Lilla Huset är omsvärmat av humlor. Fler än nånsin. En fågelholk i Parken har tagits i besittning. Upptäcktes vid klippning av björkgrenar till fåglarna. Vips vimlade det av humlor överallt. Humlor är snälla och sköter sitt – utom när man knackar på boet... Vimsiga, oroade och undrande kom de ut och kollade läget, men aldrig så ettriga som getingar vilka ”hugger” innan de ens vet varför.

Roligt med humleodling. Viktigt för den nödvändiga pollineringen. Humleholken är full av löv och torra grässtrån som syns i hålet. Många frågor uppstår. Hur bygger humlor bon? Har någon sett en humla komma flygande med löv eller långa grässtrån i famnen? Inte jag. Vad mer därinne? Hur många arter samsas där? Har sett minst två olika färgteckningar. Kan det gå till så? Borde man starta forskningsprojekt om humlornas liv därute i Parken...?

Luktärterna blommar. Bostadens utrangerade mattor tvättas för utlokalisering till fågelhuset. Tvätten begicks i stark hetta med kulmen på 28,4 grader. Allt är torrt och brandrisken stor. Bevattning även av gräsmattan på trastarnas favoritställe – måtte maskarna bli åtkomliga för dem. Efterlängtad åskskur utlovad, vilken bara gav lovande mörka moln i fjärran, tre stänk samt avlägset muller. Inget mer. Husbonden tog en cykeltur. Jag avstod - det finns dagar, och det finns dagar…  Nedkylning av bostad och fågelhus pågår ännu i skrivande stund. Fortfarande varmare ute än inne. Väntas tropisk natt…? Ska man få sova alls...?

Bättre en än ingen… kråkunge i höga aspen, alltså. Från nya uteplatsen hördes små kråkläten så diskreta att de knappt kunde definieras. Där satt två ungar tillsammans och viskade försynt efter föräldrarna. Deras huvuden vreds åt alla håll, liknande små periskop som vreds hit och dit. Turligt nog var en kvar, trots att kameran hämtades. Bättre en än ingen…

- Gokväll i stôva, sa korna och strövade förbi i svala kvällningen, repandes munfullar av vitklövern som doftat så gott i flera veckor. Det är lite synd om korna ute bland flugorna i denna värme (27 grader). Se bara hur de ser ut runt ögonen.  De skakar sina huvuden, flaxar med öron och svans, då och då slängs tungan upp på ryggen för att få bort någon insekt. Det är inga vanliga små myggor som slår följe med korna utan blinningar och stora bromsar som biter så det känns, jag lovar. Flera på en gång. Ständigt detta krypande på deras kroppar och ansikten.  

Klart att de ska känna dofter, regn och blåst, och frisk luft i näsborrarna. Klart att deras klövar ska fuktas av regnvåta ängar och trampa mjuka marker. Klart att de ska beta naturligt av den godaste ängsbuffén - bara att välja och plocka. Men att få komma in i en skuggig ventilerad ligghall under den värsta middagsvärmen vore inte fel. Och varför inte en heltäckande brynja. Hästar har ju… ;-)

För övrigt gjorde barndomsvännen Eva-Britt ett nedslag under fyra timmar. Mycket resonemang om hennes getter och en ny bock som hämtas i augusti. Men v a r f ö r fotade jag inte hennes egenhändigt sydda lilla getgrimma… som medfördes för visning???

Att sköta trädgård kräver sin man. Ett ständigt plock och ibland hårt kroppsarbete. Tur att Husbonden är en 'handy man' för jag skulle inte orka. Men vi gläds oerhört när vissa växter sköter sig själva, så kallat 'ogräs'. Som kommer själva, sår sig själva, vandrar omkring dit där den bäst trivs och strålar sedan av glädje. Vid grinden har en campanula fausse-raiponce (tror jag - efter googlande) slagit rot för några år sen och verkar stortrivas. Vi tackar och tar emot!

Vyn från sovrumsfönstret dessa sommarkvällar är bara så ljuvlig. Korna drar omkring i hagen och står minsann inte där hela dagarna, men plötsligt är de där och allt blir med ens så idylliskt. Vi tackar och tar emot. Och njuter tills de dragit vidare. Och motiven växlar när de byter plats med varandra. När kossor hostar till med sina stora starka lungor blir jag bara full i skratt. Allt är så enormt med dessa stora snälla djur.

Hosta, ja... Min hosta är på tillbakagång. Är mycket, mycket bättre... men lååångt ifrån bra. Den här luftvägsinfektionen hörde till de jobbigare. Huvudvärk, matthet och träningsvärk hör till sviterna. Skulle hämta mer hostmedicin på Apoteket en dag, men det bidde inget. Vi var ute i åskvädret och sen funkade inte vårdcentralens server så inga mediciner kunde skrivas ut. T ä n k  o m det gällt något livsviktigt...! Fick vänta till dagen efter och hämta ett gult recept - alla har inte glömt hur man använder papper och penna, tack o lov.

Idag förgylldes tillvaron på "Trivselträff för daglediga" med kyrkliga syföreningen som arrangör. Det var på socknens egen dansbana, nära och bra, så jag vågade. Tackar och tar emot! Deltog därtill i allsången något andtruten. Ett 60-tal grannar deltog. Ett bra sätt att få se en skymt av alla.

Man kan bli matt av annat än tuffa förkylningar. Nämligen av barnbarnen… Morfar och jag har precis hämtat oss efter dagens besök. Ungarna uppför sig såå väl och är såå rara, men det händer mer på den stunden än på en vanlig dag i Lilla Huset. Typ.

