Lundskullen syns väl från vägen. Länge ett planerat besöksmål i mitt sinne, bara en kvarts bilresa hemifrån. Nu blev det av. Först när man kom dit och upp på själva kullen insåg jag hur mäktig den faktiskt är. Andäktigt med alla imponerande bautastenar. Människor har verkat här i över 4000 år.

Gravfältet ligger strax söder om Södra Härene gamla kyrkoruin mellan Nossan och E20, en gång en rejäl statusplats med sina megaliter som skulle ses från vägen vilken än idag löper förbi. Nossans dalgång hade bofasta bönder redan under stenåldern för 4000 år sedan. Ån var en viktig kommunikationsled.

Lundskullen har använts som gravplats under flera perioder sedan stenåldern, kanske mest under järnåldern (från 550 f Kr till 1050 e Kr). Platsen har troligen också använts som offerplats och mötesplats under olika eror.

Gravkullen omfattar idag en hällkista (10x2 m), fyra gravhögar, 18 runda stensättningar, en treudd, en domarring (9 m diam) och 40 resta stenar. Samt fler hällkistor. Läs mer hos Bengans Historiasidor, som bloggen numera har en fast länk till.

Innan gravfältet upptäcktes och dokumenterades har det en gång delvis förstörts av grustäkt. Sannolikt har flera av gravstenarna också använts till husgrunder och annat på bygden.

Platsen har röjts från sly, fallna stenar har rests, betande djur håller platsen öppen. Dessa minnesmärken är så värdefulla. De kan erinra oss om hur kort tid vi faktiskt lever, och hur liten rätt vi därmed har att på denna korta tid fördärva och skövla så mycket som nu sker.

  På tal om Apoteket som aldrig upphör att förvåna måste jag berätta om ett dråpligt apoteksärende. Som alla vet så har apoteken numera aldrig de mediciner man är där för att köpa (om man inte ringer i förväg och beställer). I gengäld är hyllorna fyllda med skönhetsprodukter av alla slag. Ja, så till den grad att man också försöker pracka på oss sånt som vi absolut inte är intresserad av; Ska du inte ha det och det? Vi har extrapris på krämen här… osv.

När Väninnans husbonde var där för att köpa medicin som inte fanns i lager fick han just samma erbjudande: ”Den här rengöringskrämen är väldigt bra när man varit i jorden och arbetat.”

Han svarade dräpande: ”När jag kommer i jorden behöver jag inga krämer.”

Förstod ju att jag missade massor på den gigantiska slöjdmässan i helgen. Tur man har en textilkonstnärinna till vän, en expert som vet var man ska leta...;-) Som också var där - mig ovetandes. Fick låna några av hennes bilder till bloggen. På bl.a de fantastiska jackorna sydda av och med stramaljbroderier, ihopsamlade från när och fjärran för att utnyttjas på detta fantastiska vis. Sevärt! Det var verkligen en finfin idé ifall man har ärvt några sådana. För man sitter ju inte och broderar först, för att sen sy kläder av dem... eller...? Det gör man kanske? Om man har överloppsenergi.

Figurerna i gungorna är inte dåliga, de heller. Käcka, men astunga för de är gjorda i betong. Ajajaj, för att gå på dem i hastigheten, slå huvudet i eller ve och fasa om de kommer i gungning... Men käcka, i alla fall.

Gulligast och minst farliga är då de små kottebebisarna som ligger på rygg i en korg. Av dem vill jag ha allihop. Tur jag inte såg dem för då hade jag väl länsat korgen...;-) Tyvärr vet jag då inte konstnärernas namn i dessa fall.

Konstnärsvännen Cecilia var alltså där dagen före oss. Det visade sig att hon stått och klämt på exakt samma grytlappar som jag köpte dagen efter. Ett sammanträffande på distans... kanske telepati, eller nåt.

För övrigt ... bidrar Lilla Huset med rosa malvor i full prakt och läckra femtungor i balkonglåda.

Husbonden följer damfotbolls-EM på TV. Jag tar hand om dagens bildskörd. Var på Öppen Trädgård idag. Två hade öppet nästgårds. Mycket nytt att se och lära, särskilt på första stället. Impad av den enorma skogsdammen, en f.d branddamm (se bilder). Den här grävdes med grävskopa (Husbonden grävde våran för hand). Och resultatet är makalöst. Skogsdammar ger en förunderlig ro. Lite svarttjärn över denna... Undrar om några änder dunsar ner där ibland? Inga fiskar numera, dem tog hägern på sin tid. Men det finns ju sländor och grodor...

