Droppar till hunden, och droppar till matte… Jo, Ulrik har tagit sig åt örat ett tag och vi befarade en vaxpropp. Såg framför mig behandlingar med Revaxör, spolning och därtill sövning av Den Gamle. "Men örat såg så fint ut", sa veterinären, "bara lite svagt rosa längst ned". Ordinerades örondroppar med cortison och antibiotika. Skönt. Gammelpojken var duktig och stod som en staty vid undersökningen.

Husbonden tog ledigt för att köra matte till Ögonmottagningen. Skönt att slippa trälig fajt om sjukresa. För sådan behövdes verkligen… Jestanes, så dimmigt och ljuskänsligt det var i hela tre timmar efteråt. Tänk om man skulle varit tvungen att hoppa av och på bussar med händerna framför ögonen…

- Du kan sluta med ’cyklopen’ om nätterna nu, tyckte ögonspecialisten. Det räcker med gel till ögat som skyddar hornhinnan. Därtill finnes inga sjukliga förändringar, bara en tidig antydan till grå starr. Fast full synskärpa kan förväntas ännu i många år. Den akuta synnedsättning på dryga timmen som med ett par veckor föregick ansiktsförlamningen antas nu vara ögonmigrän – eller en liten propp i ögat.

Tre datorer blinkar nu snällt på kontoret… hehe. Hårt arbete pågår. Installationer av program i såväl den lagade som den nye. Överföringar av bilder hit och dit. Säkerhetskopiering till max. Mycket tankearbete…!

När allt är klart ska vi ’bara’ ha två av dem. Tror vi… det blir svårt att skiljas från den lille snälle HP:n som räddat oss mer än en gång. Den har blivit som en trogen vän.

Den Nye är riktigt skojig med alla nya funktioner i Windows 7. Den ska snart komma till hedersplatsen i hörnet längst bort, min riktiga arbetsplats.

Ansiktsfunktionerna börjar sakta återvända efter förlamningen, lite i taget. Ögonbrynen befinner sig på samma nivå och man börjar bli sig lik i spegeln… dvs. så länge jag inte pratar.

Munnen är bättre, jag biter mig inte längre i läppen varje dag men läppen hänger än. Har börjat med gel till ögat vilket ger en skyddande hinna så att man inte får lika ont i ögat när höstvinden viner.

Sjuka ögat kan kisa något och ett litet, litet leende kan skönjas… allt är riktigt hoppfullt. Ändå har jag inte orkat öva mimiken på flera dagar. Jag ”dog” av trötthet i fyra dagar och sov mest.

Än saknas förstås massor av mimik och här ska inte ropas hej för tidigt, men all förbättring mottages tacksamt. Det underlättar vid möten med andra människor då förlamningen inte syns lika tydligt.

Äntligen nytt nummer av 91:an! Varje 91:an-stund är högtid och får mig på gott humör. Visst är berättelserna dråpliga och fyndiga på alla sätt, men… för mig ger TECKNINGARNA den största behållningen. Så ska det vara med tecknade serier, tycker jag. Det är ju själva poängen med tecknat. Varför annars teckna alls…?

Förr var tecknade serier ALLTID välgjorda. Nu florerar en mängd hoprafsade serier med fula skisser av groteska figurer och tvivelaktigt innehåll i tidningarna. Vän av ordning undrar vart kvalitetskraven tog vägen.

Finns verkligen läsare som håller tillgodo med skiten? Kan tyvärr inte nämna exempel då jag raskt bläddrar vidare utan att lägga namnen på minnet. Dessbättre blir många av dem kortlivade också. Har publicister inga förebilder alls, eller tycker de bara att läsarna inte är värda mer?

I 91:an är teckningarna en ren fröjd att studera, in i minsta detalj. Här förmedlas skickligt livfulla skeenden i varje bild. Som när furir Revär tar långa benet före i energisk marsch ute i lervällingen (bilden) för att driva sina mannar framåt. Så kan man bara inte marschera, men HAN kan. Och när han råskäller på beväringarna, med ett kroppsspråk som bara kan återges i tecknad form. Man riktigt hör hur det ekar mellan husen på kaserngården.

Kvalitetstecknade figurer görs med kärlek vilka även förmedlar känslor hos karaktärerna, som t.ex förtvivlan, ilska, glädje, sorg, glädje, illmarighet… you name it. Karaktärer man känner med, och känner igen för att de är så mänskliga.

I 91:an har man trots byte av tecknare genom åren bibehållit en perfekt balans mellan övertydliga miner och kroppsspråk som samtidigt känns alldeles naturliga och äkta. Det är inte bara ’roliga gubbar’, det är verkliga människotyper med kläder som sitter bra på kropparna samt välbalanserade rörelser som skildras.

Är ödmjukt tacksam att så många fortfarande håller den här underbara serien vid liv. Så att jag kan få mitt lystmäte tillgodosett av högklassiga teckningar, månad efter månad. Det finns andra serier som fått lägga ned av ekonomiska skäl, och serier är minsann inte billiga. Men kvalitetshantverk måste löna sig för en kräsen läsekrets. Hoppas 91:an lever vidare i många, många år.

91:an Karlsson skapades av Rudolf Petersson 1932 i en veckotidning. Två år senare var succén ett faktum och förlaget gav ut ett julalbum. På 50-talet kom serietidningen som blev en av Sveriges mest älskade serier. Rudolf ritade och berättade alla avsnitt under nära 30 år. Under 60-talet övertogs arbetet av tecknaren Nils Egerbrandt och nu jobbar en lång rad tecknare med serien.

Läs mer om 91:an på följande adresser:

http://www.91an.net

http://sv.wikipedia.org/wiki/91:an_Karlsson

http://sv.wikipedia.org/wiki/Figurer_i_91:an_Karlsson