Trädgårdspumpen blev till stort äventyr. Stella (3) pumpade med armkraft och Oliver (1) råkade sitta där vattnet kom ut… Liten groda studsade förbi. Familjens hund Hero hoppade i dammen flera gånger för att jaga fisk. Och vad betyder fågelhus och fiskdamm mot att bränna sig på brännässlor… Ujujuj, så det kliade på Stella. Gråt och tandagnisslan vid behandling av klådan förbyttes strax till glädje över uppnådd lindring.

Stella talar nu klart och tydligt i långa meningar, har stort ordförråd och är en glädje att höra. Oliver var delaktig på sitt vis, i yogaställning - hållande sina fötter, lyssnande, leende, vaggande och mumlande långa haranger som ingen förstod. Oliver v i l l väldigt mycket nu, står snart på egna ben, och vägrade somna fast blicken var dimmig…

Dagens clou var när morfar bjöd Stella på åktur med gräsklipparen. Som Stella fick styra själv. Så stolt satt hon där med morfar - och hörselskydden på, och log mot hela världen.

Oliver somnade precis lagom till familjens avfärd. Som sagt, en händelserik dag!

Flickorna var så snälla idag under badet. Förvånande, för vi badar inte sådär ofta. Men om de bara får sitta i mattes hand känner de sig trygga och säkra. Först schamponering (hundschampo) i diskhon, sen grovsköljning under kranen, och sist två sköljkar för att säkert få bort alla shamporester under 'armarna' å sånt. Ja, de var så bedårande att jag nästan blev tårögd.

Husbonden körde in veden så fotohjälp fanns inte att få. Kunde de nu sitta still när jag tog fram kameran...? Jaaadå, Vera satt som ett ljus och Sally var riktigt morsk (kan själv) när hon kände att hon bottnade. Vera fick sitta i transportburen under Sallys bad, och sen kunde man torka båda tillsammans. Extra glada att komma "hem" till sin låda som också var rengjord.

Sally är förresten nyklippt. Hon ser lite knepig ut i pälsen för hon är långhårig virvel. Ganska fula virvlar när det är långt. Och sen har det visat sig att fåglarna gärna bygger med marsvinshåret. Sally producerar massor med päls, så nu är vi självförsörjande med byggmaterial igen. För första gången sedan hundarna gick bort. Dessutom måste det vara skönt för henne så här i värmetider.

Nu ska visst värmeperioden vara över för denna gång. Det ska bli riktigt skönt. Tycker det känns redan i kväll.

Gissa om man blev alldeles till sig när tranorna skrek högt utanför mitt i frukosten. Alldeles nära, ute i kohagen. Deras rop ekade i nejden och jag fick gåshud. Filmkameran hade väldigt lite batteri kvar, men det räckte som tur var. Två tranor gick här och spatserade och dessutom kom två till inflygande under stort larm. Härligt att ha fångat.

Verkar riskfritt att koppla upp sig nu. SMHI-appen har förändrat våra liv. Den är suveränt bra med prognoser som ständigt uppdateras och justeras alltefter väderutvecklingen. Särskilt förtjust är jag i åsktrackern som i ständig uppdatering visar var senaste blixtnedslagen varit. Ser det ut som på bilderna där man bor ska man dra ur allt. Man blir lite chockad - är inte van att ha totalkoll på ett åskväder så här. Men det här är precis vad man behöver med dagens elektronikberoende.  

Det bästa av allt - man måste inte ha mobil för att få tillgång till den! Alla appar kan laddas hem till datorn också. Ska man dra ur datorn när det är som värst är det ju en fördel med mobil förstås. Men prognoserna kan ses i förväg.

Morgonen började fint och jag fick äntligen fotat vår allra vackraste ros "Toste-rosen". Planterad till minne av västgötaspetsen Toste, Sigrids bror - båda födda i Lilla Huset. Båda har också gått ur tiden. Rosorna minner om deras gärningar. Vi har nämligen även "Sigrids-rosen", vilken det hela började med när Vännerna kom med trösteblomma. En sån där liten buskros man köper och har inne tills den torkar ihjäl...

Fast vi planterade på vinst o förlust och rosen började om. Och växte sig hög. Och blommade och blommade. Sen kom Toste-rosen till på samma vis, en utblommad köpeväxt. Båda rosorna klarade vintern och blommar. Sigridsrosen är gul med dubbla blommor och finns redan på bild nånstans, men var...??

28 grader är för mycket. Även i vanliga fall, men särskilt som förkyld. Medtagen och tungandad släpar man sig fram mellan olika platser i tillvaron. Mest inomhus. Hostande, snörvlande, nysande, öm både här o där. Bäst mår jag i stående - men det är ju omöjligt… en hel dag. Måltiderna blir knepiga. Ändå mås här bättre än i förrgår – särskilt efter att jag fann Symbicort som skrevs ut vid likartade symptom 2012. Jisses, vilken lättnad!

Kvällen har nu nått den nivå när det är svalare ute (23) än inne (24). Dörrar och fönster öppnas. Dofter från blommande trädgård förstärks om aftonen så pass att de kan anas även av sårig näsa. Just nu tacksam att korna inte går utanför – inga flugor.  

Trädgården besöks av så många nya fågelungar att vi inte hinner artbestämma alla. Olika och nya läten hörs från tiggande ungar i buskarna. Inte orkar jag fotografera heller. I fågelhuset har sista holken tagits ned, alla 18 risfågelbarnen har hoppat ut. Ovanligt lugna i år – tänk att sånt kan variera…

Och tänk så mycket planer man har inför sommaren… i all stillhet och ofta outsagt, men ändå. Och tänk så mycket som ställs på ända för en sommarförkylning. Förra gången höll det i sig i tre veckor – då var det november.