogen. 

Med hjälp av funktionen "print screen" och "skärmklippverktyget" i Windows 7 kunde vi ta så kallade 'skärmdumpar' att göra bilder av i Photoshop. Till familjealbumet. Så fina bilder tog man inte förr. Om man tog några alls.

När vi ändå var igång fortsatte vi med familjebilderna som låg oordnade i en låda. Och fann riktiga skatter. Flera riktigt fina klassbilder på Husbonden från olika årskurser. Vi tog oss tid att notera på baksidan för den händelse att 'Dotera' nån gång blir intresserad. Äntligen fann vi den bild jag saknat mest... på Husbonden när han kom trea i SM för bagare. Tänk vad vissa saker kan "försvinna" i en väldans massa år - tills de bara dyker upp en dag. Stor glädje.

Vad gjorde man utan Google Maps! Vilken resa...!

Plötsligt dök minnet av "norrlandsvalparna" upp. På Facebookgruppen "Gamla västgötaspetsgodingar" ägnar man sig åt släktforskning å det djupaste. Västgöten - ibland även kallad vikingahunden - är en av våra äldsta hundraser med djupa rötter i människans historia. Som gårdshundar har de levt tätt ihop med oss som ständiga följeslagare och hjälpredor och därmed knutit starka band. Rasen har således utvecklat egenskaper för samarbete. De har med andra ord "social kompetens" och betraktas i raskretsen som små kloka människor.

Rasen tillvaratogs och räddades från utrotning 1943 och har därefter stambokförts. Nutida ägare av västgötaspetsar vill ofta veta mer om sin hunds släkt. Man forskar i stamböcker och vill se bilder som vore de våra riktiga släktingar. Tänk så mycket känslor...!

Idag dök alltså "norrlandsvalparna" upp i släktforskningen. Ett par valpar från Varaslätten som skulle ut och flyga 1979. Jag blev indragen för att ordna med alla förberedelser och levererans - fast jag slapp tack och lov följa med på flygturen ;-). Då är det särskilt roligt att få höra om deras fortsatta öden, vilket jag också fick med bilder och allt. Bilderna har legat här i alla år tills jag idag fick höra om en tik Snuffan, vars mormor hette LADY, en av "norrlandsvalparna" på bifogad bild. Då laddade jag upp dem alla. Ja, kära nån... Någon bidrog med fakta om att Lady haft 19 valpar och blev 16 år. Ja... så här går det till i vissa kretsar, hehe...;-)

------------

För övrigt var vi på PRO:s info om kommunens äldreomsorg idag. Vår kommun är sedan tidigare känd för en ambitiös sådan. Lite svårt att slarva när alla känner alla, och den omvårdade kan vara släkt med flera av vårdarna... Socialt tryck, kallas det visst. Men det är också mycket svårt att se bakom alla vackra ord om 'värdegrund' - från äldreminister Maira Larsson (KD) - som nu fästs på papper.

Nå, trevligt var det i alla fall. Annat nytt var att PRO-avdelningen nu skaffat och inrett ett eget kansli i vårdcentralens/äldreboendets fastighet. Plus egen hemsida och en... Seniorernas Tankesmedja. Det går framåt...

Nog blev man både andlös och mållös i kväll av Mårten Palmes stamtavla. SVT:s ’Vem tror du att du är’ bara öste och öste ur historiska rullor. Det var De la Gardie, Per Brahe, Stenbock och Gustav Vasa och jag vet inte allt. Rena korvstoppningen. Ska man ha in det i huvudet får man se det en gång till.

Och detta vara bara på faderns sida, f.d statsminister Olof Palme. Och det blev inte sämre när mamma Lisbeth Palmes stamträd kom till.

Visst hörde man, när det var aktuellt, att Olof Palme kom från överklass med adliga anor, men när det framfördes lät det mer som ett obekräftat rykte. Mårten Palme tycktes inte helt ovetande om saken heller, men spelade med rätt bra. Kanske ville han nu på nåt sätt få visshet. Tur att detta program gick sist i serien, det skulle annars tagit udden av alla andra avsnitt.

Med så många stridsherrar och maktmän i stamträdet måste ju vissa begåvningar ha nedärvts. Man börjar förstå varifrån Olof Palme fick sina många talanger. Synd bara att denne modige och begåvade rebell skulle mördas så snöpligt. Undrar hur många socialdemokrater som visste om hans bakgrund.

TV-serien Allt för Sverige går ju inte lika mycket på djupet, men även här får man sig en dos släktforskning när svenskamerikanerna söker sina rötter. Som t.ex halvkoreanskan Dawn Anderson med anknytning till Motala. Hon var rent lycklig när hon strosade omkring i resterna av nedlagda Motala Verkstad och kände sig både hemma och svensk. En riktigt kul serie som vi följt tidigare säsonger. Roligast är nog svensklektionerna som programledaren Anders Lundin gör riktigt underhållande.

