Åkte dit igen. På en rävunge... Kan bara inte hålla fingrarna i styr vid mjukishyllorna. Alla tittar på mig, den ena finare än den andra. Tar upp dem i famnen, tittar in i ögonen, klämmer, smeker, kramar och… TALAR till dem! Tur att Husbonden var med, annars skulle det inte dröjt innan männen i vita rockar hämtat mig.

Nå… man måste ju välja, och det blev rävungen. Han skulle platsa fint i hyllan med de övriga hemmave’. Och så var jag lite avundsjuk på Väninnan som redan har en räv i sin hylla… Men den stora tigermamman med sin unge på ryggen, till nedsatt pris, var svår att lämna… suck. Snacka om julafton...

Hur som helst fick vi även med oss två julklappar till Baby Stella, som avsikten var (hemliga och inslagna). Men jag fastnade för egen del länge vid hyllorna med alla de små hästarna och korna, som man kan leka lantgård med. Så vackra och välgjorda, och många raser och färger…

Talade just med en kompis (dvs. en annan gammal tant i min ålder) som nyss kommit hem från Stockholm med en strutsunge(!) i bagaget. ”Han hade sånt gulligt överhäng på näbbet, och det hade inte dom andra bredvid. Så han följde med hem, men man måste ju begränsa sig.” Sa hon, och sörjde surikaten som lämnats kvar på butikshyllan. Ni vet, de där små näpna djuren i öknen som står upp och solar magarna. Ett svårt dilemma, detta. Men något vi lever med.

Rävungen bekantar sig som bäst med de andra djuren i hyllan, Bumbi, Nalle, gorillan Boo-Boo m.fl Han har förresten sådana där ögon som följer en. Vare sig man ser på honom uppifrån, nerifrån, från sidorna eller rakt framifrån så tittar han på en. Fantastisk teknik - hur gör man? Underbart med gåtor som inte kan lösas. Som varande räv har han även försetts med en särdeles vass blick vilken Sigrid tyckte var rätt skum. Hon tittade förläget bort.

För övrigt har jullyktan har kommit upp på farstun. I år ratas stearinljusen som bara säckar ihop med tiden. Nu används gravljus istället. Inte så tokigt.     Klicka för större bilder.