Morgonen började med ett fniss. Inombords liksom - man kan ju inte skratta öppet åt en gammal hund som bara inte hinner ut när han som bäst behöver… Ja, Gammelman bajsade på mattan idag. Fast det var inte meningen, det VAR det inte. Han gjorde några ansatser mot dörren direkt efter frukosten, men det var mer bråttom än vi kunde ana. Plötsligt gav han efter för trycket och det var bara att låta det ske.

Snart log han med hela ansiktet och körde ett glädjerace av pur lättnad. Då gällde det att ställa sig och blockera den lilla högen så han inte skulle skutta rakt i den… hundar… ni vet. Husbonden fick fort ut kanaljerna medan jag plockade upp. Lätt gjort och utan vidare skador.

Så där kan det bli med di gamle på ’ålderdomshemmet’. Han glömmer vad han ska göra när vi är ute och i denna okristliga kyla går man inte och drar benen efter sig. Han är liksom i en annan värld och kan till och med lägga sig ner på kalla marken och gnaga på snöklumpar, när han borde göra annat. Och eftersom behoven är sparsamma nuförtiden så… tror man att det inte var så viktigt. Håhå jaja. Hur som helst var fadäsen strax ett minne blott. Vi tog några bilder på vår lille Pajas-Prins (klickbara).

Själv håller jag mig mest inne dessa dagar. Kokade och mixade en större mängd grönsakspuré till voffarna och stökade till hela köket. Grönsakssoppa till oss.

Husbonden var ute och motionerade den åkbare gräsklipparen idag (måtro han drömmer om ett schaktblad till densamme…?). Det såg väldigt tokigt ut, men jag blir inte förvånad numera. Plötsligt var han försvunnen – det visade sig att han på ’denna där’ tagit en tur till grannen och fått kaffe. Det börjar olika, på olika folk ;-)

När han återvände till lunch trodde han att JAG fått fnatt när jag skojade med att det blev grönsakspuré till oss. Något jag mycket väl kunde tänka mig (som tillbehör) men så icke Husbonden (det har väl samma status som fiskbullar, kan jag tro… ).

Snipp, snapp,snut - så var denna dagen slut. Vinterdagarna är korta.