Äntligen fick jag samlat in lite mossa till pippisarna. Tre fulla bärkassar räcker inte långt – snart behövs mer. Det är så rofyllt att titta på när de jobbar och trivs, då vet man att de har det bra och mår gott.

Lägger också in hö till dem varannan dag. Hos finkarna försvinner en rejäl tott på två dagar. Bladhöet äts upp, men sebra- och måsfinkarna försöker också bygga med de grövre stråna i nätet. Utan något att fästa i trillar stråna igenom och vi får samla ihop höskräp utanför voljärerna varje morgon.

- Det är det värt - bara de har roligt, brukar jag säga.

Vi samlar oss för att ringmärka årets finkungar (mås- o sebrafinkar, risfåglar och kanarier). Detta har fått bero pga min förlamning och hosta men är nu verkligen hög tid för leverans. Insamling är en mentalt jobbig bit i fågelhobbyn och man måste känna sig i balans för att orka med. I år har jag av hälsoskäl inte kunnat följa ungarna som jag brukar, så det är inte många som döpts. Vi behåller flera men måste kunna urskilja vem som är vem så vi inte skickar bort de vi ska ha.

I går på Alla Helgons Dag sattes nio gravljus ut i Minneslunden, och två hemmave’ – för hundarna. Bra med ljusen hemma, för då har man koll på hur de brinner, dvs. darrigt... De slocknade av sig själva efter EN NATT– mindre än halva utlovade tiden (trots vindstilla och uppehåll). Jag ger mig sjutton på att man dragit ner på kvalitén för att spara pengar. Inte ens detta område är heligt för marknaden. Alla leker butik numera.

Tacksamt att slarva med kvalitén på gravljus, förstås… De som åkt långt och satt ut dem har rimligtvis inte möjlighet att kolla att de verkligen brinner de utlovade två dygnen. Dessutom var de stansade hålen i locken vassare än vanligt och skar in i handen. Säkert billigare plåt i dem (sade gnällspiken).

Min bil är servad o besiktad och snart kommer väl skatten också. Det går i ett. Kamremmen behöver bytas – i sinom tid - och ett odefinierbart oljeläckage är upptäckt.

Ansiktsförlamningen är inne på åttonde veckan och alls inte bra ännu. Ögat krånglar med blinkningen, tycker det var bättre tidigare. Men jag KAN VISSLA – lite försiktigt… om jag samtidigt nyper mig i ena mungipan.

Örats trumhinna fladdrar hela dagarna inuti huvudet som om man var ute i blåst, men den effekten uppstod först under förkylningen... Hostan håller på att ge sig, sakta, sakta… Tror på bättre tider.