... var Husbonden i helgen. Han fick nog (!?) av vintersporten på tv och ville arbeta med kroppen. Sagt och gjort, på ett par timmar hade han avverkat flera träd och kom in lagom till skidskyttet. Bara ett av träden gick fel väg (!) och skruvade sig 45 grader i sidled... Men so what... lilla lagården var åt andra hållet... hehe.. Ingen skada skedd.

Tog för egen del en efterlängtad promenad för första gången på jag vet inte när. Trotsade den tjocka isen i vår nordpolskurva, fick smyga långa sträckor i vägkanten för att komma iväg ut mot åkrarna. Åååhh, ingen motionscykel kan ersätta frisk luft.

Vid hemkomsten hade bonden överraskande grusat isvägen som i år var något av en prövning även för bilar med dubbdäck. Undra på att man hållit sig hemmave'. Kusten är alltså klar. Gick en runda idag också. Slut på fångenskapen.

Nu brakar det äntligen för personalen hos Försäkringskassan. I Lilla Huset har vi undrat hur länge det skulle hålla. Att jobba under upprepade omorganisationer och nya regelverk som man dessutom VET skadar sjuka personer som kastas ut från systemet i fattigdom, måste vara vidrigt.

Att ovanpå detta ha ideliga rationaliseringskrav och uppsägningshot hängande över sig, krav på ständigt övertidsarbete och därtill ta emot skäll och hot om våld från drabbade personer måste vara så nära helvetet det går.

Inte vågar personalen sjukskriva sig heller, för ingen vet bättre än de själva vad som då väntar… UTANFÖRSKAP.

I denna blogg skrevs om saken redan 23 juli 2008 HÄR. Lägger ut teckningen på nytt. Den passar ännu bättre nu.

Äntligen har Fk-personalen fått sitt fackförbund att agera mot regeringen. Socialdemokraterna ställer sig bakom kritiken. Försäkringskassan är nu en så jobbig arbetsplats att personalen inte klarar sitt jobb. Hälften av unga anställda vill sluta. Man har svårt att rekrytera personal.

"Det är inte sannolikt att så stora besparingar kan uppnås utan att det får konsekvenser för de försäkrade", menar Statskontoret i sin utvärdering.

"Regeringen måste ta sitt ansvar och skjuta till mer pengar, annars kommer människor att drabbas hårt. Ytterst riskeras hela trygghetssystemet i Sverige" skriver DN idag.

Varför har personalen/facket inte VÅGAT tidigare? I ett demokratiskt land med yttrandefrihet vore det naturligt med protester och demonstrationer, men vi har tydligen glömt hur man gör. På 60-70-talen kunde vi! Måste det verkligen gå så här långt innan folk ska VÅGA? Vem har satt munkavle på svenska folket? Vem har skrämt oss så till den grad att vi inte längre vågar säga ifrån?

Nu låtsas socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson att hon aldrig hört talas om problemen och är plötsligt angelägen att få fakta från den nya generaldirektören.

DN skriver också: "Om regeringen inte vill ta detta ansvar bör den börja fila på förklaringar till medborgarna om varför de måste vänta på sina pengar - att som idag lämna detta förklaringsarbete till enskilda anställda vid Försäkringskassan är fegt och ovärdigt."

Oppositionspartierna hoppas nu  på en särskild riksdagsdebatt om försäkringskassan, vilket framförs i brev till talmannen. Inte mer än rätt när myndigheten är i kris. Lilla Huset väntar med spänning.

--------

Skriv på namninsamling mot sjukskrivningsreglerna HÄR.

- Du måste jobba mer, ta ut dig... och svettas! säger Husbonden bestämt när jag klagar på att vågen inte observerat att jag cyklat duktigt.

Detta fick mig att leta reda på en gammal kaloritabell som visade att 100 kalorier förbrukas på 15 minuters rask promenad eller 12 minuters cyklande...