Vad passar nu bättre än ett par bilder ur min egen stamtavla, på ett par starka kvinnor… Mormor Ellen Amanda Lundberg. Och farmor Anna Maria Beckman. Kan inte avgöra från vem jag fått flest gener. Kanske farmor ändå...

På mitt skrivbord står en gammal tummad chokladask fullknôkad med foton som inte platsat i album. Den står här i väntan på att jag ska leta efter något som jag för länge sen glömt vad det var. Men den är så käck och sänder så hemtrevna vibbar att den står kvar tills jag hittat tråden. Behöver bara snegla på den för att bli varm inombords. Ser att den behöver tejpas i ännu ett hörn.

I kommentar till förra inlägget kom just gamla tummade chokladaskar på tal. Det finns ju nyare askar att köpa, men ingen av dem sänder så trevliga vibbar. Att plocka i gamla minnen är som att lägga pussel över sitt liv. En del bitar är vitala och kan inte slängas bort. Då får man ju inte ihop det...

Nedersta lådan i syhurtsen gav många glada överraskningar. Broderilådan. Minnena strömmade fram. Här låg mönstren till veporna man sydde på 60-talet. Korsstygn i tjockt ullgarn på grov aidaväv, så bastant att den svårligen kunde fållas snyggt. Och inte bara originalen… även egna mönster till förändringar.

Gillade aldrig originalets färg och design av den blågula aran, så jag ändrade. Efter fågelböcker och råd från en ’fågelgubbe’ på jobbet. Blev nu själaglad över fynden. Tänkte aldrig att de fanns kvar.

Hur många timmar har inte lagts på detta… Hur hann man? Som om tiden stod still. Och det som syns på bild är bara vad som blev lyckat, inte alla utkast som slängts. Den blågula aran blev jag nöjd med och sydde upp. Planer fanns på den röda aran som kompisen sydde. Men även den ville jag ändra efter eget huvud. På bild syns originalet till vänster, intill min tänkta variant som aldrig blev sydd. Vilken energi...

Syhurtsen har rejäla lådor som rymmer hur mycket som helst. Nästan en sån där som saknar botten. Man bara öser och öser ur den. Här låg även garn i mängd, ännu en ogjord vepa med fjärilar, gamla VI-mönster, broschyrer från Ateljé Margareta - samt en hel liten korg (!) med stoppgarner. Milda makter.

"Gräv där du står" är ett välbekant råd till journalister. Och så skedde. Oj oj oj, så roligt jag fick.

"Hantera energin som pengar, använd inte allt på en gång, spara lite till sämre tider också”, är andra klokord som ringer i skallen. Aktar mig noga när energin flödar. Varifrån kom detta överskott. Kanske från den fina sommaren. Ingen vet.

För övrigt...

Bönderna hann inte mer än skörda, plöja och så... och nu gror det nysådda. Ville haft en bild på potatisupptagning också, men det gick så fort att jag inte hann med. Vädret har verkligen stått lantbruket bi. Allt har blivit gjort i tid. För två år sen denna dag stod åkrar och vattendrag översvämmade. En potatisodlare berättade då att 500 ton potatis blivit kvar på åkern - en årsinkomst.

Av bilderna från veckans utflykt är jag mest fascinerad av konstverket ”Lek eller allvar” på Göteborgs Centralstation (nedan). Minnesvärt från resan var nog att med egna ögon se den bevarade kassahallen i Gamla Posthuset som 2012 byggts om till Clarion Hotel Post. Huset byggnadsminnesmärktes 1995 så att fasader och t.ex kassahall inte får ändras. Ville faktiskt med egna ögon se att så skett trots ändrad verksamhet. De var kvar!

Posthuset Göteborg 1, Ettan i folkmun, är en kolossal och pampig byggnad, strategiskt placerad i omedelbar närhet till Centralstation. Posten befordrades då mestadels med järnväg. För mig har huset särskild betydelse då pappa under hela min uppväxt arbetade där som brevbärare, eller ”postiljon” som det hette. Jag minns från tidiga år sorteringsrum med rader av fack, oändliga korridorer, bakgården med personalingången och mängder av arbetskamrater.

Från ungdomstiden minns jag besök med egna ärenden i den enorma kassahallen där takhöjden måste vara minst fem meter. En lång rad med postkassörskor i var sina luckor, och fristående pulpeter mitt i den breda gången där man kunde fylla i papper i förväg och de enorma fönstren. Ja, förresten sorterade jag julpost där under jullovet ett par veckor i några år. Ett eftertraktat jobb för skolungdomarna.

