Några bloggar handlar om skuld, skam och dåligt samvete. Och hej, vad mycket det släpas på lite varstans. Vi måste vara ett mycket skuldtyngt folk.... påpucklat av Luther, Schartau och Jante. Allihop i en skön blandning. Tungt lass att bära... Undra på att vår folksjukdom är "ont i nacke och skuldror"  ;)

Fru Fundersam och Vita Brevis tänker mycket, djupt och ofta. Det tilltalar mig. Rekommenderad läsning för dem som är lagda åt det hållet. Ibland behöver man stanna upp i bruset och göra en djupdykning. Annars blir livet för ytligt.

Mina skuldkänslor släppte först i 20-årsåldern efter att ha läst pastor Ludvig Jönssons bok Skuldlös, utgiven av Diakonistyrelsens Bokförlag, 1963 (går nog inte att hitta i dag). Tänk bara att som 20-åring lockas av titeln! Men den hjälpte. Blev frälst på kuppen och befriad. Hade religiösa grubblerier på den tiden. Genom hans bok kom Svaren.

Men fri är jag inte. Dåligt samvete är en känd del av mig. Något jag jobbar med, men när frågan "Vad får du dåligt samvete av?" ställdes i deras bloggar, så blev jag taggad. Då vet jag precis:

1. av att jag inte är duktig med städning,

2. av allt jag borde, men inte hinner eller orkar,

3. av att svika förtroenden och slarva med uppdrag

Kanske fler som blir taggade att lista samvetsfrågor?

Traktens fem ormvråkar seglade över huset när jag tuffade iväg på min runda. De ropade sitt piiiuuu, piiiuuu medan de steg på varmluftsvindarna, oupphörligt spejande.  En lurvig vildkatt smög in i grandungen i tron att jag inte sett den. Hukade storögt i sitt gömsle. Luften var hög och klar och frisk att andas. Solen lyste intensivt men förmådde ändå inte värma nåt vidare.

Lövverket glesnar fort medan löven sakta faller prasslande till marken. Det var tyst så när som på naturens egna ljud trots att det var nästan middag. Det var MIN stund. Ute på åkrarna skrek viporna och kastade sig fram och åter i lek med vinden. Mina steg var lätta, stavarna håller jag numera i handen. Har tröttnat på deras klonk-klonk-klonk när de slår i marken.

--- 

Strax mötte jag en annan stavgångare som kom med raska steg och viftande stavar. Blank i ansiktet med högröda kinder i världens fart. Vi hejade förstås, och hon hojtade uppmuntrande "Använd dom!" medan hon susade förbi... Puh... jag var glad att mötet fick fort. Varför måste folk lägga sig i hur andra gör? Hon kände sig förstås jätteredig, men kunde ju faktiskt inte veta om jag kanske hade ont i armarna... Jäkla besserwisser. Är det tävling, eller...??

Hon kanske var gympaledare? En sån där "ett-två-tre-fyr... hej och hå, och jobba, jobba, jobba..." Njae, kanske inte... lite för rund för det, tror jag. Dom brukar vara vältrimmade, dom där.

Hon fullföljde tydligen en runda medan jag vände på min sträcka för återgång. Hon hade redan hunnit långt före men jag såg att hon slagit av på takten. Betydligt. Så redig var hon! Nåja, det var hon säkert värd.

Behövde alltså inte oroa mig för att hinna ikapp, och snart var det fart på hennes pinnar igen. Såg dem glänsa i solskenet bort i fjärran. Skönt. Vill vara ifred med egna tankar.

---

Fortsatte i min egen takt, precis som tänkt, med stavarna fortfarande i handen (!), alla sex kilometrarna. Det var frid i kohagen, djuren vilade och en kalv låg helt nära staketet i djup sömn. Jag såg hans vita ögonfransar.

En stor måsflock gled omkring i skyn, och mitt i flocken kunde ormvråken urskiljas. De var helt oberörda av varann, på var sina uppdrag. Jag stannade för att repa gräs till marsvinen.

Just när jag kom hem hördes ett läte som inte hörts på länge.... tranorna...! Krrrooh, krrrooh, krrrooh... ropade de.  Och där var dom, rakt ovanför vårt hus, trettio stycken i V-formation. Riktning mot söder. Nu åkte dom alltså. Med tåren i ögat vinkade jag hejdå. Lycka till! Kom snart tillbaka.

