- Du måste jobba mer, ta ut dig... och svettas! säger Husbonden bestämt när jag klagar på att vågen inte observerat att jag cyklat duktigt.

Detta fick mig att leta reda på en gammal kaloritabell som visade att 100 kalorier förbrukas på 15 minuters rask promenad eller 12 minuters cyklande...

Hmm... Trodde det var större skillnad. Så för att motsvara mina entimmespromenader måste jag alltså cykla 50 minuter. (Förvånande med tanke på att man tar ut sig mer på cykel... men okej då.)

Sagt och gjort, ökningen är inledd... idag blev det 1,4 mil på 35 minuter för att förbruka 317 kcal. Skulle gjort 50 min. egentligen, men när svetten dröp på allvar och halsen kändes torr som ökensand var det plötsligt mycket irriterande att sadeln satt snett...(haha). Klev av, och belönade mig med choklad...!

Fattade ett beslut att... nästa gång SKA det bli 50 minuter och då ska det minsann finnas såväl handduk som vattenflaska till hands på kassaskåpet intill. Och då ska Husbonden ha justerat sadeln. Då blir det grejer av...

----------

Har förresten ringt återbud till operationen av hammartån. Ska på coloskopi dagarna innan och känner att jag inte orkar med allt på en gång. Jag menar... hur mycket ska en kropp klara av? Eller en själ, för den delen?

Mycket nöjd med beslutet. Får återkomma när det känns angeläget. Nu tar jag EN sak i taget.

Tänk att vakna en morgon och se sin äkta hälft krypa omkring på alla fyra...! Det måste vara en gastkramande rysare, jag skulle fått hjärtstillestånd. Det fick Väninnan uppleva i går då Vännen hade fruktansvärt ont i ena foten som hade "smällt till" och "inte gick att böja uppåt"...!!

Den sjukvårdskunnige gissar kanske på ett ledband som sprungit av. Det gjorde även distriktsläkaren vilket föranledde resa till akuten. Där satt Vännen mest hela dagen, utan lunch, utan smärtstillande och utan besked. Mest beroende på dagens halka som gjorde att det hela tiden vällde in folk som ramlat med frakturer och jack i huvuden, hjärnskakningar och kräkningar om vartannat.

Då röntgen slutligen visade att ingen sena var av (himla skönt) fattar man vad som skulle prioriteras. Hemfärd samma afton med löfte om uppföljning. Foten känns redan aningen bättre (halleluja), särskilt efter medsända morfintabletter. Så nu kryps inte längre på golven, som tur är… men det kliade i min penna…

Fåglarna har gått till ro efter ännu en livlig dag. Det är släckt, fågelhusets nattlampor lyser med sina mjuka sken och nu vilar man på den plats som valts för natten. Fjortis och Elvira har anpassat sig till sin nya tvåsamhet i reservburen där de ses sitta och småkuttra tillsammans. De har fått vidgade vyer och kan under dagarna följa nymfernas rangordning i Royal Suite. Man kunde tro att ordningen var fastställd sedan gammalt men icke, de har ju nytt rum, nya platser för holkarna och ingen vet var den andre ska hålla till. Det är noga med gränserna.

Vi har total koll genom deras fönster ut mot trädgården och där är livat vill jag lova. Det gungas i trapetserna och fladdras omkring som vingliga jättefjärilar. Thomas har parat sina båda tvillingflickor som han håller sig med. Det är ett kutande ut och in i holkarna för att känna sig hemmastadda. Mellis och Pärlvit har också parat sig och valt holk. Kanarieflickan Orange ligger på ett ägg och det är starkt, så snart efter inflyttningen till nya miljön. Risfåglarna har byggt i sina holkar och går ut och in och möblerar med hö. Fram emot kvällen saknades två i flocken, så vem vet… kanske det finns ägg där också.

I kanarierummet ligger flera flickor stadigt i sina bon, Grynet har t.ex fyra ägg. Det går förvånansvärt bra med alla fem hanarna. Ytterst sällan utbryter jakt. Vår teori nu är att om två fokuserar hårt på varann så hinner en tredje smita upp till en hona i smyg. Men det handlar om karaktärer, kemi och hormoner också. Vi vet väl alla hur "testosteronstinna hannar" kan bli…

Inget är som väntans tider.