Helt betagna blev vi av blå bergvallmo (meconopsis betonicifolia) och sommarviva (kan ej reda ut namnet – det finns så många sorter) på långa stänglar, både röd och gul. Vi kände inte till någondera förut, men ska ha framöver! Bergnejlika (dianthus gratianopolitanus) blev också en ny favorit, sades sprida sig enormt. Växter som ”vill själva” är populära i Lilla Huset. Fjärilsholken var tuff i glada färger.

I den egna trädgården fotades ånyo en syrsa i rudbeckiorna. Någon av sorterna heter visst solbrud, men för mig blir de alla rudbeckior ;-) Vi köpte med oss två alunrot (heuchera) som vi hade för några år sen, såå vackra. Och något mer som ja redan glömt, ja… så håller det på. Såg en boktitel nån gång som hette "Turista hemma". Det tilltalar mig i hög grad. Man behöver verkligen inte åka långt för att få upplevelser.

Dagen avrundades med Vännerna vid grillen. Bara korv och bröd, men ändå…

Utflykt till Hjo och Slöjdmässan, Skandinaviens största hantverksmässa, med 300 utställare. Varav 50 nya - däribland våra kompisar Belaras Hundhantverk. Ännu en varm dag med 26, 3 grader - inte ens en frisk fläkt från Vättern. Mässan hålls tack och lov i vackra Stadsparken under höga lummiga träd med koltrastsång. Ett väloljat arrangemang, det var visst 30:e året (?).  

Ganska skönt att strosa runt i spräcklig skugga bland alla vackra ting. Som t.ex skiffertavlor med fågelmotiv i olja av konstnären Johannes Ptok (bilder ovan), ein berliner, jaa... som bott i Sverige sen 1977. Mer info på hans hemsida (följ länken). Var vi riktigt sugna på hans grejer, eller…? Vi kanske åker till Järna nån gång och köper en.

Som ett tecken ifrån skyn fanns där fårullssitsar till våra cyklar! Jag saknade en sådan just igår. Ett lyckoskott - klart vi köpte. Samt några grytlappar (till prydnad) med ko- och fårmotiv, det gäller att förse sig ty man vet inte hur länge de finnes på riktigt i vårt land.

- Nu vill jag till vattnet medan jag orkar, sa jag sen. Är man vid Vätterns strand bör man passa på. Väl där togs minnesbilder på både båt, vattenblänk, änder i ruggning och måsar. Ångaren S/S Trafik, en av Sveriges äldsta och bäst bevarade båtar, K-märkt sedan 2001, kör turer till Visingsö, Vadstena och rundturer.

Resan till Hjo tog inte mer än dryga timmen, vägarna har blivit bättre! Många intryck rikare gläds vi åt att vi faktiskt kom iväg. Dock fann vi att de gamla sevärdheterna i Hjo, Fjärilsmuseet och Vätternakvariet inte finns kvar. Tur man såg dem medan de ännu fanns, för typ 25 år sen. Akvariet började visst läcka, och fjärilarna har flyttat till bisonfarmen i Gate två mil söder om Hjo.

Pang! Mitt bakre cykeldäck smällde med ljudet av pistolskott. Och där stod jag med näsan mitt i ansiktet. Vår cykeltur som börjat så trevligt blev med ens dramatisk i det ljuvliga högsommarvädret. Knallblå himmel utan ett moln. Vi hade just passerat Lilla Tomte, fotat en fin mjölkpall, varit inne på skogsvägars svalka, åkt på bondens stig genom havren, njutit av tornsvalornas skriande flykt och hittat nya vägar ner till ån. Livet lekte och vi cyklade längre än tänkt - det går ju så fort och lätt på cykel...

Just avsuttna vid Hallbergs Håla hände det. Men Husbonden är händig och vi hade planerat för dylikt haveri. Ur lilla cykelväskan halades båd' skiftnyckel, mejsel, bändverktyg och ny innerslang. Jag gjorde inte annat än tog hand om lösa skruvar och fotograferade... "Den som gör en resa har alltid något att berätta" heter det ju.

