Just denna dag, för exakt två år sen, skrev denna blogg om att gärdsmygen hördes sjunga långa konserter. Då var det en mild vinter och jag promenerade dagligen min runda. Nu... ja, man vet inte vad som pågår... nu snöar det oupphörligt sedan i går. Vi har hittills fått 20 cm snö. Har skottat i omgångar på olika ställen. Mera snö väntas.

Hundarna har verkligen tröttnat, idag var dom nästan gråtfärdiga när dom fick syn på vädret. - Nääääeeej, inte nu igen, sa dom besviket med sina uttrycksfulla miner. De ser ju inte ens varann mellan alptopparna utan gick och skällde efter varann i var sin del av trädgården. VART SKA ALL DENNA SNÖ TA VÄGEN, UNDRAR JAG.

Buskarna under alpmassiven har nog tagit skada. Trots detta kommer vi i Lilla Huset att njuta omåttligt när snön försvinner och grönskan spirar på nytt. Minsta lilla solstråle ska omfamnas och tas vara på. Varje lite knopp ska beundras och smekas med ögonen. Varje liten fågeldrill ska insupas med öronen och bevaras i vårt minne. Jag ska lägga mig ner och klappa gräset under mina fötter och nosa på jordens dofter.

Undrar om inte alla de som vanligen skriker efter 30-gradig afrikavärme redan i april kommer att vara oerhört tacksamma över en vanlig svensk sommar efter detta, även om tempen som mest bara skulle gå upp till 20 grader. Men... tänk om vi aldrig mer får någon sommar... Tänk, om detta är början på ett evigt vinterklimat... Många tankar tänks under tvingande innesittardagar.

Egentligen vet de flesta vad som är bra och vad som är dåligt… för klimatet, alltså. Men mötet i Köpenhamn lär nog inte leda någon vart. Det handlar om makt. Som vanligt. Ingen vill ge sig.

Det lovas "nya pengar" och "gamla pengar", "nya fräscha medel" och jag vet inte allt. Man undrar om dom trycker nya sedlar för att lova nåt. Nä, dom bara luras med att flytta om redan budgeterade medel genom att byta etikett. För avstå nåt… tänker dom ju inte. Bara bluff och båg.

Undra på att klimatmötets ordförande avgick mitt i alltihop! Jag förstår henne. Skulle också tröttna på gubbarnas monopolspel.

OM mötet nu skulle kunna enas om något mål och klimatet tillfälligt skulle bli bättre under något mellanår mitt i försämringen, så skulle makthavarna genast säga: Yes! Vi klarade det – nu kör vi igen. Så illa tror jag faktiskt att det är.

Lite uppiggande att se så många engagerade ungdomar som demonstrerar… fredligt (de flesta alltså). Det finns hopp. Om denna ungdomsrörelse ökar och ställer större krav så KAN det hända nåt. Det är en förutsättning. Det är på dem det hänger, det är deras grej, deras liv. Tempen stiger nog år för år, på alla håll.

---------

Undrar hur mycket energi man kunde få ut genom att sätta en hel radda unga testosteronstinna hannar på spinningcyklar och trampa för glatta livet, precis som förr? Ett sätt för friska arbetslösa män att få göra samhällsnytta...? Stärkande för den egna kroppen också. Nån som vet...?

Klarar inte att byta fokus. Det är en ny upptäckt. Har en del administration som väntar… och väntar. Men dagar när det hänt för mycket är energin slut och räcker inte till att växla om vid hemkomsten. Med "för mycket" avses här t.ex åka och handla och ringa två viktiga samtal!

Värst är beslutsfattande, om än aldrig så små, det kräver sin energi. Där går gränsen nu. Här tarvas lugna rutiner och stilla dagar, tid för vila och att ’tomglo’ för att hämta kraft mellan utflykterna. Då får administrationen vänta… men inte för länge.

Söker nya vägar till ett flyt, att varva utgivande med intag i lagom blandning (KBT). Skitsvårt när man också behöver intellektuell och social stimulans. Balansgång på slak lina, typ. Knepig sits efter att ha haft kontroll och många bollar i luften. Överskrids gränsen blir det tvärstopp. Hjärnan stänger av. "Ingen hemma", på ett tag. Så verkar denna typ av hjärnskada.

