Nostalgikväll... Väntar på filmen om Brigitte Bardot. Min gamla idol från tonårstiden. Det är konstigt… jag var aldrig särskilt svag för vare sig smink, plutmunnar, långa naglar eller tillgjorda poserande fruntimmer på bild. Egentligen tvärtom. Men vissa förlät jag av något skäl. Brigitte Bardot var en av dem. Det var väl det där rågblonda håret jag ville ha.

I tonåren var jag mer åt det hästiga slaget, av naturen tyvärr försedd med råttgrått hår, till råga på allt självstripigt vilket i värsta finnpuberteten blev allt fetare och därmed allt gråare. Icke helt ointresserad av mitt yttre skaffade jag mig vissa förebilder. Brigitte Bardot var i ropet då.

Således fick mamma färga mitt hår. Nice & Easy hette produkten som skulle förändra mitt liv. Rågblont skulle det vara, och blev så efter några färgningar. Resultatet beror ju på vilken färg man har under så att säga. Fast vågigare blev det inte. Samma raka babykvalitet livet igenom, men under färgningen blev det torrare och kanske lite luftigare. Det var faktiskt trevligt.

Så här blev det när det var som bäst. Sen blev det allt vitare eftersom underlaget var ljusare för varje färgning. Till slut var det platinavitt och såg på foton ut som ett hål i papperet. Efter tio års färgande var jag trött på att kämpa mot naturen. Som nybliven farmare kunde man ju inte se ut så där. Experimentet var över.
Som minne köpte jag en skiva med BB där hon bl.a sjunger Harley Davidson, Le Soleil och Contact. Riktigt bra faktiskt.

En annan idol är Dolly Parton, det mest konstgjorda man kan tänka sig. Utanpå. Men vilken musikalisk begåvning! Henne tog jag tidigt till mitt hjärta. Njöt storligen av showen som tv sände helt nyligen.

En viktig dag. Kunde inte låta bli att se installationen av Barack Hussein Obama. En historisk händelse kräver närvaro, kände jag. Vi lever ändå i en tid när vi får uppleva USA:s förste svarte president. Tog egna bilder... inte så bra men… egna. Minst en miljon människor hade samlats framför den amerikanska kongressen i Washington inför installationen. Imponerande syn. Mäktigt. Ovationer. Hopp. Obamas hudfärg gjorde säkerhetspådraget större än någonsin.

 

Men rapporteringen i tv når aldrig upp till Studio P1:s heltäckande sändning. Utan bilder men ändå en komplett skildring. Ikväll går tåget kl 22.55 "En tågresa från öst" startar i SVT2. Stäng dörrar och fönster.

... sitter du här i fågelbordet? Är du inte rädd alls?

- Nej, här e' jättego'a fröer. Jag brukar sitta här och smacka i mig dom dyra solrosfröerna. Du kan ta några bilder om du vill, för jag är jättetuff. Så det så!

Fyra ekorrar har haft goda tider vid fågelbordet i vinter, eller det som skulle kunnat vara vinter. Antagligen är det en hel kull ungar, framfusiga, lekfulla och alltid lika nyfikna.

De flyttar sig bara i sista sekund innan man lyfter på taket för att fylla på.

Bilderna gjorde min dag.

Charlotte Kalla vann välförtjänt Jerringpriset vid årets idrottsgala. Det har man ju liksom känt på sig. Vi glömmer väl aldrig den rysansvärda spurten vid Tour de Ski 2007/2008 som har rullat på tv om och om igen. Jag ryser varje gång. För detta vann hon ju också priset för Årets Prestation.

Men hur mycket svenska folket och jag än älskar henne och den oförglömliga spurten kan Jerringpriset aldrig bli rättvist. Hon är ju så ung, Tour de Ski var hennes genombrott som senior och det kan aldrig jämföras med andra som hållit på i åratal.

Ta Rolf-Göran Bengtsson. Jag ville så gärna att han skulle vinna. Rolf-Göran fick äntligen efter många, många år på elitnivå i hästhoppning till det med OS-silver i år. Han har hållit på sen SM-gulden i fälttävlan på ponny 1977 då han var 15 år. Det är skillnad. Det var verkligen dags för honom!

Kalla kan inte heller jämföras med de enorma framgångarna som skytten Jonas Jacobsson som deltagit i alla Paralympiska spel sen 1980 och erövrat 27 paralympiska medaljer, varav 16 guld. Det är också skillnad. Så fick han också Svenska Dagbladets bragdguld.

Den flerfaldige guldmedaljören i paralympics simmaren Anders Olsson är också otrolig. Vilken annan icke handikappad kan alls jämföra sig med dessa bedrifter.

Men… det kan inte hjälpas. Jerringpriset är inte rättvist och ska väl inte vara det. Det handlar om svenska folkets känslor och vem tänker förnuftigt när man är kär. Folket älskar sina idrottsflickor och trots OS-fallet kom Susanna Kallur tvåa i årets omröstning till Jerringpriset trots att hon vann det 2006.

Fakta om Kallur hos Wikipedia ses HÄR.

Foto: Petr Novàk, Wikipedia bild.

Ja förlåt, jag blir bara så till mig över en tv-serie från UR. Nu får en större tv-publik möjlighet att se denna UNDERBARA serie. I TRETTON avsnitt. Tisdagar SVT2 22.55 och repris SVT1 fredagar 9.30 50 minuter var gång, intressanta och njutbara tv-stunder under hela våren. Ja, jag bänkar mig i morgon kväll. Den saken är klar. Tänker inte missa ett enda ett av dem.

