Akut nödläge i fågelhuset i morse när en konstig gråvit fjäderklump plötsligt låg på mattan. På väg till soporna rörde den på sig. "Herregud är det en fågelunge", sa jag. Klumpen inspekterades... uttorkad och skrynklig. Full med spindelväv, fröer och fjädrar - sånt som ofta finns i fågelhusets innersta vrår. Varken ögon eller mun sågs till. Under stoffet anades något som liknade en liten groda. Det VAR en groda!

Läget var absolut kritiskt. Stackars liten parvel. Våra hjärtan blödde. Han hade saknat mat och dryck väldigt länge som den såg ut. Först till gräsmattan med droppande vatten från slangen tills den lilla gulbeige grodan anades på riktigt. Sen till dammen där den höll på att drunkna...(!) alldeles för medtagen för att orka manövrera. Upp på gräset intill för att få pusta ut. Vilket elände.

Vid nästa inspektion satt den upp med sträckta framben. Blank och med spelande ögon. När den tröttnat på mitt fotande plumsade den ner i dammen och... simmade själv! En härlig syn som värmde hjärtat. Den drog sig intill en växt och vad vi förstod gick den in där för att smälta alla sina intryck och... hoppas vi - äta några mygglarver eller så.

På några av bilderna (som jag inte visar) syns att den hade spindelväv till och med inne i munnen! Grodan har troligen kommit in i fågelhuset genom nätgrindens nätmaskor en dag. Hur länge sen vet ingen. Vilka hörnen han varit i kan vi gissa oss till med hjälp av det som satt på kroppen. Sannolikt har han också sökt sig till den fuktigare delen intill hydroforen. Nu hoppas vi få se honom i full vigör framöver. Stackars lille vase...

Så var datorn inlämnad till 'doktorn'. Några dagar minst, sa man där. Hem åkte vi och jag dog av utmattning. Sov ett par timmar efter ugnspannkaka som Husbonden tog ansvar för.

Härifrån laptopen laddas inga bilder upp ännu. För trött för sådana övningar. Måste ladda in programvara till kameran först. Men jag ska väl ordna det med nån gång, när jag blivit 'my very self' igen. Kan ju vara bra att ha till nästa gång...

Men vad gör Telia, detta kommunikationsföretag som inte klarar att kommunicera?

Två timmar före åskvädret fick Husbonden ett SMS till sin mobil med åskvarning: "Idag den 19/5 råder hög risk för åska i ditt område. Dra ur sladdarna till elektronik och tele". Jättebra! Så ska det vara, men.. när fick jag SMS till min mobil? Jo, 01:39 den 20/5. Tre och en halv timme EFTER att åskvädret dragit vidare...! Åt helsikke för sent alltså...

Samma slapphet idag: Nån gång vid lunchtid upptäckte vi att fasta telefonen inte gick att ringa varken till eller från. När vi ringde för felanmälan beräftades detta. Åtgärd utlovades idag. Man fick knappa in för att få SMS när det var klart. Funkade det? Nähähäedå. Vid 16-tiden ringde en vän till oss, men Telias utlovade SMS väntar vi på än...

Men hallå, Telia ska kunna det här med kommunikation - det är liksom deras profession!

Färdiggnällt för i dag. Over and out.

Trött var man innan, och nu pajade datorn också! Stendöd. Datakunnig bekant trodde det var hårddisken, håhå jaja. Inlämning till 'doktorn' i morgon. Sen har åskan gått nåt såpass... i fyra timmar med öronbedövande knallar och Lilla Huset skakade i sina grundvalar. Man skulle behövt hörselskydd. Men allt var urdraget så det är inte åskan som slagit ut datorn. Bara en kort stunds elavbrott, som tur var. Man känner av att sommaren är här...

