Kors i taket! Två lessons var ute i dag och kände på vädret. I novembers sista skälvande vecka. Trodde väl aldrig jag skulle få se det. Dessa värmeälskande sydamerikaner bara vägrar gå ut mellan september och maj, trots att luckan är öppen. Nej, det var inte ljumma vindar som lockade, utflykten var ett misstag.

Irrfärden företogs under min grundliga och efterlängtade städning i deras bostad. De små vännerna tryckte mest i "trygghörnet" medan jag kröp på behörigt avstånd i golvnivå. Men ett, tu, tre hade Mamageno fått nog och var ute i ett huj, visslande efter polarna. Nänänä, ingen annan tänkte följa efter och hon ångrade sig nog därute.

Hon satt mest och kurade med pliriga ögon i sin ensamhet och tänkte inte komma in så länge det skramlade så där. Såg henne tydligt vid fönstertvätten och hon var inte glad åt misstaget. Inte blev hon gladare av att grannarna också var ute i olika omgångar, där kanarierna idag hade sällskap av såväl måsfinkar som risfåglar och astrilder.

Städningen tog inalles fyra timmar. Halvvägs tog vi paus när hundarna höll på att gå upp i limningen av tristess. Bröt nånstans mellan skurning och avtorkning. Återvände med tuggben och kaffe. Honan hade då fått sällskap av maken Papageno som saknat henne därinne. Genast blev hon gladare i blicken, de kröp intill varann i väntan på gemensam reträtt. I ett obevakat ögonblick smet de in och luckan drogs ner.  Hundarna njöt sina tuggisar i bästa sämja.

Nöjd, nöjdare, nöjdast var min sinnesstämning som vanligt under fasen utläggning av nytt golvmaterial. En riktigt skön känsla. Grus, cederträflis och anissand, de sistnämnda för väldoft och trivsel, kom på plats och man mådde rätt gott. Tuggbenen fick avslutas inomhus. Nu återstår finkvoljären.