Husbonden eldade i Parken hela dagen. Duggregn, svag vind och ösregn om vartannat. Bästa vädret för dylik syssla. Fast dåligt med skyddskläder upptäckte vi. Arbetsregnrock och sydväst bör anförskaffas... Själv hade jag hand om marktjänsten och vilade ut efter strapatser med göteborgsresa, mingel, bakövningar och 'valpgos'. Så fick jag för mig att pröva nya kameran Nikon D7100 som numera gör som jag vill. Från övervåningen, genom fönstret, i regn och på cirka fyra meters avstånd. Fåglar ur fågelperspektiv... Snacka om utmaning, hehe. Rena eldprovet!

Himla glad att energin håller lite längre numera. Efter fredagens mingel i Göteborg och Bya-mässan krävdes visserligen lite extra vila, men när gör det inte det... Hälsotecknet är att man inte går i totaldäck...

Infrysta äggskal har torkats i ugn och 'mortlats' till fåglarna. Fler knackebrackers bakades till fotoklubbsmötet. Idag kom turen till att åter baka scones för hemmabruk. Det sistnämnda har jag tänkt på i ett par veckor. Nu kom utrymmet. Inte blev de som förr, inte. Lite fel här och lite där, men fullt ätbara - för mig själv, alltså...;-) Crackersen hade strykande åtgång på kvällens fotomöte.

Fotoklubbens möten är alltid trevliga. Mycket fototeknik, ibland över ens huvud. Men om man har ett öppet sinne fastnar alltid något nytt. Därtill får man hjälp med sina frågor - alltid någon som sitter på svaret. Av kvällens bild kan man tro att nikonklubben sammanträder. Vi tar bara ut svängarna lite extra när inga andra kameror är med :-) Lika barn leka bäst, hehe....

Ett vanligt bullbak kan bli hur spännande som helst. Särskilt om det var typ 25 år sen man gjorde’t. Och om man har en utbildad Bagare bakom ryggen som sagt ”det är nog ganska svårt att göra mandelkubbar, kan du inte göra vanliga bullar”. Plus att det i receptet står ”arbeta raskt ihop degen”. Då får jag nojan… huur snabbt då… och vad händer om inte…. egna rutinen är obefintlig, som framgår.

Nå, här skreds till verket. Mandelkubbar var en gång min specialitet… en av få. Och gamla receptet fanns kvar. Bagaren kikade bakom min rygg och tyckte att jag skulle "forma dem bättre"… hehe.

Provsmakningen fick högsta betyg av Bagaren (!) och inte var det nåt större fel på fasonen heller. Är oerhört nöjd att efter åratal av trötthet och sjukdom äntligen orka fullfölja från idé till resultat. Det var inte sista gången.

Och Bagaren är absolut en tillgång. Utan honom skulle vi inte haft bakverk här alls. Och så har jag nån att fråga till råds… när det kniper ;-)

Ärlan kom 1:e april. Alldeles sant, datumet till trots. Lite trött såg han ut, och långt borta har han varit. Efterlängtad glädjespridare. Det har varit så tomt på fågelhustaket utan den...

Och kråkorna återvände efter några dagars bortovaro. Trodde de sjappat från sitt bo när ingen syntes där. Tänkte att vi kollat dit upp för mycket, men... vips så var de här igen. Hade de varit på kort 'smekmånad', tro...? Honan hade med sig nåt i näbben som hon inredde med:-)

Smånarcisserna hann slå ut före de stora påskliljorna. Och vilken tur att scillan lyser upp de bruna löven. Tänk så trist det vore utan vårblommorna innan all växtlighet sätter fart. Rönnspireans blad leder alltid utsprickningsligan. En verklig tröst, alltid så frodig och pigg.

Och påskpyntet är framme. Utomhus vill säga. För första gången på många år. Ett annat år gjorde jag mig till och sen hängde de bara som regntunga disktrasor. Nu kändes att det behövs lite färg i väntan på lövsprickningen. Ser lite välkomnande ut där vid grinden...;-)

Filmklipp blir till foton. Så det kan gå. Gick ut i morgonfrosten för att se om tranorna från grannfältet fanns där. Har sett dem under promenaderna ett par dar i sträck. Men inte just nu. Filmkameran fångade istället en kvick rödhake och några av våra starar hemmavé. Korta sekvenser som inte blir till film, men istället foton.