Har i dag bloggat i ett halvår. Har inte bara bloggat själv utan även kikat lite på andras bloggar där man får ta del av mycket... Nu funkar hjärnan igen när trasiga datorn är väck. Firar mitt jubileum med en travesti på favoritdiktaren Nils Ferlins Löpsedel (idé född på en av mina "vandringar").

BLOGGOSFÄREN

Se här är det en som rensat huset,

och här är det en som bränt sig.

Och här är det en som skådat ljuset

och frälst sig.

Och här sitter en i morgonrock

och kliar sin mage.

Någon har fotat en hästflock

ute i sin hage.

Någon har varit i Benidorm,

en funderar så det knakar.

En annan har hittat en huggorm

och läsarna skakar.

Och modern hon gråter floder.

- Det kunde man nästan tänka:

dottern har flyttat långt, långt bort

mor måste sorgerna dränka.

Häromdagen imiterades ett par av mina favoriter i radion.

Det finns vissa personligheter som jag alltid blir väldigt glad av att höra/se. Jag har alltid roats och fascinerats av rebeller som inte ger avkall på sina åsikter eller sin personlighet, som sticker ut, väcker uppseende och irritation men som samtidigt också representerar en kunnighet utöver det vanliga och är professionella i sin egenart.

Blir bara glad av deras fräckhet och uppkäftighet att INGET de säger kan reta mig. De är för mig livets salt. Jag bara njuter och ler, oavsett om jag instämmer eller ej. Mår bra av dem. Världen kommer att bli väldigt mycket fattigare när de en gång inte längre verkar och hörs. Personerna jag tänker på är:

Leif GW Persson

kriminologen, författaren och professorn vid Rikspolisstyrelsen som skrivit samhällskritiska deckare, utformat manus för film och tv och som var en av de kontroversiella "grabbarna på Fagerhult".

Jan Guillou

journalisten, författaren, populärhistorikern, proffstyckaren och jägaren som blivit känd för kontroversiella uttalanden i olika ämnen.

Jörn Donner

finlandssvensk författare, filmproducent, journalist, kritiker, politiker, filosofie magister och tidigare vd vid Svenska Filminstitutet. 1987 gjorde han sig känd som kedjerökare i tv-programmet "Oförutsett" tillsammans med de övriga rökande programledarna Kristina Lugn och Bert Karlsson.

Varför hittar jag bara karlar i den här genren? Funderar och funderar.... var finns de kontroversiella, uppkäftiga, otämjda, duktiga kvinnorna som inte gör avkall på varken personlighet eller åsikter? Kommer inte på några. Finns det inga?

September… Smaka på den.

Varma milda september i den våta, mjuka och tysta svampskogen. Eller klara, friska, färgsprakande september med tröskor på kö vid spannmålssilon. Vi får se vad den bär i sitt sköte. 

Neeej, jag vill inte. Vill inte ha höst redan. Är fortfarande kvar i sommaren. Den sommar som inte längre är.

Egentligen älskar jag hösten. Den rofyllda, stilla årstiden när naturen går till vila och en allt blekare sol inte längre kan stressa oss och ställa krav.

Men solen var inte så stressande i år, det har liksom varit sensommar länge redan. Och nu blev det kallt för tidigt. Alldeles för tidigt! Så lite, lite värme till vill jag ha innan det är dags. Lite lagom värme, då det vore gott att njuta i solen. Finns fortfarande mycket att göra som hör sommaren till. Vi som skulle till kusten och lyssna på måsar och fiskestånkor en solig dag. 

Är tydligen inte redo än. Har visst blivit vilsen…klimatvilsen. Vet inte längre vad jag vill. Brukar annars längta efter att hösten ska sluta mig i sin mjuka stilla famn så att jag får ro i själen. Om det varit en het sommar skulle jag flytt solen och värmen och röjt i garderoben på vinden. Men såå hett var det ju inte, så inte heller det blev av.

Men snart blir det… det kan ju inte vara kallt så länge. Tyckte redan i kväll att det kändes go’are.