En stor tröst att man har fler apparater numera. Laptopen och Paddan är mig behjälpliga i denna nödens stund:-)

Första pensionen är utbetald. Del av den, vill säga. Som pensionär får man inte alla delar samtidigt. För min del blir det tre olika datum innan allt är utbetalt, fast den sista slatten på 25 kronor kan ju ändå inte användas till nåt så där direkt. Urlöjligt att inte alla pensionsinstanser kan betala ut på samma dagar! Allt för att jäklas med oss.

Får nog bli en tidig kväll i sängen, känns det som...

Två kanarieungar har lämnat boet i fågelhuset i veckan. Julia är mamma. Pelle tycks vara far av omsorgerna att döma. Den vita ungen blev inte svår att döpa med sin hjässfläck mitt på skulten, Jessie (Hjässie). I händelse av hankön blir namnet Jesse (eller Jesper). Lätt att slå om till.

Det ÄR faktiskt svårt att byta namn när fågeln är vuxen. Således hette en hona Helmut hela livet. Nu har vi en Nils-Georg som visat sig vara en hona. Vi skulle byta till Nissan om det blev så, sa vi. Men det är stört omöjligt.

Den gula ungen får nog heta Molly efter växten vi skaffat på Hem- och Trädgårdsmässan i dag i Essunga. Hemfördes kruka med en allium moly (luteum). Eva som vi besökte förra året under ”Öppen trädgård” kom ihåg att vi frågat efter den och hojtade glatt att det fanns att köpa. Vi hade sådana för 20 år sen och har därefter letat förgäves. Det ska bli trevligt med den i rabatten igen! Bild nedan lånad HÄR.

Det spåddes regn. Och det blev regn. Pilfinkarna sökte regnskydd på verandan under fasadbräderna.

För övrigt är nog mitt skov över men med efterverkningar i form av dvallik trötthet och koncentrationsproblem. Det blir inte mycket i bloggen då, inga bilder - ingen text, när man sover fem timmar på eftermiddagen.

På bôggda blommar rapsen nu efter regnet. Mobilkameran fick träda i tjänst under en snabbutryckning till unga familjen ett par mil bort. Morfar och jag var bjudna på lunch - stekt rödspätta med potatis och räksås. Far i huset är ett genuint kockämne! Husrenoveringen var äntligen färdig, och den vita målarfärgen bländades nästan. En börda föll från deras axlar...

Snart treåriga Stella visade alla klister- och målarböcker för morfar. Och när tiomånaders Oliver reste sig och kikade över bordskanten fick han ett klistermärke mitt på hjässan. Stella bubblade av förtjusning. Sen var det dags att visa hur bra hon nu behärskar trehjulingen. Ja, hon hade cyklat hela vägen in till stan en dag när familjen skulle handla. Vi imponerades alla av den bedriften.

Oliver tar sig reptilsnabbt fram på alla fyra, högljutt frustande av förtjusning ju närmare trappan till övervåningen han kommer. Under övervakning har han krupit alla trappstegen ända upp (!) och detta blev sedan ett eftertraktat mål. En riktig höjdare, förstår man, ehuru livsfarlig om ingen är med... Oliver älskar mat och kan liksom inte behärska sig. Gallskriker av otålighet mellan varje sked, sväljer och hojtar på nytt. Vad göra innan orden finns :-) Likväl en prövning för känsliga öron, kan intygas.

Nu när stora huset är klart väntar ett nytt bygge... en lekstuga. Stella är i en kreativ ålder och det ska bli roligt att se hur det lilla huset kommer att användas. Barnkalas stundar i sommar. Hmm, nu gäller att finna ut en bra present till jubilarerna...

Trevlig överraskning idag när det plongade på dörren! Grannen kom med försenad blomsteruppvaktning - en klematis till nya sittplatsen. Himla rart! En boulevard parisienne som kan bli 120 cm. Jättesöt, alldeles särskilt när den fått några vattendroppar på sig. Alla växter kommer bättre till sin rätt med regnstänk från ovan.

