Åstadkoms i går under stort ståhej ett grattisfoto till svägerskan som fyller i dag på Kanarieöarna. Vi sjåpade oss alldeles väldigt för en sån där selfie på Husbonden o mig ståendes bland påskfjädrarna vid grinden i strålande sol. Vi skulle vinka och flina upp oss. Lättklädda skulle vi visa att även vi har ”sommarväder”. Riggade kameran på stativ ute på vägen och klämde av några bilder. Skräckbilder. På mig alltså! Husbonden är fotogenique. Ont av ljuset som jag har, hade jag skrynklat ihop ansiktet till oigenkännlighet. Vidrigt.

Husbonden var nöjd (såklart) och svårövertalad att få ut på vägen igen. Men det gick. Nu med kameran i annan vinkel så att inte solen stack rakt i ögonen. Nu var påskfjädrarna i vägen…! För fjärrkontrollen. Eller så gick solen i moln...

Husbonden var bra på alla bilderna (igen) medan mitt ansikte antingen förvreds i stelnade grimaser (jag SKA INTE skratta på bild!) alternativt stirrade spänt för att sikta med avtryckaren mellan påskfjädrarna…. Men det blev en bild till slut. Som även jag godkände. Puh…

Påskveckan inleddes med utslagna vitsippor vid trappen. Parkens sippor står bara i knopp. Uppfann en ny variant av påskpynt; alla tuppar och kycklingar placerades i samma brödfat där jag brukar ha julgrisarna. Helt ok. Påskkärringarna är upphängda – redo för avfärd.

I går blåste det förfärligt. Hela dagen. De ranka tallarna pendlade väl minst tre meter, ofta i cirkelrörelser. Ungefär som en åkattraktion på nöjesfält. Man måste ha goda nerver för att kunna ligga tryggt och ruva där då, tänkte jag högt för mig själv. Och hur går det med konstruktionen? Grenarna där bopinnarna fästs svängde och ruskade betänkligt. Det måtte knirka i hela bygget. Hoppas det är välgjort. De får väl reparera under stiltje… Så där håller jag på i omsorgerna om kråkparets väl och ve.

Vi ser nästan aldrig en rörelse däruppe. Är de kvar? Har de övergivit sitt bo? Fast en dag såg jag hur någon reste på sig och smög ur boet för att flyga iväg. Men det var minst en vecka sen. Ibland sitter kråkfar vakt antingen i lutande aspen eller hos stararna i deras träd eller i sälgen bland videkissarna - osynlig. Länge sitter han stilla och bidar sin tid. Ibland ses paret ute på vingarna tillsammans. Så man undrar… om det jag såg var en synvilla – när hon kröp ur boet…

Har spejat och spanat för att se när hon flyger dit. I början gick det bra några gånger. Nu är det hemligt värre. När hon återkommer efter en utflykt och landar nära boet sätter hon sig blickstilla för att kollra bort oss. När man tittar tillräckligt länge ser man till slut inte fågeln. Och förresten tittar vi inte för intensivt, det ska man inte. Man sneglar, kisar och blänger under lugg för att inte bli för närgången. Men hon lurar bort mig varje gång.

Runt 1 april var boet klart och några dagar senare kunde man ana att äggläggning pågick. I så fall ska kläckningen ske 23:e april. Ungarna lämnar sen inte boet förrän efter ytterligare 33 dygn, enligt fågelboken. Man borde få tid att kunna filma och fota då…

En efterlängtad bok har kommit. Satirtecknaren Max Gustafsons ”Det rånade folket”. Full med träffsäkra teckningar som beskriver högeralliansens förödande experiment med vårt land. Dråplig, tänkvärd och vass. Max Gustafson är en tillgång i valrörelsen. Alla teckningar i boken är inte nya, många har valsat runt på nätet och facebook. Att de samlats i bok har för mig ett värde som tidsdokument över vad som hände. Den blir historisk, för att falla in i Moderaternas nya språkbruk – allt de gör och har gjort är numera ”historiskt”.

Boktitel, rubrikstil och färgsättning syftar direkt på Fredrik Reinfeldts egen bok ”Det sovande folket” och Max Gustafson lanserar den som ”seriealbumet som Reinfeldt kommer hata”. Albumet inleds därtill med ett citat ur Reinfeldts nämnda alster: ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” Boken utges av ETC Förlag, 199 kr. En guldgruva.

