Stackars vår Lille Prins... nu var det synd om honom - igen. Idag hamnade Ulrik av misstag inne i rosbuskaget (taggar...huuu...) trots att vi avskärmat med kompostnät. Han var exalterad av grannens lånehund (hane) som rastats precis utanför vår grind.

När han dröjde kvar längre än brukligt väntade vi inomhus. Han tar ju ibland saktmodiga turer runt huset i egen takt. Efter någon minut hörde vi skallen från bakre delen av trädgården och rusade iväg för att kolla.... Gammelman hade prompt trängt sig förbi nätet in i buskaget på jakt efter vittring.

Där var han fången och olycklig i sin eviga tystnad och visste inte om vi nånsin skulle höra eller hitta honom. Marken där är både ojämn och full av rostaggar, och där sprang han fram och åter... ledsen och förtvivlad.

Väl tillbaka i lyan visade han stor ömhet i vad vi uppfattade som tassarna. Ägnades en god stund åt att leta taggar med lampa och lupp utan resultat. Efter nödtvungen paus (han var ganska uppjagad) la han sig till vila under köksbordet och sov djupt.

När han piggnade till efter ett par timmar gick han bättre och visade inte längre någon smärta. Vi slöt oss då till att han nog vrickat sitt diskbråck på något sätt och faktiskt haft ont i ryggen. Lyckligtvis mår han nu bättre och svansen har lyfts från sitt molokna läge. Ja, han är rent av glad igen... puh.

Att ha en gammal hund är som att passa en åldrig människa. De kan halka på golven, tappa både balans och orientering... you name it. När de sen är vitala långa perioder får man inte låta lura sig utan ständigt vara på vakt. Heltidsjobb som assistent.

--------

I övrigt har tvättmaskinen gått varm idag, lakan har torkats i köket vid vedspisen. Disigt och rått ute, som gjort för städpyssel inne. Lilla Huset väntar besök i morgon.