Vem är utanför? Vi eller dom? Vissa politiker är sannerligen utanför verkligheten, och ibland blir det extra tydligt…

Borgarnas IT-minister Anna-Karin Hatt (C) menar att marknaden ska lösa tillgängligheten på nätet för de grupper som nu står utanför. Hon var nyligen intervjuad i radions P1 om ämnet ’Internet och svenskarna’. Användarstatistiken har visat att äldre, invandrare och andra grupper i utanförskapet inte använder Internet.

Vad görs åt detta?  Jo, det ska lösas genom användarvänliga lösningar och programvaror, sa A-K Hatt. Som MARKNADEN ska tillhandahålla.

- Ta till exempel dementa, som ju kan använda pekskärmar(!), föreslog hon tanklöst - som kommen från en annan planet.

Sen när blev dementa en prioriterad grupp? Vilken vinsthungrande marknad ägnar sig åt dementas behov? Marknaden gör inget utan efterfrågan. Och vem efterfrågar pekskärmar för dementa? Inte de dementa själva i alla fall. Vad surrar A-K Hatt om?

En dement som inte ens vet var hon/han är - som inte vet om det är dag eller natt, som aldrig sett en dator och som tror att en svart matta på golvet är ett avgrundsdjup… Hur ska han/hon kunna använda Internet? Och till vad… att beställa mat…(?) som de glömt vad det är. (Mamma var dement, så jag vet.)

Man blir nästan gråtfärdig över hur illa förankrade i verkligheten dessa politiska barnrumpor är. IT-minister Hatt är visst 38 år, man kunde tro att hon var 16.

GULT KORT utdelas härmed av mig.

Äntligen ventileras idéer om ett förenat Norden. 42 procent av nordborna stöder tanken, enligt en undersökning av Oxford Research. Kan detta bli den gemensamma bärande vision vi behöver här uppe i norr för att få framtidstron tillbaka?

Mitt hopp flammar upp. Drömmen om ett förenat Norden har jag närt länge, och att tankarna släppts fria i en ny bok gjorde mig själaglad.

Boken ”Förbundsstaten Norden” släpptes i samband med Nordiska Rådets årliga möte härom veckan. Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco och historiker, utvecklar tankarna om en nordisk förbundsstat och menar att regeringarna bör starta en förstudie med sikte på en ny statsbildning om 10–15 år. Han tänker sig Schweiz som modell och förebild, med sina självstyrande kantoner men med gemensam försvars-, utrikes- och ekonomisk politik.

Hans första artikel på DN Debatt 27/10 beskrev hur en nordisk förbundsstat kunde ge de nordiska länderna en helt ny internationell maktposition. Norden skulle få tyngd. Chanserna att göra sig hörda mångdubblas. Tankarna fick stort gensvar! Många av de nästan 500 kommentarerna på DN.se höll med om förslaget, och i Finland fick en tidning 79 procent ja när 6.000 läsare röstade på nätet.

Ett samgående kunde ge större inflytande internationellt. Våra länders likheter är nog för att bli bättre tillsammans än var och en på skilda håll. Tillsammans skulle länderna inte vara lika lätta att köra över.

Den ekonomiska krisen har gjort behovet av samarbete tydligt. De nordiska länderna har tillsammans 25 miljoner invånare och en sammantagen BNP som motsvarar världens 10–12 största ekonomier, sägs det. Ett samgående kan öka handeln, ge länderna en tyngre röst i t.ex G20 och EU. En gemensam bas kunde bana väg för forskningssatsningar.

- Jag ser det här som att detta är ett samtal som börjar. Sedan behöver säkert medborgarna 5-10 år på sig att vänja sig vid tanken, säger Gunnar Wetterberg till Ekot.

- Det viktiga är att få ett beslut om inriktningen. Regeringarna behöver komma överens om att bilda det förenade Norden eller att de åtminstone vill göra en förstudie med sikte på en statsbildning om 10–15 år.

Om bloggläsarna vill fördjupa sig i ämnet, läs framför allt DN Debatt, men även DN Nyheter, Sveriges Radio eller Sydsvenskan.

- Men det ser ju riktigt bra ut! Öronläkaren, sista instansen i uppföljningen av förlamningen, var överraskat positiv.

- Ja, om jag bara ler lite lätt. Men det stora leendet är snett.

Jag visade, han nickade.

- Och hur går det att blinka med ögat och rynka pannan?