Ännu en bok har anlänt. Ännu ett tidsdokument: ”Den stora omvandlingen – En granskning av välfärdsmarknaden” från Leopard Förlag. Om privat välfärd och välfärdskoncernerna och den nya svenska modellen där vi blivit kunder mer än medborgare. Tydliga diagram med bedövande fakta – det är mycket värre än man anat. Har ännu bara ögnat, men den tycks påfallande lättläst. Tillsammans utgör de båda böckerna ett kvävande och ångestladdat bevis för vad som hände med Sverige.

Vildsvin.... 

En härlig skogspromenad idag där vi återbesökte gamla vandringsleder som förr utforskades med hundarna. Vi stötte på studsande rådjur, två lekande vildsvinsungdomar, flyende änder, en ruvande kanadagås i skogsdammen samt hennes gåskarl som gick vakt på fältet.

Våra första vildsvin live. På väldigt långt håll skymtades två svarta figurer som skuttade omkring i skogsbrynet. Rörelsemönstret påminde om björnungar, men uteslutningsmetoden säger att det måste ha varit vildsvin. Då vet vi var vi ska kika noga nästa gång.

Trodde väl aldrig det skulle hända EN GÅNG TILL. Men jodå… Ny jakt på försvunna glasögon inleddes i kvällningen. Raka spåret till marsvinens höpåse där de återfanns förra gången. Nehej. Nya lättare brillor ramlar lätt i golvet utan att höras. När alla bord och bänkar kollats kröp jag runt huset i grodperspektiv. Förgäves. Husbonden anslöt. Tittade i höpåsen en andra gång – utan resultat. När alla andra alternativ uttömts genomsöktes höpåsen en tredje gång - TILLSAMMANS. Han höll, jag dök i. Grävde, grävde… och där var de. Mycket väl inlindade och gömda. Detta är bara inte klokt. Lär man sig något någon gång? Ord saknas.

För övrigt ödslar jag med vårkänslorna idag. Vill inte välja bort bilder. Inte ens de skojiga "flygbilderna"... Den som tittar in här får liksom vänja sig vid att det handlar mycket om fåglar. Tur man hade brillorna på under det jobbet.

Plötsligt var man bortbjuden på lunch och begick ÄGGOST-premiär. Bara så där. Vännerna i Vårgårda (textilkonstnären) tyckte väl vi skulle lära oss. Man är ju nyfiken av naturen. Ena dan prövar vi surkål, och nu detta! Konstigt att sånt poppar upp först när man är 65… Smaken kanske har mognat, hehe.

Värdparet har gjort äggost i drygt 30 år. Upphovet var visst ”den danska grannen”. Annars är rätten bohuslänsk. Fast varken mormor eller släkten i Uddevalla bjöd nånsin på äggost, så det är väl olika seder och bruk. Dags att pröva då…

Enligt seden hörde äggost till kalasmaten och serverades traditionellt på smörgåsbord eller som frukost, gärna med inlagd sill eller ansjovis. Den tillagas av mjölk och ägg (samt ättika, filmjölk eller gräddfil, enligt Wikipedia) som får sjuda sakta tills det skär sig. Då får massan rinna av. Helst i en riktig äggostform av trä med hål i botten. Massan öses upp i formen, eventuellt varvad med socker. Fast numera görs äggost i plastform. Vännerna hade också kvar en tidigare variant av plåt. Och äggosten äts numera ibland som efterrätt med strösocker, kanel eller sylt och grädde vilket vi gjorde.

Om sanningen ska fram så smakar den inte mycket. Jo, lite svagt… och obestämt. Absolut inte otrevligt! Konsistensen var fast, utan daller. Kanske gör tillbehören smaken? Kanel provades men hörde inte till min favorit. Och rätten är rätt mättande. Undra på det… den var visst gjord på tolv ägg!

Jättekul att ha prövat. Kommer inte att göra någon själv, men räds inte att pröva med ansjovis/sill nån gång… bara för att veta. Det  blev lite bråtstörtat mot slutet... vet inte om vi tackade ordentligt? I annat fall framförs det här;-)

Före hemfärden kunde vi inte låta bli att köpa med oss några vansinnigt söta väggprydnader till påsk (bild). De kan förresten hänga uppe året om, menar jag. Och väl hemma igen höll forsythian på att slå ut!

