Ingela Aagards nyutkomna bok "Den största nyheten" lockar mig. "Den största nyheten är att Jesus finns", menar Aagard som efter livslångt sökande fått visshet. Hon säger: "En av dessa många kvällar när jag läste Bibeln flyttade Jesus in. Det enda Han, fullkomligt ljudlöst men mycket tydligt, sa var: ’Du behöver inte förstå’. Bara så." Ingela Aagard, tidigare reporter och nyhetsankare på Aktuellt, har funnit Gud och sin egen gudstro, precis som jag själv.

Jag hör också till dem som mött Gud. Han kom på besök i sovrummet. Det är känt att människor i svår kris kan få religiösa visioner/uppenbarelser. Det finns böcker och forskning om det. Har själv medverkat i ett sådant forskningsprojekt.

Det var på 1980-talet det hände mig.

Efter en stormig period hamnade jag åter i kaos och kände mig just då inte redo för det. Hela tillvaron rasade. En natt låg jag klarvaken, tankarna snurrade hysteriskt för att tänka ut olika alternativ för att tackla situationen. Mitt i denna belägenhet kom plötsligt Gud på besök i sovrummet – utan att jag skänkt Gud en tanke. Rummet vibrerade av ljus och värme, som ett magnetfält fast det i verkligheten varken var varmare eller ljusare. Känslan av dessa vibrationer, detta kraftfält där det liksom sprakade och knastrade, var så intensiv att jag vände mig om för att se om någon/något var där. Fast jag varken hörde eller såg något speciellt var det som om något (en röst i mitt inre?) sa: "Oroa dig inte. Vänta ett tag, så reder vi ut det här tillsammans."

Detta var oerhört fantastiskt. Budskapet som ljudlöst men ändå med sådan styrka och tydlighet trängde fram till mig ingav en stark visshet och trygghet. Upplevelsen var över på några sekunder medan värmen – och ron – dröjde sig kvar en stund. Det kändes som om min säng vilade i något. Inte direkt svävade men ändå var omsluten och uppburen som av en stor famn (Guds famn).

Förvånad, glatt överraskad och helt lugn tänkte jag upprymd: Javisst, ja. Så är det. Jag har ju Gud. Att jag inte tänkte på det. Gud har varit hos mig i mitt sovrum. Gud kom på besök.

I boken berättar Ingela Agardh om alla de möten och händelser både i yrkeslivet och privat som ledde fram till hennes gudstro, men också om alla de nya frågor och ställningstaganden som hon haft att brottas med som ny i tron. Klicka på boken för länk.

- Vad är det för skillnad på en diktare och en lyriker?

- Det går väl poet ut!

Bror Halldin

I ett tidigare inlägg Rena vansinnet tog jag upp rena fånerier som förekommer när företag ska "kompetensutveckla" sin personal. Fick där en härlig kommentar från Marianne som en gång vägrade medverka till lek med sugrör och toarullar på sin arbetsplats i sådan s.k "utveckling". Riktigt uppiggande med ännu en rebell!

Väninnan bidrog med en historia från liknande "hjärntvätt" på sin f.d arbetsplats i industrin där hon ENSAM ifrågasatte projektet. Det hette då att "henne fick man se upp med"...!

Detta är bara för underbart. Jag blir rent lycklig av att höra om modiga kvinnor som vägrar ställa upp på dumheter.

Beskrev själv i ett inlägg HÄR hur jag höll på att förlora mitt första jobb när jag vägrade vara lucia i deras luciatåg (jag vägrade ju inga arbetsuppgifter).

Men... så tänker jag med ens... är det bara kvinnor som vägrar utföra larvigheter? Hör sällan talas om män som vägrar. De ställer snällt upp även om det är larv. Men det är ju också mest män som kommit på de dumma  hjärntvättslekarna.

Att somna är att dö en smula. Det är nog därför jag tycker det är så dödens trist att sova längre än nödvändigt. När jag vaknar är jag så himla glad att jag är vid liv. Kan då endast med yttersta svårighet och viljestyrka ta mig till sängen igen om jag råkar vakna föör tidigt.

Känner dem som med glädje kryper ner i sängvärmen igen, ju längre stund - desto bättre. Det fixar jag inte. När jag sover är jag död, menar jag. Vill gärna känna att jag lever, och detta sker ju bäst i vaket tillstånd. Kan inte alls skryta med att tillvarata den vakna tiden särskilt effektivt… men jag lever!

Är alltså en riktig morgonmänniska, är gärna uppe med tuppen. Är dessvärre en riktig nattuggla också. (Detta har säkert framhållits i bloggen förut, och i så fall är jag därtill en tjatig papegoja ;-p)

Ingen lämplig kombination att vara både natt- och morgonuggla, svårt att få tillräckligt med sömn. Säkert störtlöjligt. Från ett på natten till sex på morgonen ger bara fem timmars sömn. Då krävs en tupplur, en lutare, under dagtid. Tyvärr går man då miste om några dagtimmar, men om förmiddagen nyttjats bra känns det välförtjänt.

Böjelsen att vara vaken, att ha koll, KAN även vara det som hindrat mig från att bli alkoholist. Tycker nämligen inte om att tappa kontrollen, gillar inte att bli lullig, velig, se dubbelt, vara yr och må illa. Har aldrig förstått den som njuter av en fylla.