Inköptes ny platt-tv till Lilla Husets sovrum idag. Samt ny jacka till mig, mörkblå. Den gamla gröna antog en skitig färg – trots tvätt – och sån kan man ju inte gå omkring. Stora beslut. Överlät tv-bestyren på Husbonden.

-----------------

Nu kommer dom… Fler ansluter sig till kritiken av alliansens sjuka syn på människor. Och nu gäller det fler än cancersjuka:

"Människor som är sjuka av stress ska inte utsättas för ytterligare stress. Det gör inte att deras sjukdom avtar, snarare tvärtom." Säger Kristina Glise, överläkare vid Institutet för stressmedicin i Göteborg.

Folkpartisten Christer Filipsson, Norberg, överväger att lämna partiet p.gr.a sjukförsäkringsfrågan:

"Jag tycker faktiskt inte om när Folkpartiet är med systematiskt och monterar ner välfärden. Det är de svaga och de utsatta som bäst behöver välfärdssystemen och då ska inte vi dra undan det genom att skapa ett nytt system som slår ut dem […] Jag tycker man är tondöv inför människors vardag."

-----------------

Dagens undring: Vem tar det operativa ansvaret för detta experiment som man just nu utsätter det svenska folket för?

Etik och moral var på tapeten i Samtalsgruppen och vi var rörande överens om att det går åt h-vete med alltihop;-) Därtill suckades unisont över att girighet, vällust, frosseri och nästan alla sju dödssynderna styr dagens samhällsutveckling. Men vi hade roligt också!
Den unga entusiastiska prästen Elisabeth intresserar sig för de tv-program som lockar ungdom för att förstå hur hon ska nå fram. Hedervärt... en riktig missionärssjäl. Vi andra skrynklade våra redan fårade ansikten över de vämjeliga exempel som nämndes, bl.a ett förnedringsprogram med Paris Hilton. Kände oss hjälplösa och villrådiga inför all dårskap som pågår. Det är åtminstone gôtt att vara i samspråk med likasinnade och vi får söka tröst hos varann;-)

Luthers förklaringar av Tio Guds Bud var nytt för mig. För den intresserade nämns t.ex andra budordet: "Du skall inte missbruka Herren din Guds namn ty Herren ska inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn."
Vi är många som uppfattat det så att det skulle vara syndigt att säga herregud och herrejösses lite nu och då såsom brukligt är (numera). Men… när man läser Luthers förklaring får det en lite annorlunda betydelse, nämligen: "Vi skall frukta och älska Gud så att vi inte brukar hans namn till onda önskningar, svordomar, vidskepelse, lögn och bedrägeri, utan åkallar det i all nöd, ber, tackar och lovar."

Där gick det åtminstone upp ett ljus för mig. Det är skillnad på att säga herreguuuud om något storslaget än att säga det ihop med onda önskningar. Bara som ett exempel alltså... (ett exempel Helge).

---------------

För övrigt började regnet exakt när jag skulle ut på rundan idag. Ville inte uppleva samma dränkning som i går så jag bytte till regnkläder. Således företogs rundan i gröna regnbyxor, lilla regnponcho och orange syndväst. UPPEHÅLL HELA VÄGEN! Typiskt.

Det finns pratmakare och det finns tysta. Hur får man alla att delta i ett samtal. Stora grupper där det krävs mod att ta till orda. Eller små grupper där det är lättare att få ordet. Det är inte så enkelt…

Det finns människor som helst inte yttrar sig i grupp. Några lyssnar hellre och begrundar i sitt inre vad andra säger. Några tycker inte att de har något att tillföra. Några nöjer sig med att andra redan sagt det man tänkt på. Många trivs bäst i rollen som liten grå mus.