Läkarna vet precis vad de letar efter. Och ser minsta avvikelse. Man är i trygga händer. Här tittades i öron och klämdes på spottkörtlar (varvid en nerv drog ihop sig så jag frågade om det syntes - men nej), lymfkörtlar och rubbet. Allt verkade bra.

De ’fladdermöss’ jag numera känner av i sjuka örat förklarades som läkning av trumhinnenerverna! Jo, trumhinnan fladdrar betänkligt vissa dagar. Känns som att vara ute i blåst och pågår halva dagar i sträck… Skönt att det så att säga ”hör till”, och inte var ännu en diagnos ;-)

Riktigt impad blev jag över fortsatt plan: återbesök redan i jan-febr. Om förbättringen fortskridit räcker det så, men om det stannat upp görs ny magnetröntgen av hjärnan. Fantastiskt. Slutligen en sista uppföljning efter ett år.

Ja, det var alltså dags för ännu en vårdresa till Sjukhuset. Bilarna har gått i skytteltrafik sedan ansiktsförlamningens utbrott för åtta veckor sedan. Efter gårdagens snöfall kändes det mindre lustigt, men vägarna var ganska rena och torra. Vi har ju flera plusgrader. Gott.

Häromdan var jag där i annat ärende. Visade upp armbågen för reklamation av slemsäcksoperationen för två år sen. Den mår dåligt och ”något” därinne småläcker och är inflammerat. Här var det löpande bandprincipen. Träffade doktorn i tre minuter under vilka han 1) stönade över ryggvärk, 2) läste högt ur remissen sluddrigt och i expressfart (varav jag uppfattade 2006, 2008 samt re-operation) och slutligen 3) tittade på armbågen. Och på sin väg ut genom dörren avgav förväntat utlåtande:   - Ja, det blir ny operation. Vi kallar.

Fem plus fem mil för den undersökningen! Som vårdcentralen redan gjort och remitterat för. Så är det. Snart har jag väl frikort för resor också…

------------- 

I övrigt förundras jag över medias inträngande uppmärksamhet över sossarnas interna frågor. När det blir tal om avgångar och personbyte på poster vänder och vrider man på minsta lilla spekulation. Då finns hur mycket tid som helst. Men när Rödgröna presenterade sin politik INFÖR VALET visades inget som helst intresse. Märkligt.

Kanske är det så att namn är något de begriper sig på?

Nu är det så igen. Bara sex månader sen vi hade snö. Skottandet kändes alltför bekant. Bestämde mig för att inte göra för noggrant. Chansar på att det ska smälta bort, måste ju ha hoppet kvar.

Skyndade mig med bil till Byn innan snön lagt sig och vägarna fortfarande var rena trots att det snöade vågrätt. Kallt i den kraftiga blåsten. Saknade mjölk och potatis och vågade inte chansa på att snöfallet skulle upphöra som utlovat. Snöfall kan vara förrädiska, rätt som det är sitter man insnöad och då vill jag ha grejer hemma.

Kanarierna ger inte upp för lite snö. Ett litet tappert gäng flög ut trots busvädret. Det såg riktigt bekymmersamt när de nästan begravdes i snö. Bilderna togs strax innan jag körde in dem i skymningen.

Lilla Huset har nyss avnjutit Christer Sjögrens släkthistoria i tv:s "Vem tror du att du är". Mycket intressant. Husbonden kunde hållas vaken medelst små handtryckningar i kritiska ögonblick, men nu har han törnat in för gott i soffan.

För övrigt ringdes begravningsbyrån om gravljus efter helgens besvikelse med slocknade ljus. Hörde händelsevis att de sedan 12 år tillbaka säljer gravljus av bättre kvalité än livsmedelsbutikerna. Bra! Nu har ju tåget gått för denna gång, men nästa år köps ljusen där.

Såg ikväll premiären av SVT:s nya serie UNG & BORTSKÄMD – min första dokusåpa någonsin. Ännu ett intressant grepp av SVT, efter succén med Klass 9A (2008) som öppnade ögonen på samhället.

Den första kullen curlingbarn ska lämna hemmet och gå ut i vuxenlivet. De har daltats av sina föräldrar så till den grad att de varken är redo för arbetslivet eller livet självt. Relationsexperten Katerina Janouch menar att detta är groteskt, att föräldrarna misshandlat sina barn så att de inte är förberedda för livets umbäranden.

