Ruth

30 oktober 2010 09:54

Det som upptar ens vardag om det är sysslor eller sjukdom får ligga som grund för ens blogginlägg. Du har en jäkla otur, kan skatta mig lycklig som får vara frisk, smärtar mig när andra lider och jag inte kan hjälpa. Hoppas du slipper gallstens smärtor framöver det är plågsamt, har haft några vidriga anfall och det önskar jag ingen. Kanske blir man frisk om man kör den nya dansen Zumba, mjuka leder får man nog och roligt ser det ut att vara. Hoppas du får en bra helg vännen !

Marianne

30 oktober 2010 21:15

Även små stenar kan få den starkaste att vrida sig av smärta. Inte för man önskar andra ont, men jag hoppas att de som tvingar sjuka ut i arbetslivet själva får känna av hur det är att vara sjuk, men inte får någon som helst förståelse. Och ett gäng små stenar som guppar runt i gallan missunnar jag inte dem som tycker att sjuka människor hör hemma i arbetslivet.

Mitt i eländet så är det ju ändå skönt att få en diagnos på varför du hade så ont.

Zumba passar mig mentalt, men tyvärr så har kroppen gått i strejk.
ha det gott.Kram

Erika

31 oktober 2010 11:05

När jag läser ditt inlägg känner jag igen mig i dig och det ordentligt trots att det vi drabbats av är helt olika. Känner också t.o.f för att bara avsluta bloggen för jag har snart inget annat att tillföra än det som sker med min sjukdom. Att du fått ytterligare en diagnos är är så fruktansvärt orättvist. Hur kan det var möjligt att det aldrig har ett slut, varför tillstöter det hela tiden mer och mer elände. Jag ser det på mig själv, när något upphör med medicinering så ploppar det upp annat någon annanstans, men jag undanhåller en hel del för jag orkar inte skriva om det mer. Ibland blir frustrationen så stor att jag skulle kunna knyta handen och drar den genom väggen. Har förstått att det här kommer att bli mitt återstående liv. Det som var jag när jag flyttade hit, finns det inte en gnutta kvar av.

Svullnaden i mina fötter är borta men domningarna finns kvar, visst är jag glad över att dom helvetiska smärtorna är väck, men domningarna... ska jag leva med dem? Dom är inte roliga kan jag tala om.

Jag ber till högre makter både för dig och mig, att det någon gång ska förändras det vi har, så att vi kan leva ett någotsånär humant liv. Det är inte för mycket begärt.

Kram och har det så bra du bara kan.

Margus

31 oktober 2010 15:44

Fy fasen, du har det absolut värre än jag just nu, det inser jag. Men det måste väl inte vara så j--ligt hela hela resten av livet, hoppas man???
Hoppet är ju det sista som lämnar oss... så det gäller att klamra sig fast vid det sista halmstrået och vänta på lindring.
Häng på för all hjälp som finns att få i vården! Man ska inte behöva känna sig ensam när det är som värst.
Kram till dig också, vännen.

skogsfrua på dal

1 november 2010 17:56

Ledsamt att höra om ytterligare sjukdom och elände men du lyckas alltid beskriva tillstånden så himla underhållande och roligt! Tror du inte att bloggen kan vara bra att ha för att släppa ut frustrationen på? Sammanställa och resonera med dig själv samt som en dagbok...ja sjukjournal då;-)
Bättring önskas dig givetvis och snart är det vår med full aktivitet i fågelhuset, då blir det ju mycket att dokumentera därifrån igen.
Fortsätt hoppas!

Margus

1 november 2010 21:48

Jo, det är nog så Skogsfrua, man måste även få ventilera eländet. Fast ibland känns det lite too much. Och lite galghumor underlättar både besvären och gnället;-)