De som gärna talar i små eller stora grupper har inte såna problem. Dem kan det däremot vara lite svårt att få stopp på. De är ofta engagerade, har lätt för att sätta ord på sina tankar och tror kanske att de hjälper till att få igång övriga deltagare. Så kan det fungera i en del fall. Men de kan också bli till ett störande inslag, ta för mycket plats, dominera. Även om de vill väl.

I en mindre grupp finns det kanske inte tillräckligt många som kan få tyst på en pratmakare. Då blir den tyste ännu tystare. Och den talföre allt pratigare. Men i en stor grupp kan den tyste bli inspirerad av att höra andra bemöta pratmakaren och själv häva upp sin röst.

Många aspekter och ett delikat problem för prästerna som leder "Det goda samtalet" där jag deltar.

Själv tror jag att större grupper är att föredra ur alla aspekter. Dvs. jag tror inte att en mindre grupp automatiskt löser alla tungans band. För det finns så många olika personligheter. Vi kan inte enbart delas in i pratmakare och tysta.

"Min livsregel är väldigt enkel.

Jag går upp om morgonen och till sängs om natten.

Däremellan håller jag mig sysselsatt så gott jag kan."

Cary Grant       

Har hittat en filmande kille på Byn som kanske kan ge mig lite råd och tips. Så var det där med namn, ja... Med stigande ålder blir det rörigt med just namn. Kan det vara så att man redan hört för många ;-)

Dubbelnamn är särskilt knöligt. I alla fall för mig. Var det Per-Erik, Bengt-Erik eller Sven-Erik nån hette? Inga-Lisa, Inga-Lena eller Inga-Britt? Snurrigt. Av efternamn är de värst som börjar eller slutar med lund, gren, berg, ström och såna där vanliga.

En gång lärde jag mig hur man visualiserar namn för att minnas bättre. Man ska tänka en gran uppe på ett berg för att minnas Granberg osv. Låter ju lätt. Alltså ska Högberg ska ses som ett högt berg med vederbörande himself på toppen då. Men Höglund…? Och Högström?

Och vad hjälper det med visualisering på namn som Lundberg… var det Lundberg eller Berglund, Dalström eller Strömdal, Bergström eller Strömberg? Så snurrigt det blev nu då.

Berggren blir extra knepigt att visualisera… en gren på ett berg… eh? Finns ju inte. Eller så kanske man minns bara för det. Äh, jag ger upp.

Det var lättare förr när jag hade ett s.k hästminne. Jag var som en filmkamera. När jag hade varit på intervjuer spelade jag upp hela besöket efteråt inuti huvudet. Såg ansiktsuttryck, hörde suckar och skratt, mindes exakt hur orden föll. En fantastisk förmåga som nu retfullt bleknat till en liten rudimentär rest.

Ett tidshål är till exempel när man står och väntar på att tvättmaskinens lucka ska öppnas. Tid till spillo.

Komikern och författaren Lasse Eriksson från Piteå uppmärksammade oss 2003 på vardagens tidshål i boken "Jag har kokat tvåhundratusen potatisar".

Hans definition av dessa tidshål löd:

"att deras varaktighet bestäms av datastyrda processorer och, för det andra, av att de är så korta att man inte hinner göra något annat men tillräckligt långa för att adrenalinet ska börja bränna sönder kroppen inifrån."

Han menade att tidshålen stressar oss genom den handlingsförlamning de försätter oss i. Andra tidshål är att vänta medan bensintanken fylls eller t.ex att stå i kö.

Apropå väntan har Lisa Syrén från Sveriges Radio andra idéer. Hon är något av afrikakännare och berättar i Land:

"På landsbygden är det mesta sig likt. Tiden har inte gått så fort som i staden. Eller inte gått alls. För med det afrikanska tidsbegreppet går det ingen tid om man inte gör något särskilt. Sug på den! Det är en intressant prövning för oss européer. Det innebär till exempel att du kan få vänta en och en halv timme på en kopp kaffe och att bussen inte går förrän den är fullsatt. Ingen stress för tiden går ju inte när man bara väntar."

Aha... gäller det natten när man sover också, tro? Eller är sömn "något särskilt"? Jag säger som Lisa: Sug på den!