Så var livet slut för vår INGO. Ingemar Johansson blev 76 år och avled i går i Onsala. Bloggen minns honom idag och tackar för alla goda minnen. Han har funnits i hela mitt liv.

Hans bild hängde på väggen i mitt flickrum, mest för att han var så söt, så hjärtegod, så lugn – och en alldeles vanlig göteborgare. För boxning var ju inte min grej. Vi var så stolta över Stadens Son som blev världsmästare i tungviktsboxning. Det var stort. Uppståndelsen inför matchen på Yankee Stadium i New York 26 juni 1959 var enorm. Mamma, pappa och jag gick upp i arla morgonstund för att höra matchen på radio, klockan var väl fyra eller fem. Matchen hann knappt börja förrän den var över.

Ingos ande svävade över Göteborg långt efter att han lagt ner boxningen och flyttat till Schweiz. Vi arbetarungdomar fantiserade mycket över vad han gjort med alla pengar han tjänat ihop, beundrade hans klokhet som slutat i tid och satsat pengar på rejäla grejer som grävmaskiner och fisketrålare, så stensättare han var.

Vi tänkte på Ingemar när spårvagnen passerade Redbergslid, där hans gamla boxningsklubb låg. Och från bussen såg jag hans föräldrahem i Grimmered varje dag på väg till jobbet. Sen vallfärdade vi en tid till båtterminalen ute på Hisingen för att se Ingemars superlånga husvagn som stod uppställd där.

SVT repriserar ett minnesprogram om honom på tisdag kväll. Hoppas han sjunger där också. Man blir ju alldeles varm om hjärtat av att höra honom i paradnumren Klart till drabbning och Västkustens vals.