Surkålsdebut. Sauerkraut und Schinken. En alldeles ny och helt oanad smakupplevelse. Ganska trevligt, helt användbart och med stora möjligheter till variation, serveringstipsen flödar på Internet. Testet skedde på impuls och nyfikenhet. Varför har detta inte skett tidigare i livet? Måste man bli pensionär först?

Surkål är tydligen en undergörande medicin. Två matskedar om dagen lär hålla magen i toppform… Läs bara:

”Surkål är vitkål som syrats med mjölksyrabakterier. Förr var det ett sätt att konservera grönsakerna så att de höll längre och surkål var populärt hos sjömännen som färdades långväga. C-vitaminrika frukter och grönsaker blev ju dåliga fort men med surkålen så skyddade de sig mot skörbjugg (bristsjukdom p.g.a c-vitaminbrist).

[…]

Syrningen bevarar C-vitamin och andra näringsämnen och surkål verkar probiotiskt och antioxiderande, så surkål är speciellt bra för magen och immunförsvaret. Syrningen gör kålen lättsmält för magen, och det bildas B-vitaminer under själva jäsningsprocessen.
All kål är ju som ni säkert vet väldigt nyttig, kålsorterna innehåller mycket fibrer, kalcium, järn, C-vitamin och sist men inte minst betakaroten,som omvandlas till A-vitamin. Så vi behöver absolut inte äta apelsiner för att få i oss C-vitamin, det fixar kålen!

Vitkål innehåller ju i sig väldigt lite kolhydrater men mjölksyrabakterierna sänker GI ytterligare eftersom de tar upp sockerarterna och producerar mjölksyra.”

Citatet hämtat HÄR.

Övar på ny kamera. Den som var med till tranorna utan att vara rätt inställd. Har reducerat 51 flimrande fokuspunkter som flamsade runt i sökaren till EN enda – den viktiga. Tog timmar att komma fram till. Testar skärpa och ljusmätning. Kanariepojken Tore poserar i fågelhuset.

Årets första humla kom nyvaken drumlande på låg höjd och hamnade i scillan. Lång flykt på fastande mage. Sög i sig lite näring, trillade av blomman, blev liggande med näbbet i fågelfröerna. Jättetrött. Jag trodde nästan att den dog och petade lite i gräset intill varpå den viftade avvärjande med ena benet. Lämnade den att vila. Om en stund hade den flugit vidare. Hoppet lever…  

Tussilagon blommar frodigt i vårt eget lilla grustag i Parken. Tänk att Tussilagon växer och blommar som allra finast i denna karga miljö…

Ännu en bild på kråkboet. Visst är det en kråknäbb som sticker upp ur riset…? Spännande.

Med största intresse följs kråkparet som bygger högt i en tall intill. Ses bäst från farstun. Det har klättrats och klängts i asparna, kvistar har knäckts och flugits iväg med. Det funderas, prövas och tråcklas alldeles väldigt. Det smygs en del, landas i trädet intill, tittas åt annat håll och så där, men mest tycks de orädda från upphöjd nivå. Bottenplattan är klar och det bökas och stökas däruppe. Någon inreder...

Påminner en del om SVT:s serie Husdrömmar som följts under vårvintern. Olika familjer bidrar med planer och uppoffringar för att förverkliga gemensamma drömmar. Rolig serie som fortsätter i höst med åtta nya program. Programledaren Pernilla Månsson Colt har en nedtonad, trygg, varm och humoristisk attityd. Det är en glädje med hennes program. Det gäller även Trädgårdsmåndag som börjar 7 april med tolv nya avsnitt. Annat än det flåshurtiga Trädgårdsjakten som vi bojkottade redan från start. Trädgårdsodling framhålls ofta som en lisa för oroliga själar… Varför då tävling mitt i oasen… undrar jag.

Ryttareliten är förresten ännu ett trevligt program där SVT följer några av landets främsta ryttare, både hemma i stallet och på tävlingar. Åh, vilka vackra och lugna hästar (jättedyra ja) och åh, vilka vackra stall. Mycken kunskap besitter de, och ryttarfamiljerna bjuder riktigt trevligt på sig själva.

För att avsluta som jag började så håller även stararna på med sina Husdrömmar. Trafiken går mellan holk och fält. Några ’trubadurer’ svarar för musik under arbetet.