Resan börjar i Vietnam och går så sakta och lugnt genom länder, byar och städer vi annars aldrig får se. Enligt de avsnitt jag såg i höstas på Kunskapskanalen tuffar tåget i sakta mak ungefär som våra gammeldars tåg i Sverige när man fortfarande hann uppleva det som passerades. Då räknade jag hästar och kor mellan Göteborg och Uddevalla när vi åkte till mormor.

"På sina ställen verkar tiden stå stilla medan utvecklingen mot ett modernare samhälle på andra ställen går med en rasande fart. Vi reser genom de fem stora religionernas födelseplatser och många historiska platser som är helt okända för västvärlden," enligt SVT.

Den handlar om globalisering, religion och konflikter och människornas försök att bevara sin egen unika kultur, tradition och religion.

Denna serie kommer nog aldrig ut på webben på grund av upphovsrättsliga regler. Så löd förklaringen när jag frågade i november utan att veta att det skulle bli en chans till.

Här är länken till UR:s info om varje avsnitt:

EN TÅGRESA FRÅN ÖST

På väg till fotvård och vårdcentral med inte alltför gott om tid hämtades pengar i Bankomaten. Brukar ta ut 800 kronor för kontantutgifter, resten sköts med kort. Dunk, dunk, dunk, dunk… sa maskineriet och ut kom en jäkla massa femhundringar. Va fasen…!!

Det var 8000 spänn! "Om detta inte står på uttagslappen snor jag alltihop"… hann Mitt Sämre Jag att tänka. Suck… drömmen gick i kras lika snart som den uppstod. Det stod 8000 på lappen. Hade väl knappat in en nolla för mycket då.

Fort in på banken för omedelbar insättning, tiden var knapp. Hade minsann inte lust att länsa kontot så. Men tänk… om apparaten ändå kunde gjort ett fel…

Sedan jag började cykla på Den Tyste är livet lätt krampartat. Å nattetid utspelas märkliga scener i Lilla Huset. Alltid är det på natten!

Och när det händer är det bråttom… akta sig, den hund som då ligger ovanpå mig. Upp som en raket, haltande och stönande tills den hopdragna muskeln sträcks ut och lindring erhålls. Det är ibland komplicerade historier med stenhårt motstånd. Är det detta som kallas muskler av stål… hehe ;-)

Ibland är det som förgjort. Man klättrar på väggarna, hänger i trappan och intar de mest egendomliga kroppsställningar. Hur trött man än är går det inte att lägga sig genast, då händer det igen. Upp och kämpa bara…

Alla muskler som aktiverats vid cyklandet drabbas. Vader, vrister, smalben och tår krampar. "Sendrag", säger Husbonden med bestämdhet. "Kramp", svarar jag. När tårna står åt alla håll saknar ordet betydelse.

När vad och fot drar ihop sig samtidigt är det kris. Då lägger jag händerna i snedtaket för att med armkraft trycka ner hälen mot golvet. Knepigast är när vrist och framsidan smalbenet krampar. Man kan inte stå upprätt, inte gå, inte sitta eller ligga… Läget är låst. Bäst har hittills varit att luta ryggen mot en vägg så att vristen får en lätt lutning bakåt samtidigt som foten vrids en aning i sidled. Invecklat.

Vägen till styrka och kondition är …krampaktig ;-)

Nu tvingades vi att splittra lessonflocken. Det gick inte längre att ha de vansinnigt söta och näpna sydamerikanerna tillsammans. Vi har lirkat länge nog med Hökarängens Slalomklubb som vi också har kallat dem. Kära barn har många namn, Barbapapporna och Sju Små Dvärgarna är andra smeknamn på dem.

Januaribråket skulle väl i och för sig ebbat ut som tidigare, men säkert återuppstått gång efter annan som det har gjort i ett år nu.

Fjortis och hans Elvira, med namn efter fotringarnas nummer (14 + 11), har alltså flyttat ifrån sina kompisar. Fjortis har alltid varit ett orosmoment. Han har länge strävat efter att stjäla Kalles fru. Kanske är han särskilt attraherad av henne. Kanske är det bara en dominanshandling. Hur som helst har han aldrig låtit sig nöja med sin flicka.

Han har gått smidigt till väga vid dessa "frustölder", ja… blivit en riktig expert. I tider av djup harmoni i flocken har Fjortis successivt flyttat fram positionerna och plötsligt sitter han där med Kalles fru. Fruarna har tydligen inget att säga till om… Ajajaj, tänkte jag - nu blir det bråk. Det blev det… nåt såpass.

Två dagars skrik och skrän utbröt. Det var ett jagande och ett gapande när Kalle med näsan blodig, tufsiga hjässfjädrar och några vingpennor fattigare sökte återta sin hustru Kalla.

Vi har ju sett striderna tidigare och de har lagt sig efterhand, men nu kändes det mer bestående. De tankar vi haft på att avlägsna Fjortis från flocken blev verklighet. Nu måste lessonflocken få varaktigt lugn. Således bor Fjortis och hans Elvira i reservburen i väntan på egen häckningsbur för att se om de verkligen kan fatta tycke för varann på allvar, när de inte har andra störningar i närheten. Synd, men vi har inget val.