Hörde på Lunchekot idag att det nu prövas en ny operationsmetod, en utveckling av titthålskirurgin. Steget efter titthålen är att gå in genom kroppens egna öppningar, genom munnen, ändtarmsöppningen, urinröret eller vaginan.

Kirurgerna har redan prövat på djur där man bland annat opererade bort gallblåsan på en gris, genom munnen. Instrumentet fördes in via matstrupen och genom ett hål i magsäcken kunde gallblåsan tas ut. Man häpnar. 

Nu har de sökt etiskt tillstånd för att få göra en blindtarmsoperation på människa. Sker den fram- eller bakvägen, tro? Undrar hur dom stoppar oönskade blödningar eller tar hand om andra komplikationer... Knepigt är det.

Är inte i hatten. Kanske är det det som är felet?

Om solen lyst skulle jag varit i hatten, men när solen nu lyser med sin fråvaro behöver man inte vara i hatten. Då borde kanske hatten vara frånvarande istället. Nu är hatten närvarande, men inte solen.

Hatten togs fram när värmeböljan var över oss. Använde den någon enstaka gång. Mitt hår bleks väldigt lätt av solen så jag tänkte förhindra detta. Hatten har inte behövts på väldigt länge. Den bara ligger där.

Är det den som skrämt bort solen...? Tänkte jag. Ibland går det troll i saker och ting. Många vintrar har vi fått fram snöskyfflar och skovlar i god tid och sen har de bara stått där till ingen nytta, som.... avskräckande exempel, tänker vi då, när snön hållit sig borta. Ska hatten in, tro.... det är frågan?

Aaah, mmm... En underbar hödoft följde mig längs morgonpromenaden. Bonden har slagit vägkanterna där den mest varierade artrikedom förekommer, alla med var sin doft samlat i en ljuvlig potpurri. Finns inte mycket som slår detta. Svävade fram med näsborrarna på vid gavel.

Hö kan verkligen variera i kvalitét. Har alltid menat att hö ska skördas med kärlek och varsamhet. Hö är basföda för många djur och kvalitén kan vara avgörande för djurens hälsa. Ett dåligt bärgat eller lagrat hö kan bli förödande. Hade turen att få lära mig konsten i tonåren (hässjning och löshantering) och känner instinktivt när det inte är bra. Är så kritisk i valet till marsvinen att Husbonden länge trodde jag var nojig, men när vi nu har letat upp en leverantör som kan konsten förstår han skillnaden.

Småbalar är det enda rätta (helst föredras löspressat). Har ännu inte träffat på en enda rundbal som slår dem i kvalitét. En del säger att det inte ska vara någon skillnad. Bullshit, säger jag.
Trots underbart, välbärgat,  grönt och väldoftande hö kan man få bekymmer... kära bekymmer... Första balen som öppnades av årets skörd var pressad mitt i ett maskrosbestånd. Maskrosorna hade gått i frö! Hela balen spred miljarder maskrosdun uppe på loftet som i en dimma. Ögon skavde och rann, nös hejdlöst trots att jag inte är allergisk. Riktigt jobbigt, befarade att fler balar var sådana, men redan nästa bal var perfekt som tur var.
Må sådana leverantörer länge leva uti vårt land!

En bön inför värmeböljan:

Välsigne Dig Moln, O Moln. Bliv till vårt nya ozonskikt. Bevare oss från den brännande sol!

Nöjer mig gärna med ringblommors små solar i rabatten. De har piggat på sig av den nytillkomna värmen, men solens brännande strålar vill vi vara utan.

Här vattnas alla nyflyttade växter, häckar, fläder och kaprifol under stor gul bredbrättad stråhatt. I skrivande stund är det "bara" 24 grader men det är illa nog - för växterna och mig. Och faktiskt får man färg bara av att vara ute en sån här dag, ÄVEN om det är moln på himmelen. Javisst, de ÄR vår solskyddsfaktor. Inget att förakta.

Det kom ett kort från hemtjänsten med texten Tack för tanken, vänligheten och handlingen genom gåvan du gav oss personal på Hemtjänst och Nattpatrullen!

Blev verkligen både överraskad och glad över detta bevis på tacksamhet. Skänkte ju bara en liten bok som jag tyckte var så fantastisk att även personalen inom vården borde få chans att se. En bok om demens i tidigt stadium, ett ex till hemtjänst och ett till vårdcentral.