Hmm... Trodde det var större skillnad. Så för att motsvara mina entimmespromenader måste jag alltså cykla 50 minuter. (Förvånande med tanke på att man tar ut sig mer på cykel... men okej då.)

Sagt och gjort, ökningen är inledd... idag blev det 1,4 mil på 35 minuter för att förbruka 317 kcal. Skulle gjort 50 min. egentligen, men när svetten dröp på allvar och halsen kändes torr som ökensand var det plötsligt mycket irriterande att sadeln satt snett...(haha). Klev av, och belönade mig med choklad...!

Fattade ett beslut att... nästa gång SKA det bli 50 minuter och då ska det minsann finnas såväl handduk som vattenflaska till hands på kassaskåpet intill. Och då ska Husbonden ha justerat sadeln. Då blir det grejer av...

----------

Har förresten ringt återbud till operationen av hammartån. Ska på coloskopi dagarna innan och känner att jag inte orkar med allt på en gång. Jag menar... hur mycket ska en kropp klara av? Eller en själ, för den delen?

Mycket nöjd med beslutet. Får återkomma när det känns angeläget. Nu tar jag EN sak i taget.

Tänk att vakna en morgon och se sin äkta hälft krypa omkring på alla fyra...! Det måste vara en gastkramande rysare, jag skulle fått hjärtstillestånd. Det fick Väninnan uppleva i går då Vännen hade fruktansvärt ont i ena foten som hade "smällt till" och "inte gick att böja uppåt"...!!

Den sjukvårdskunnige gissar kanske på ett ledband som sprungit av. Det gjorde även distriktsläkaren vilket föranledde resa till akuten. Där satt Vännen mest hela dagen, utan lunch, utan smärtstillande och utan besked. Mest beroende på dagens halka som gjorde att det hela tiden vällde in folk som ramlat med frakturer och jack i huvuden, hjärnskakningar och kräkningar om vartannat.

Då röntgen slutligen visade att ingen sena var av (himla skönt) fattar man vad som skulle prioriteras. Hemfärd samma afton med löfte om uppföljning. Foten känns redan aningen bättre (halleluja), särskilt efter medsända morfintabletter. Så nu kryps inte längre på golven, som tur är… men det kliade i min penna…

Fåglarna har gått till ro efter ännu en livlig dag. Det är släckt, fågelhusets nattlampor lyser med sina mjuka sken och nu vilar man på den plats som valts för natten. Fjortis och Elvira har anpassat sig till sin nya tvåsamhet i reservburen där de ses sitta och småkuttra tillsammans. De har fått vidgade vyer och kan under dagarna följa nymfernas rangordning i Royal Suite. Man kunde tro att ordningen var fastställd sedan gammalt men icke, de har ju nytt rum, nya platser för holkarna och ingen vet var den andre ska hålla till. Det är noga med gränserna.

Vi har total koll genom deras fönster ut mot trädgården och där är livat vill jag lova. Det gungas i trapetserna och fladdras omkring som vingliga jättefjärilar. Thomas har parat sina båda tvillingflickor som han håller sig med. Det är ett kutande ut och in i holkarna för att känna sig hemmastadda. Mellis och Pärlvit har också parat sig och valt holk. Kanarieflickan Orange ligger på ett ägg och det är starkt, så snart efter inflyttningen till nya miljön. Risfåglarna har byggt i sina holkar och går ut och in och möblerar med hö. Fram emot kvällen saknades två i flocken, så vem vet… kanske det finns ägg där också.

I kanarierummet ligger flera flickor stadigt i sina bon, Grynet har t.ex fyra ägg. Det går förvånansvärt bra med alla fem hanarna. Ytterst sällan utbryter jakt. Vår teori nu är att om två fokuserar hårt på varann så hinner en tredje smita upp till en hona i smyg. Men det handlar om karaktärer, kemi och hormoner också. Vi vet väl alla hur "testosteronstinna hannar" kan bli…

Inget är som väntans tider.

