Försökte verkligen hålla tassarna borta från allt onödigt och "farligt" och bara ägna mig åt det läckraste av det läckra. Det är ju så ett julbord ska ätas. Mycket långsamt och med god aptit grep jag mig an sill, lax och röror av olika slag.

När Husbonde och vänner för länge sedan ätit klart och var redo för laddning nummer två satt jag fortfarande med samma tallrik och tänkte fortsätta så en god stund till. Dom ville vara artiga och lägga band på sig men till slut fick jag köra iväg dem. Småningom var även jag redo för lite Jansson och köttbullar med kanelsmak – en helt ny smakupplevelse. Inte tokigt alls.

Vårt julbordsställe experimenterar med lite olika smaker och varianter så det är aldrig långtråkigt. Inte behöver vi åka utanför kommungränsen heller, hur bekvämt som helst. Kul att se lite folk, njuta av samvaro under finfin julunderhållning av bygdens Selfmade Man med Syntorkester.

------

Väl hemma föll tårarna till underbara tv-bilder av dressyren (kür) på Stockholm Horse Show där Jan Brink och Briar tog avsked. Är helsåld på dressyren. Blir alldeles varm inombords och mjuk i knäna och i det ögonblicket glömmer jag nästan ryttaren.

Följer hästens ögon- och öronspel och lever med i dess lyhördhet för osynliga hjälper och bedåras av hur dessa stora, starka djur anstränger sig så för att göra ett gott jobb i ett osynligt samspel med ryttaren. Just idag var det extra tårdrypande när Don Charly reds av Minna Telde. Vet inte varför... kanske var det matsmältningen...hehe:-)