Snart blir det stilla duggregnsdagar, våta mjuka skogsstigar och gråmulet så att man inte behöver bry sig om vädret alls. Regniga dagar och mörkare kvällar då man med gott samvete kan krypa inomhus och göra de sysslor som aldrig blev gjorda under sommaren. Garderoben… Tänk, att höra regnet smattra på rutorna och vinden susa i träden medan man sorterar grejer … ordnar, fixar och donar.  Min konstnärssjäl behöver den där ron, den själsliga ron, då jag kan gå på känsla, inlevelse och inspiration, vänta in, känna in.

Kom kära höst, kom an. 

Grannar är ett vitt begrepp. Betydelsen är olika på landsbygd och i stad. Vi har sex grannställen inom 300 meters håll, några synliga, andra strax bakom skogen. Dessa kallar vi självklart för våra grannar, några närmare finns ju inte. I städernas villaområden räknas kanske de närmaste villorna, radhuslängan eller ”svalelaget” i hyreshus som grannar, men knappast längre bort.

Men… vi har inte bara de närmaste grannarna, vi har fler. Gårdarna på två kilometers avstånd kallar vi också för grannar. På vintrarna ser man hur det lyser på ställena ute över åkrarna, man vet att de finns där även om vi inte ses förrän till våren igen. På detta håll har vi sex grannställen. Dem hejar vi på när vi passerar, stannar och byter några ord med ibland, bjuder in på kaffe nån gång eller kan ringa och önska god jul eller fråga om nåt. Säger bara ”hej, det är jag…”.

Attityden är vänlig och kamratlig med respekt och lagom distans trots att vi känner till mycket om varandra. Detta måste ju kallas grannar, goda grannar, även om avståndet är väldigt långt jämfört med staden. Annars vet jag inte vad vi skulle kalla dem. Två kilometer i en stad är nåt helt annat.

Friidrotts VM fyller huset. Carolina Klüft har gjort det igen! Grattis Carro!

Vilken tjej. Om man skulle tänka sig friidrott som framtida karriär (när jag fått upp flåset;;) skulle jag välja mångkamp. Så roligt det måste vara med många grenar. Kan inte välja.

Det är nog dessvärre långt till att pricka formen. Just idag var det särskilt tungt i kroppen, som dom säger - idrottsmännen. Förstår precis hur dom menar. Vissa dagar svävar man som en fjäril, andra känns man som en tung järnspis. Idag var en sån. Nöjer mig med fyrakilometersrundan.

Nåt som kan bli träligt att titta på är maraton- och 10 000 metersloppen. Men vilka namn...! Tänker på afrikanerna. Deras namn är så mjuka... som ljuv musik. Ta t.ex.: Dibaba, Bekele, Kipchoge, Nyangau och Ongori. Visst ligger de fint i munnen.

Sökte på nätet efter "afrikanska namn" och hittade en underbar sajt fylld med alla tänkbara afrikanska namn. Där fanns inte bara namnen utan även uttal, betydelse, ursprung, land, region och kön. Frossade i dem en stund och noterade favoriterna: Mbaya, Mfaki, Mbogo, Mgeni, Ndale, Mensah, Nombeko, Jabari, Nakawa, Bandele, Kantayeni, Wambui, Ekundayo, Dingane, Olubayo, Dhoruba, Rahima, Fenuku, Yakubu och Dikeledi.

Det här ser arrangerat ut. Det är det också.

Inte för fotot utan för min del. Olästa tidningar som väntar på att bli bläddrade i tjänar som inspirationskälla för mig. Mår bra av att se dem.

- Aha, där ligger den, ja... roligt att se fram mot, tänker jag uppiggad i förbifarten.

Mitt "konstnärstemperament" kräver ett lätt kaos av bilder, vackra ting och annat jag mår bra av för att gå igång. Som en meny att välja ur. Husbonden har en annan syn på ordning.

- Behöver dom ligga här, undrar han ibland när det blir för mycket i hans smak. Då gäller det att vakta högarna som annars kan hamna där de blir bortglömda. Helst såg han att de låg prydligt staplade i EN hög.

- Men då ser jag ju dem inte, förklarar jag. Jag mår bra av detta!

Då ligger dom kvar. Ett tag till... Så där håller det på...

Mitt ordspråk: "Om ett rörigt skrivbord tyder på en rörig tanke, vad tyder då ett tomt skrivbord på".

På tal om det.... mitt trivsamma kaos återfinns även i bokyllan.