.... i bukter och finter, se det var väl roligt hurra, hurra…

Halkan höll verkligen på att få mig på fall i morse… Husbonden fick sig ett gott skratt mitt i förskräckelsen när denna yrvakna tantalona med håret på ända iförd morgonrock och sandaler vispade hysteriskt med ben och armar som en sprattelgubbe utanför farstun. Det krävdes åtskilliga manövrer för att återfå balansen. Vad skulle jag där att göra… just då...! Klart jag begrep att det var halt… men inte sååå HALT. Herregud, vilken chock.

Omruskad såväl till kropp som själ hasade jag, ja, nästan kröp... sen med krum rygg till fågelhuset för hämta fågelsand. Inköptes under dagen även tösalt som vi inte alls hade i den mängd Husbonden trott när jag frågade.

Kom osöökt att tänka på de gånger jag verkligen haft änglavakt vid liknande tillfällen då benen bara försvann under mig på hundpromenad och jag hamnade på rygg. Båda gångerna hade jag samma vita kappa på mig. Båda gångerna hade jag en cigarett i handen. Båda gångerna blev jag liggande som bilden visar… med rykande cigg i handen…!!! Tänk om någon hittat mig död så där… hihihi, med en falnad fimp (hon dog med giftpinnen i hand…).

Ja, det går an att skratta nu. Men då… var jag skiträdd. Och alldeles ensam. Det var före mobilernas intåg. Inte en själ i närheten och det kunde gått hur illa som helst. Första gången slog jag inte ens i skallen, andra gången dunkade det till ordentligt så till den grad att hela omvärlden blev gul och stjärnor uppenbarades på blanka förmiddan. Fick vänta en god stund innan det gick att resa sig. Det var nog då jag drog på mig problem med nacken. Puuh.

Ännu en röd dag, den sista… och aladdinasken är äntligen tom. I väntan på kvällens trettondagsrevy "Rabalder i Ramlösa" hittas kvardröjande bild från nyårskonserten på tv.

Säga vad man vill om Aladdin. Det finns praliner och det finns praliner, men Aladdin vinner slaget. En riktig storsäljare till jul, man förstår varför.

Man ger bort askar och får lika många tillbaka… så hur man vänder sig får en chokladälskare det inte lätt.

Motionscykeln går sina modiga sex-tio kilometer dagligen, är verkligen motiverad. Slocknade i tv-soffan direkt efter dagens tur. Minns knappt hur jag kom dit… allt är svart. Men så föreligger också ett visst sömnunderskott då Husbonden envist följt juniorhockeyn mitt i natten.

Men vilket väder vi fått. Från 14 minus till +2 på mindre än ett dygn!!! Wow.

---------------

Idag byttes lysrör i fågelvoljärerna och 'jesses' vilken ljuschock det blev. Äntligen, vid snart 60 års ålder har vi lärt oss att även byta glimtändare. En klar brandrisk om man inte…

Det är verkligen roligt att se fåglarnas engagemang öka med ljuset. Måsfinkarna som inköptes i höstas har acklimatiserats och spelar och friar så det står härliga till. Men när jag står där och ska notera vilka som är hanar och honor uppstår problem. - Hördu, det är nåt fel med den här bilden… listan med ringmärkningar stämmer inte med verkligheten… "blå höger, röd vänster"… finns inte med. Men va’ fasen… har dom bytt ringar med varann eller vad är det fråga om…?

Haver någon behagat skämta, eller... Njae, det är väl utbrändheten som spökar igen. Förr gjorde jag aldrig fel, kunde alltid lita på mina noteringar. Nu får man ständigt göra om, kolla och kolla igen... sucka, och inse att allt är opålitligt.

Nu till.... Ramlösa...

Nu börjar det bli roligt i fågelhuset. Vintermörkret har knappt vänt innan kanarierna går igång. Aptiten ökar i takt med aktiviteten. Husbonden bygger fler holkar i garaget och jag försöker komma ikapp med loggboken. Orkade inte fullfölja de sista noteringarna från i höstas. Det får ske nu innan verksamheten startar på nytt. Lätt städning väntar för att slippa störa sen. Vi byter utmattade lysrör och ökar dagslängden för att pigga på hormonerna.