TV-serien visar förvuxna barn – divor - som förväntar sig service, uppassning, ledig tid att roa sig, shoppa och slöa på samt… pengar, massor av pengar. De har uppnått myndig ålder men kan ingenting om livet.

1) Är de verkligen mogna för att ha rösträtt?

2) Är det denna generation som ska försörja oss äldre när vi sitter på hemmet?

3) Är det för deras skull vi andra ska få höjd pensionsålder?

Många frågor infinner sig. Här får Reinfeldt mycket att fundera över, ty någon arbetslinje råder inte i dessa familjer.

4) Är det en klassfråga? Flera av familjerna verkar ha omåttligt med tid för skjutsning på dagtid samt feta bankkonton som har gett barnen exklusiva vanor. Det kan bli en intressant samhällsdebatt av detta.

5) Hur ser våra invandrare på curlandet? De lär ju ha högre arbetsmoral än infödda svenskar, heter det.

Viktiga samhällsproblem. Den här såpan följer jag.

Äntligen fick jag samlat in lite mossa till pippisarna. Tre fulla bärkassar räcker inte långt – snart behövs mer. Det är så rofyllt att titta på när de jobbar och trivs, då vet man att de har det bra och mår gott.

Lägger också in hö till dem varannan dag. Hos finkarna försvinner en rejäl tott på två dagar. Bladhöet äts upp, men sebra- och måsfinkarna försöker också bygga med de grövre stråna i nätet. Utan något att fästa i trillar stråna igenom och vi får samla ihop höskräp utanför voljärerna varje morgon.

- Det är det värt - bara de har roligt, brukar jag säga.

Vi samlar oss för att ringmärka årets finkungar (mås- o sebrafinkar, risfåglar och kanarier). Detta har fått bero pga min förlamning och hosta men är nu verkligen hög tid för leverans. Insamling är en mentalt jobbig bit i fågelhobbyn och man måste känna sig i balans för att orka med. I år har jag av hälsoskäl inte kunnat följa ungarna som jag brukar, så det är inte många som döpts. Vi behåller flera men måste kunna urskilja vem som är vem så vi inte skickar bort de vi ska ha.

I går på Alla Helgons Dag sattes nio gravljus ut i Minneslunden, och två hemmave’ – för hundarna. Bra med ljusen hemma, för då har man koll på hur de brinner, dvs. darrigt... De slocknade av sig själva efter EN NATT– mindre än halva utlovade tiden (trots vindstilla och uppehåll). Jag ger mig sjutton på att man dragit ner på kvalitén för att spara pengar. Inte ens detta område är heligt för marknaden. Alla leker butik numera.

Tacksamt att slarva med kvalitén på gravljus, förstås… De som åkt långt och satt ut dem har rimligtvis inte möjlighet att kolla att de verkligen brinner de utlovade två dygnen. Dessutom var de stansade hålen i locken vassare än vanligt och skar in i handen. Säkert billigare plåt i dem (sade gnällspiken).

Min bil är servad o besiktad och snart kommer väl skatten också. Det går i ett. Kamremmen behöver bytas – i sinom tid - och ett odefinierbart oljeläckage är upptäckt.

Ansiktsförlamningen är inne på åttonde veckan och alls inte bra ännu. Ögat krånglar med blinkningen, tycker det var bättre tidigare. Men jag KAN VISSLA – lite försiktigt… om jag samtidigt nyper mig i ena mungipan.

Örats trumhinna fladdrar hela dagarna inuti huvudet som om man var ute i blåst, men den effekten uppstod först under förkylningen... Hostan håller på att ge sig, sakta, sakta… Tror på bättre tider.

Sungha Jung - lägg namnet på minnet. Den här 14-årige koreanens 240 videoklipp har haft 100 miljoner visningar på You Tube sedan det första i september 2006.

Antingen är jag efterbliven eller totalt världsfrånvänd för den här fenomenala killen har jag missat. Fann av en händelse ett klipp på en väns blogg och fick en upplevelse utöver det vanliga.

Sungha Jung började spela för fem år sen (då endast nio år) när hans far började lära honom att spela gitarr. Nu turnerar han över världen med sin akustiska gitarr. Hans framtida mål är att bli professionell ’fingerstyle’ gitarrist. Jag är mållös.

Välj och vraka bland hans övriga You Tube-klipp HÄR.

Fakta om Sungha Jung finns på hans HEMSIDA.