Jag kände att boken trots sitt lilla format är ett uppslagsverk för anhöriga och de dementa själva medan man fortfarande förstår och misstänker att något är galet. Den är full av fakta och upplevda känslor, lättläst, strukturerad och väldisponerad. I boken får man följa Agneta från de första misstankarna, genom undersökningar och fram till diagnos.

Alzheimers kallas ofta "de anhörigas sjukdom" men Agneta ville berätta vad den som själv är sjuk känner och tänker, medan hon ännu kunde. Agneta Ingberg, f.d präst, berättade och väninnan Birgitta Andersson skrev boken "I slutet av minnet finns ett annat sätt att leva".

Något som grep mig särskilt var hur Agneta bemött personer som i likhet med mig skämtsamt sagt sig ha fått "en släng av alzheimer" när minnet sviktat. Då har hon sagt: "Var glad att du bara har en släng. Jag har det på riktigt." Något att tänka på!

Utöver tackkortet har jag från personalen på vårdcentralen hört flera positiva kommentarer om boken och bekräftelser på att den faktiskt cirkulerar och blir läst och DET är det bästa av alltihop.

Betänk så många växter som står hemma hos folk utsatta för mer eller mindre tortyr, bortglömda när det gäller vatten och näring, i för varma rum, för soliga fönster etc. Hur många växter har inte slutat sitt liv på komposten för att de varit sjuka, torkat, tynat bort eller haft ohyra... (egna samvetet är tungt).

Vi är många som helt enkelt inte klarar att ha växter. Som inte har gröna fingrar, inte är tillräckligt duktiga och kanske inte orkar lära allt för att klara livhanken på inköpta plantor. Och så många man hört som nästan skryter med att de är bra på att ta död på sina växter (skyldig)!

Varför finns ingen växtskyddsmyndighet? För djurhållningen (stor som liten) hade myndighetssverige en bot: Djurskyddsmyndigheten som spottade ur sig regler och föreskrifter på löpande band i en takt som gör en matt. Se  listan. Hade dom på känn att dom bara fanns tillfälligt och passade på medan dom kunde? Lätt att tro. Kanske bäst att inte väcka en sovande björn.

Själv har jag gett upp. Det finns bara konstgjorda växter i huset. Har insett att jag inte har tumme med växtligheten. I gengäld har vi blomning i fönstren året runt, vackra pelargonier, kroton, prickblad, begonior, you name it, och inte minst... ett gott samvete.

Jag tar heller aldrig in ens minsta lilla vitsipps- eller tussilagobukett om våren. De är vackrast där de växer.

Tänk att ha ett eget litet hörn i cyberrymden att publicera sina funderingar i. Ett hörn i vilket man skriver om stort och smått. Vi som har skrivklåda skulle kunna skriva för oss själva i datorn men då får ingen annan ta del. Och det vill vi ju, vi bloggare.

Bloggen är ett fantastiskt redskap för att kunna berätta något för flera vänner samtidigt. Ett sätt för avlägset boende släktingar att hålla koll på vad som händer hos oss.

Bloggen är ett perfekt forum att tycka i. Säga ifrån om samhället, om fåniga fenomen, tramsiga trender, om galenskaper osv. Eller att berömma något man gillar. Ett alldeles eget hörn där jag själv är redaktör och bestämmer utrymmet. När och hur jag vill (inom lagens gränser).

Tänk så många duktiga diktare och författare som aldrig fick chans att publicera sig för att förläggaren inte trodde på dem - innan webben var uppfunnen.
Ibland tittar någon snäll människa in i bloggen och ger en trevlig kommentar. Hittills har jag bara fått snälla kommentarer, men det lär visst förekomma både hot och hat på sina håll i cyberrymden. Har lite svårt att förstå detta.

Tänk så mycket trevligt det finns att läsa på nätet. Jag är imponerad över hur många duktiga och ambitiösa människor som sitter hemma och skriver den ena fina och roliga texten efter den andra. Och fullt av kalasfina bilder!

Och alla har vi bloggare TVÅ saker gemensamt:

1) skrivklåda, dvs lusten att formulera oss i skrift,

2) viljan att dela med oss till andra.

följa agendan, inte tänka, bara följa
farligt lyssna på sin inre röst
på nåt man inte vill höra

förr intensiv och energisk
nu ett långsammare jag
hård väg tillbaka - sorg

nej till andra – till sig själv
svårt ändra personlighet

inte göra något alls
ro att sitta länge - inga yttre krav

mental process mognar
vem är jag idag

livet öppnar sig inåt

(noterat från ett radiosamtal)