Enfärgade kanarier är just ringmärkta för att se skillnad på hanar och honor. Det spelas å det väldigaste i fågelhuset, många hanar är det. Helmut (som är en hona) är väldigt häckningsintresserad och letar boplats med små tussar i näbben. Hon uppvaktas mycket flitigt av en brokig unghane vi kallar Pricken. Nacki störtdyker i mitt hår varje gång jag sticker in skallen till dem, hon vill ha hårstrån att bygga med.

Pavarotti är helförb—nad på Bruno och så kan vi inte ha det i kolonin. Några hanar får flytta över till nymfernas 'royal suite', annars blir det slagsmål. De vita risfåglarna får också flytta över. Vi måste slå vakt om rena färger, det blev för många spräckliga förra året. En tid för många val och beslut.

 ------------

Helg på helg på helg… detta är för sjutton inte klokt. Röda dagar följs av en liten fredag innan det är dags för veckoslut. Sen kommer en liten måndag som är dag före helgdag och så har det hållit på ända sen julafton. Nu har jag fått nog. Jag saknar trafikbruset borta på vägen. Vill höra avverkning i skogen. Saknar ’business as usual’. Att höra andra arbeta stimulerar en själv till stordåd.

14,3 minusgrader i morse, fy hundan (glad åt motionscykeln). Juldukarna har packats ned, pyntet likaså. I går åkte adventsstjärnorna ned. Adventsstakarna får vänta några dagar till men för varje dag med solsken ser det allt löjligare ut. Snart är det klart för denna gång.

Slaget om de sjuka är inte vunnet riktigt än. En dag måste upprättelsen komma. Januari innebär nya lagar för de sjukskrivna. Regering, försäkringskassa och nitiska moderater gör vad de kan för att fullkomligt mosa sjuka människor i landet. MEN… till de sjukas försvar står bl.a RESURS upp.

I dag fick jag tack vare dem ögonen på en artikel i SvD där en ettrig moderatkvinna, Helena Riviére, skriver:

"Så vem känner sig kränkt av villkoren i sjukförsäkringen? Är det de som egentligen inte saknar arbetsförmåga, i alla fall inte helt, men som har hållit sig kvar i sjukförsäkringen därför att de inte tror sig om att få något arbete?"

Tror! Hur kan man uttala sig så föraktfullt mot sjuka i dessa tider! När inte friska får jobb så finns väl ingen arbetsgivare som anställer sjuka! Läs hela debattartikeln HÄR.

Riviére nöjer sig inte att med maktmedel dra undan mattan för de sjuka. Hon måste dessutom riktigt sparka på de som redan ligger. Detta är sjukt i sig. Det måste finnas en psykiatrisk diagnos på sånt beteende. Hon skriver vidare:

"De som har skäl att känna sig kränkta är väl de som arbetar och bidrar till den sjukförsäkring vi har, när de får kännedom om att sådana som är allt annat än sjuka och svaga går sjukskrivna? Den som kan arbeta ska väl arbeta?"

Helena Rivière är riksdagsledamot och m-ledamot i socialförsäkringsutskottet.

Astrid Boman på Kommunisternas blogg har ilsknat till ordentligt och skriver allt jag själv ville ha sagt men inte orkar. Här finns länkar till hennes både arga, kloka och läsvärda INLÄGG och BREV "till Helena Rivjärn".

 -------

Nu undrar jag:

VAD händer med alla dom som av felbedömning får "viss arbetsförmåga" ifylld, en arbetsförmåga dom sen bevisligen inte har? Ska ’Rivjärnet’ personligen ersätta de människor som nu tvingas till ett arbete som de inte klarar och som kanske gör dem ännu sämre?

Hur långt ska det gå innan de som verkligen är sjuka verkligen blir klassade som sjuka och får den hjälp de behöver? Hur mycket människovärde och livskraft har de kvar då?

Alla vill väl stoppa fuskare, men kollektiv bestraffning av en hel grupp måste vara förbjudet. Det måste vara straffbart att bryta ner och kränka sjuka människor till total förnedring. En dag ska Alliansens hantering av sjuka granskas och komma upp i ljuset. Tyvärr får vi då bevittna många tragiska fall. Detta måste upp till bevis före valet 2010.

När jag ändå är på gång tar vi en Pugh-are också. Två är lika med ett. Han är bara föör go.