Inte så att jag är präktig, inte alls. Vi är bara olika. En period vaknade jag alltid tidigt på grund av stress. Rusade runt i huset , tände upp och drog igång dagen med jobb och plikter, gärna klockan fem. Löjligt!

Nu är det lugnare, flera koppar cappuccino, sudoku, radio… inget jobb före åtta-nio. But I’m alive!

Husbonden påstår att han alltid varit morgonpigg. Hm… men han sover gärna två timmar längre än jag. Men så är han vaken hela dagen och jobbar hårt. Säkert mycket sunt.

Om man är pigg när man vaknar, är man morgonpigg då?

Tom låda. Tomma sidor. Fullt av möjligheter, drömmar, fantasier.

Trälådan köpte jag för ett år sen, för att den är fin och för att ha grejer i. Den är fortfarande tom, har inte bestämt vad jag ska fylla den med. Det är just vitsen med vissa grejer. När man fyllt dem finns inte valet kvar.

Skrivböckerna är minst tio år gamla, sidorna alltjämt orörda. När man börjar fylla dem finns inte möjligheterna kvar. Precis som med det nya årets almanacka, en härlig känsla med alla tomma sidor.

Tänk… vilka möjligheter… ett helt år… 365 dagar att fylla med…? Sen går dagarna, handla, tandläkaren, städa, tråkiga möten… och andra trivialiteter man fyller den med, dag för dag. Förbrukat. Den ena dagen efter den andra.

Jag har en viss böjelse för att behålla möjligheterna, har det visat sig. Många skrivböcker har inhandlats genom åren, med linjerade blad, rutade blad, fina pärmar… mm. Några blir använda.

Likadant är det med omålade skåp och dörrar. Ju längre de är omålade, dess längre kan jag fantisera om vilka färger de skulle kunna ha. Jag ser det så starkt framför mig att skåpet ÄR blått med schablonmålningar. Tills jag tänker grönt med stänkmålade partier, eller nåt annat. Det är frihet. Den dag man verkligen målar skåpet är möjligheten förbi, man är fast.

Är det feghet? Ett sätt att alltid ha bakdörren öppen, behovet av en ventil?

Beslutsångest är det inte. Är känd för snabba rationella beslut. Mitt liv har varit fyllt av plikter och beslut. Kanske för många…?

Här sitter jag nu med nya kritor och pennor, en tom skissbok och en tom pannå. Känns fantastiskt. Hur länge? Viktigt att det inte blir till ett måste att fylla dem. Eller är jag handlingsförlamad?

Fästingen, detta irriterande lilla djur med sin fantastiska utvecklingscykel och överlevnadsstrategi, är upphov till mycken förtret. Inte minst med de svåra sjukdomar den sprider.

Många har ställt sig frågan om vilken roll i ekosystemet fästingen egentligen spelar. Är den egentligen bra för någon?

En mig närstående bekant brukar säga att "den enda som kan älska fästingen är väl fästingens mamma", hihi.

Men...

INGEN ART PÅ JORDEN ÄR HÄR FÖR NÅGON ANNANS SKULL.

ALLA ÄR HÄR FÖR SIN EGEN SKULL.

(Hört i dagens Naturmorgon, P1)

Men människan då? För vems skull är vi här? Vi ställer ju bara till elände och förstörelse varhelst vi drar fram.

"Den enda som kan älska människan är väl människan själv".

Det kanske är vi som ingår i fästingens ekosystem och inte tvärt om?

- "Nä, dom här korten är nog inte godkända. Du har ju glasögonen på. Det är reflexer."

Mona suckade djupt. Mona lever i fel århundrade. Hon hade med stor möda tagit sig till Vägverket för fotografering inför körkortsförnyelsen. Det stod så på brevet.

Ett tag var det stränga påbud att örat skulle synas på fotot. Helt nyss dög det inte med fotografer längre utan Polisen skulle ta korten.

Det hade Mona helt säkert hört, och tänkte väl det var i tidens anda med nya besked. Igen. Hon löd villigt. Letade i telefonkatalogen efter Vägverket flera mil bort. Tog sig dit med viss möda. Och fann… en fotoautomat…!!

I den trånga kuren beskrev en röst från taket hur det skulle gå till, att stolen skulle snurras upp eller ned så att ögonen hamnar i höjd med markeringarna på en spegel, att man skulle sitta still när kortet togs.

Mona snurrade och prövade, snurrade och prövade. Hon följde rösten lydigt. "Nu tas första kortet". "Nu tas andra kortet". "Nu tas tredje kortet" osv.

Man lever i fel århundrade, tänkte hon trött. Less på alla förändringar och automatiska röster. Och aldrig får man svar på sina frågor…

Äntligen var Mona klar. Pustade ut och gick till personalen med korten vilka kritiserades för glasögonreflexerna.

- "Jamen, rösten sa inget om glasögon", försökte Mona.

- "Jo-odå, den tjatar om glasögon heeela tiden."

Mona suckade. Det var nog när jag snurrade på stolen som värst, tänkte hon för sig själv medan personalen till slut godkände reflexerna i allafall. Mona upplystes också om att det HADE gått bra med foton från fotograf. Hon hade missförstått. All möda i onödan.

På väg ut mötte hon en man som fått bakläxa på sina foton. Han hade slarvat med höjden på stolen. Ögonen var på fel nivå.

- "Vi lever i fel århundrade, du och jag", sa hon.

Den genialiske Tage Danielsson har redan sagt allt som finns att säga i ämnet.