Huset stod klart 1925 som det största posthuset i Norden och det dyraste husbygget i Sverige för 8,4 miljoner kr. Det var med sina 1000 lokaler, 560 fönster och 1620 dörrar Göteborgs absolut förnämsta byggnadsverk med vilket endast Amerikahuset kunde konkurrera.

Lånar några bilder från Wikipedia (CC=Creative Commons). Särskilt tacksam att jag fått låna den gamla svartvita bilden av Sören Gunnarsson som samlat gamla glasplåtar. Den är tagen från motsatt håll mot min egen. Man kan orientera sig efter de stora fönstren.

------------------------

För övrigt...

Ordleken IÅAÄEÖ används av många, ser jag på nätet. På nummerskylt ovan, som namn på en golftävling (BK IÅAÄEÖ Golf Masters Open Cup) samt som namn på en hund, GULDKLIMPENS IÅAÄEÖ, en golden retriever, född 1988.

Därtill...

...tappade jag nyss nästan fattningen. VAD SA MÄNNISKAN...?! När Malena Ernman just levererat en enastående fin tolkning av 'Håll mitt hjärta' skriker programledaren Karin Adelsköld "Fantastiska armar Malena! Inget gäddhäng där!"  Förfärligt opassande och rent av oförskämt. Ernman var där för att sjunga, och hade just gjort en finstämd låt på ett oförglömligt sätt. Så skriker Adelsköld om ARMARNA! Det är ju mobbing. Byt ut KA!

Ena stunden mitt i larm och mingel. Nästa stund hemmavé i tystnaden. Två helt olika världar. Märkligt vart resor kan ta en på kort tid. Ny Göteborgsresa företogs häromdagen. Komplettering med fler Gudrun Sjödén-kläder. Artistrock, se bild t v. Provning är av nöden. Och så fick det bli…  

Denna gång togs Husbonden på liten sightseeing. Till Saluhallen. Åt på McDonalds (de enda som har 60-grams burgare). I Nordstans köpcenter beundrades Akademibokhandeln, en riktig bokhandel - välsorterad som förr. Kikade in på Centralstation och gamla Posthuset (nu Clarion Hotel Post) som faktiskt bevarat den anrika posthallen. En titt på Slussen, Stampen, Paddan i vallgraven, Hotellplatsen med alla hotell, Johanna i Brunnsparken. Gustav Adolf renoveras och var packad i plast. Konstaterades att skyltning för GÅENDE turister är bättre än för biltrafiken.

Väl hemma var det vissa bilder som etsat sig fast. Illgrönt hår tycks vara trend nu. Spårvagnar överallt. Små speedade sprättar på lunch i alltför trånga kostymer. Cyklister som flög förbi under högljudda mobilsamtal. Tiggare här och var. Bl.a en pytteliten hopkrupen varelse (ej barn) under svart dok vid en skål. (Nej, vi uppmuntrar inte ’branschen’ med gåvor.)  

Efter resan tillgodosågs starkt behov av promenad i lantluft.

Kläderna är ej redo för fotografering, skrynkliga efter första tvätten – inget av dem fällde! En vän föreslog att Husbonden skulle dra på de randiga tightsen och likaledes en randig topp för foto i bloggen. Vilket vi hade väldigt roligt åt…

För övrigt kom Mag- och tarmförbundets tidning idag. Här duger inga fega omskrivningar. Det är klarspråk som gäller...

Lilla radioluvan på plats i fågelhuset. Gillar inte obligatoriska luvor på kläder, men radion behövde minsann en. Det dammar i fågelhus. Stundtals mycket. Och särskilt mycket när fåglarna ruggar.

Nätburen runt radion gjorde Husbonden när jag först fick idén. Det var flera år sedan. Nu blev luvan klar. Alltid stoppar den något damm. Ena sidan är öppen för att kunna justera volymen när radion sänder nåt viktigt. För övrigt är det ganska låg volym. Fåglar har bra hörsel.

Lite piggare blev det däruppe över reservburen, där risfågelungarna nu huserar för att vi ska lyssna av vilka som sjunger (dvs. hanarna). Fyra av elva har hittills givit hals.

Gamla diabilder har scannats in i datorn. En del blir riktigt hyggliga, andra mest skräp. Bilderna är tagna på 70-talet med dåtidens kamerateknik och har sedan samlat damm. I decennier. En del mer, andra mindre.

knölsvan i djurpark, Atlanten sett från Scotland, samt ett av många fiskelägen därstädes

higland cattle, morbror Stens hund Lassie, älg på Hunneberg

Barndomsvännen Eva-Britt som amatör vid debutloppet för tvååringen Shangri La