Myspys-stämning idag. Lite småkulet, riktigt innedagsväder. Fast det ville sig inte riktigt. Husbonden skulle till tandläkarn vid middagstid. En tid som fördärvar planer. Efter 8 km-rundan enkel lunch med falukorv och ris, sen iväg. Utflykten passade för att göra nödvändiga inköp och ett snabbt inhopp på Biblioteket.

Sen kom äntligen myspys-stunden. Vi läste reklamblad, Land, löste PRO-korsord, kollade lite facebook på paddan i köket osv… och mådde kanonbra. Smakade Husbondens nybakta bullar. Kaminen puttrade hemtrevligt borta i hörnet.

Ute tuffar våren på med svanar och gäss som tutar förbi. Humlor och fjärilar håller sig klokt undan. Ärlor och rödhake tittar till oss då och då, men måste ut och leta mat. De kan ju inte äta det vi bjuder på vid utfodringen. Ungtranorna dimper ner på fältet ibland men mest på andra sidan skogsdungen – fullt hörbara! Kråkorna smyger med ruvandet… är det... eller är det inget…? Lungörten blommar som vore det sommar (den är ju samtidig med tussilagon). Taltrasten sjunger både morgon och kväll… och nu har jag både sett och hört morkullan också! Den kör samma sträck över huset – som alltid. Ingen hets... man VET att värmen kommer. Någon gång.

Har jag visat Glada Purjon förr? Oavsett vilket får den symbolisera dagens go’känsla :-)

Mina ”No Evil Monkeys” är ett kärt arv från pappas faster Sigrid. Fascinerades alltid av dem som liten. Motivet är känt över hela världen. De syns lite varstans i en mängd figurer, statyer, berlocker, teckningar i olika form, storlek och material. Inte bara som apor utan även pingviner, grodor, fåglar och… you name it. Också som konstverk. Restauranger, barer, butiker, företag och föreningar använder de tre aporna som sitt varumärke. Mina apor är 50 mm höga, väger 250 gram och är ihåliga.

De tre aporna är ett gammalt motiv i japansk konst. En håller för sina öron, en annan sina ögon och en tredje sin mun. Motivet förknippas med det japanska mottot att ”inte se (något ont), inte höra (något ont), inte säga (något ont)”. Den finns i ett snideri från 1600-talet över en port i Shintohelgedomen i den japanska staden Nikko.

Mottot uttrycker en buddhistisk tanke, att den som inte exponeras för ondska inte heller kommer att reflektera ondska i sitt tal eller sina gärningar, en levande tanke i Östasien idag. Ordspråket kan också uppfattas som påminnelse om att inte lyssna på eller aktivt bidra till skvaller och förtal. Det kom troligen från Indien via Kina till Japan på 700-talet där den anammades av shintoismen.

I västerlandet har ordspråkets betydelse förvrängts och förknippats med mentala skygglappar; att inte VILJA se eller erkänna missförhållanden eller faror. Främst i den anglosaxiska världen där mottots översättning ”see no evil, hear no evil, speak no evil” är ett levande uttryck. (Fakta från Wikipedia HÄR)

En engelskspråkig sajt på nätet HÄR samlar allt som har med de tre aporna att göra. Den visar att No Evil Monkeys är ett stort och globalt samlarobjekt. Det hålls även stora samlarkonferenser och möten i Europa och USA.

Alla sätter vi spår med vår levnad. Vad allt kan man inte finna efter tidigare fastighetsägare. Mannen som bodde här före oss dog 1985. Äldre än så måste alltså de gamla konserverna vara. Vi grävde upp dem för några år sen och nu står de bara här. I väntan på åtgärd...

Körsbärssylt sa ett rykte. Kanske kan det vara inlagda rödbetor. Och det var nog inte det sista Nils Johansson gjorde innan han gick bort. Så det har gått minst 30 år sedan burkarna grävdes ned. Några gick sönder när vi tog upp dem, en är klart möglig inuti, två såg hyfsade ut från början. Nu närmar sig stunden då vi måste öppna och tömma ut innehållet. Locken sitter väldigt hårt. Lite läbbigt.