Efter På Spåret och Skavlan på tv är kvällen så gott som fullkomlig. Bilder säger mer än tusen ord, och så får det bli. Nytagna i fågelhuset på bo efter bo, efter bo... Här ligger de och ruvar på sina hemligheter. Ovan en av våra nyköpta beige måsfinkar, maken är ute och luftar sig.

Kanarierna Annagreta och Tuvalisa har 2 resp. 3 ägg. Annagreta ligger djupt nedbäddad i dun, liksom Helmut som det inte ens var lönt att fotografera - hon syns inte.

Nacki (ovan) har krupit in i ett alldeles för litet finkbo men hon har nog inga ägg, så det gör inget. Nånstans måste hon ju få vara för sig själv.

Pandora och Piplisa (t.v.) letar ännu. Vi får nog sätta in ett par reden till...

 ----------

Jenny frågar i en kommentar hur vi gör med alla ungar som (förhoppningsvis) kommer ut. Jo, vi har arter som accepterar varann så det har hittills inte varit något problem. Var och en tar hand om sina. Men visst händer det att en del ungar hoppar upp och lägger sig hos kanariehonor som ruvar på andrakullen, 'so far, so good'...

Trevlig helg, därute.

Har på nytt fått cortison i armbågen. Jag blir galen. Den 24:e oktober opererades min inflammerade slemsäck (bursit) bort efter två års besvär. Trodde jag skulle bli besvärsfri och kunna vara ’som en vanlig människa’. Nehej, så roligt skulle man inte få. Ungefär vid jul började armbågen uppvisa irritation igen. I söndags var det för jä-ligt, rött, varmt, svullet, ömt och värk under natten.

Sökte distriktssköterskan i måndags. Husläkaren ställde vänligt upp, vände och vred, rev sitt hår och rynkade brynen. Vad göra? Till mig kan inte ges antiinflammatorisk medicin på grund av min Crohns, det ökar blödningen. Inte lämpligt med den förträngning jag har nu och väntad coloscopi inom kort. Fy tusan.
Läkaren valde alternativ II: sprutade in cortison och ordinerade Zon gel för armbågen. Hem och hoppas. Redan på hemvägen kändes lindring. Nu efter några dagar, tja… kanske hoppfullt.

Men kontentan efter två års lidande och två operationer (först vårtan, sen bursan) är att arm och armbåge inte kan användas normalt. Har fått ett handikapp. Undrar om man kan anmäla för felbehandling. Men vad skulle en läkare göra när en djupgående vårta hade växt in i slemsäcken…? Min vanliga otur bara…

 Julgalten, Fnykis och Kurrekluck

Spån i huv'et... hade vi fram tills nu. Sågverkskris = kutterspånskris. Inte fattade vi såpass förrän man sa det rent ut till oss. Men då… åharreguud… MARSVINEN…!!! Vad ska dom ligga på?

Hoppade som hastigast in till Bysågen där vi köper i lösvikt, självplock ;-) Vi var lite lata i somras och tog bara ETT lass för halva behovet. Tänkte… vi hämtar mer i höst. Men si det blev inget väder att hämta i, bara regn och rusk med spånhögen under bar himmel. Nu stod vi där med vår tvättade hals och förbannade vår lättja från i somras. Nu fattade vi att mängder av hästägare stod i samma situation…!!! Till hästar går det åt lass i mass. Gulp.

Wilma myser i spånen.

------

Bysågens jättehög var borta… De hade en pytteliten nykuttrad hög som Husbonden fick löfte på. Up, up and away… efter inköpsrundan, på med overallen och iväg med min bil för att packa i säckar. Den andra bilen, den ende med dragkrok, var på reparation! Under tiden blev den klar, bort och hämta, hem efter kärran där ena bromsen låst sig, sparka, slå, lirka och iväg efter våra 13 säckar. Vilket slit! Vi brukar vara två om saken men han uppoffrade sig ädelmodigt för små grynen hemma i dockhuset som nu kan fortsätta tryna gott i spånen. Hela våren.

--------

Maggan, Bibbi och Alice tackar Husbonden för insatsen.