Värre är det med de gula azaleorna som brukar blomma så praktfullt utanför fönstret i maj. Blommorna var förberedda före lövsprickningen och skulle precis till att slå ut, och så... poff - kaputt. Förra veckans fem minusgrader knäppte dem. Brunvissna är nu de gula blombladen och blir inte mer i år. Däremot klarade sig den orangea 'kusinen' intill - den blommar alltid senare. Så den kanske vi får glädjas åt. Om inte...

Blomningsbilden t.v är från 30 maj 2013.

Vi som var så duktiga och täckte allt som var i riskzonen. Hade ingen aning om att denna var så känslig. Det har aldrig hänt förut. Kanske var det i ett känsligt skede av utvecklingen...? Nu vet vi!

Förälskad... i gråsparvarna. De kom i våras och ett par är faktiskt kvar! Ett tecken på att de kanske häckar här. Jag blir så glad varje gång de visar sig. Spejar ivrigt och ser dem redan på långt håll. Hoppas varje gång på kalasbilder. Hoppas även att de får ungar, gärna ett par kullar, som stannar och bildar en ny koloni. Gråsparven har minskat kraftigt i antal, så det vore välkommet. Bilderna är bevis på att de faktiskt är här.

Efter att ha levt med en 50-hövdad pilfinksflock i 20 år här i Lilla Huset känns det efterlängtat med gråsparv. Dels för att jag växt upp med dem i Göteborg, dels för att man ser skillnad på honor och hanar. Pilfinkarna ser alla likadana ut, såväl honor som hanar och ungar. Ingen variation.

Gråsparven är aningen större och ser mer vuxen ut i jämförelse med pilfinkarna, utöver färger och markeringar. Pilfinken har brun hjässa och kindfläck. Gråsparven har grå hjässa och vita kinder. Båda är arter med så diskret färgsättning och trist ’sång’ att många inte ens lägger märke till dem. Så nu fick 'Hacke' hänga med som färgklick.

Fastighetsskötaren har mycket att stå i under sommaren. Den har inte mer än börjat och bums trasslade dammens vattenrenare. Därtill stod ”scenen/dansbanan” klar till min 65-årsdag, varifrån jag underhöll gästerna med ”Glad såsom fågeln…”. Bara en liten intim skara, men ändå…  Bambu och klematis är ditflyttade - man tager vad man haver. Trevligt med flera sittplatser i trädgården.

65 är en milstolpe i livet, vilken nåtts tack vare kirurgerna. Väl värt att fira! Ett mål som hägrade redan när jag blev arbetslös 23 år för tidigt. Läget var verkligen hopplöst under 90-talskrisen. Istället för jobb bröt kronisk sjukdom (crohns) ut vilken gav förtidspension för tolv år sen. Efter att högerregeringen rev ner vår välfärd 2008 har hotet från Försäkringskassan känts påtagligt. Nu är man fri från det hotet. Mogen och fri! Tänk om man också kunde bli frisk…

Gärna blommor, men inga presenter – var önskemålet för dagen. Det är tanken som räknas! Istället medförde Väninnan sitt ’morsarv’ en stoppsvamp. En sån där man stoppar strumpor med. Tingesten betraktas som lån tills stoppning av stödstrumpor prövats. Ruineras snart av dessa. Svindyra (120 - 200 kr) stödstrumpor går sönder på hälen efter en-två veckor. En fräck affärsidé av ledande tillverkaren Mabs, såvitt man förstår. Strumpornas vitala delar (vrist och underben) är fortfarande funktionella, men vem vill gå med hål på hälen... Sålunda gäller återbrukstider, stoppa och laga, när handeln försöker ruinera oss. Ska ’bara’ hitta lämpligt garn att testa med.

Vännerna visade också dokumentär film om Byns omfattande gatuarbeten för 20 år sen. Hela ’city’ var uppgrävt under ett drygt år och ”alla” följde dagligen arbetena. Den filmen måste även vi köpa! Tänk så mycket som förändrats på bara tjugo år…

Puh... det frestade änna på att fira denna milstolpe...