Nostalgiafton. Har ikväll njutit av Hoolabandoola Band och annan progg från You Tube. Likasinnade bjuds nedan denna snutt från 1971 av CONTACT med Fyrvaktarns dotter.

Ungefär vid den tiden köpte jag deras LP efter att ha hört några toner i varuhusets högtalare. Jag var fast. Direkt.

När januarivinden vände och friskade i prövades den stålgråe Silenzio som var på hugget. Väl uppe och igång tänkte jag minsann inte sitta av förrän premiärturen avverkats. Hojtades sålunda på Husbonden för att få mina glasögon då jag annars skulle missa mätvärdena i morgondunklet. Det sitter ju en dataskärm på styret. Med brillor på näsan blev det mer som ett projekt...

Utan att märka att motlutet var för hårt inställt efter gårdagens test steg pulsen för fort. Blodet rusade till skallen och kokade. Sen vred jag förstås ratten åt fel håll.. ännu hårdare… och fick mjölksyra i benen innan jag ens lämnat startblocken…

Emellertid och alltmedan… redde detta ut sig. Utan att på något sätt vilja pina läsekretsen med fortsatta träningsresultat noteras endast några uppgifter för minnet. Verkar vara bra riktvärden, nämligen sålunda:

1,1 mil kördes på 30 minuter (jfr gång 6 km i en timme). 257 kcal förbrukades (låter lite…?) med en genomsnittlig arbetspuls på 100-130 vid en fart på 65 rpm eller 23 km/tim. När jag orkat översätta den engelska manualen förstår man kanske siffrorna bättre.

+   Den arbetspulsen får jag aldrig upp på promenaderna.

+   Har man brått är den halvtimmen väl värd under köldperioden.

-   Det ersätter aldrig milda vindar i håret, dofter, frisk luft, fågelsång eller ett milt duggregn i ansiktet.

-   Man får ingen belastning på skelettet som är så nödvändig för äldre kvinnor.

Denna första vardag på nya året åkte granen tillbaka till loftet. Ljusslingan brände ihop och slocknade och då var det liksom inget kul längre. Då åkte juldukarna bort också. När det nu blir ljusare redan i mellandagarna känns det fel att leva i det förgångna. Julen är över, det stundar nya tider. Lite pynt dröjer sig kvar, vi tar det ’peu à peu’. Svårast blir att skiljas från grisfamiljen.

--------

Vi har blivit med motionscykel…

Den flitige bloggbesökaren undrar nog hur mycket som ryms i Lilla Huset, haha. Det gör vi också. Den står på kontoret mitt i valvet mellan f-nskåpet och marsvinen, för att yppa detaljer. En tjusig silvergrå springare, sadlad och klar att bestiga samt redan provriden. Döpt till Silenzio. Helt ljudlös med handpuls- kalori- varv- fart- och vägmätare… halleluja. Vi slapp välja bland myriader av modeller. Körde bara tjugo minuter till Grannbyn och tog vad dom hade, billigt och bra. Ty nedbantade kilon äro icke välkomna åter.

Behovet kändes angeläget för bibehållande av uppnådd spänst. Ska nu vintern vara kall både till marks och lufts så vägrar jag halka runt på vägarna med isig fartvind i fejset. Och har man åldrats utan skelettskador känns det bara dumt att riskera nåt i detta stadium. (Allt för att slippa färd i fordon nedan, se bild.) Därtill väntar operation av hammartå med viss rehab… hör bara, en dåres försvarstal… Ja,ja… men ersätta promenader, det kan Silenzio inte! Så snart väder, fot och före medger drar jag till vägs igen.

--------------

Gårdagens inlägg om spegelvänd text på ambulanser aktualiserades osökt i dagens lokaltidning där denna bild publicerades vid artikel om lägenhetsbrand.

Vadan och varthän...???Satte kaffet i vrångstrupen… Vad i hela glödheta står det på bilen…??!! AULANS..!!!! Någon med mig skämta aprilo? Vilket land bor vi i? Är det en privatfirma? Hur vet jag det? Vem kör mig när jag blir sjuk? Och vart? Jag bara undrar. Om vi inte får info om texten på våra utryckningsfordon kan ju lika gärna terrorister dyka upp i dessa. Nänänä… detta får undersökas nästa helgfria dag. En rebell får aldrig vila.