Tjugo minuter senare fortsattes färden till Krokstorps Lanthandel för tröst med glass. Köptes även ny innerslang. Samt plåster och våtservetter till cykelväskan, vilket saknats. Nu är vi än bättre rustade. Den lanthandeln är minsann nåt alldeles extra - och för övrigt ett berömt turistmål. Omnämnd på kommunens hemsida och på Västgötalandet. Därtill filmad av Camera Q. Här finns verkligen allt! När bygdens folk inte finner vad man söker på annat håll är talesättet "åk till lanthandeln". Vilket oftast lönar sig.

Alldeles intill ligger även den anrika Kvarnen från 1888, där jag köpte fodret till grisarna under min farmartid, samt Sågen där vi hämtar kutterspån till små 'bävrarna'. Några foton där och sen hem. En och en halv mil blev sommarens första - men inte sista - tur på stålhästarna. Gissa om lårmusklerna värkte. Bra att det inte bara är ryggen som ömmar, för det var änna tjatigt...

På hemvägen från utflykten häromdagen åts lunch på Sollebrunns Gästgifveri, med anor från 1700-talet. Det framgår bl.a av den gamla skylten från hästskjutsarnas tid (se bild). De brukar ha hemtrevliga julbord. Vi åt nu på terrassen, där jag av misstag bar undan en annan gästs bricka (!) från bordet när han hämtade kaffe… och lärde på så vis känna en trevlig man, nybliven pensionär, som arbetat till 74 års ålder.

Den medeltida ridvägen mellan Lödöse och Skara gick här, med Sollebrunn halvvägs. Gästgiveri var en inrättning för resande på vägarna med förtäring och inkvartering. 1561 utsågs en i varje härad att stå för gästgiveriskyldigheten.

”Wid allmänna lands och siö wägar skola nödige skiuts och gästgifware gårdar wara, ej längre från hwar annan, än högst twå mihl” hette det enligt kunglig förordning 1615.

Enligt 1734 års förordning tvangs gästgiverier ha såväl måltidslokal som gästrum, stall och vagnslider. Samt en tavla med avstånd till angränsande gästgiverier (se bild).

Diligenstrafik startade 1833 med en tur i veckan från Stockholm över Göteborg till Helsingborg. Med nattkvarter på Sollebrunns Gästgifveri. Gästgiveriet förvandlades till skjutshåll 1902. Och de resande måste kunna byta hästar där. Detta var reglerat i Gästgiveristadgan, som avskaffades 1933.

En gammal bensinmack i Sollebrunn ingår i projektet ”Retrovägen”, väg 190 mellan Göteborg-Nossebro-Hällekis, en utökning av det lyckade retrokonceptet i Nossebro ett par mil därifrån.

Projektet pågår 2013-2015 med invigning av Retrovägen våren 2014. Där ska 1950-70-talen kunna återupplevas genom sevärdheter, matställen och boenden. Ångbåten S/S Herbert som trafikerar Mjörn är invigd. S/S Nossan af Stallaholm trafikerar ån med samma namn i Nossebro. En veteranbuss från Gräfsnäs rustas upp för att ta med folk på nostalgitripper till orterna kring väg 190. Många byggnader är i stort sett orörda, mycket ser ut som mellan 1950 och 1970. Man hoppas få fram tidsenliga vägskyltar genom Trafikverket. Den gamla känslan ska plockas fram. Det ska bli som att komma hem. Yngre ska minnas hur det var hos mormor och morfar, äldre ska minnas barndomen, sägs det.   

Se filmen på SVT Play ända till 5 juni 2014.

Efter detta behöver ingen undra varför Husbonden och jag gör safari bland hällkistor och ruiner. Antingen är vi miljöskadade eller så har vi kommit på rätt plats i livet ;-)

Bloggar ute för första gången. En varm dag. Vill inte gå in. Grannens traktor tuffar på med sista hölasset. Vinden slår i parasollen och kalvarna ligger, om inte direkt vid mina fötter så åtminstone, några meter utanför staketet. Det svalnar av. Tröja på.

Höskörden är i full gång på bôggda. Dagens utflykt gav mig egna bilder på så nutida rariteter som höhässjor. Vi ställde oss på bromsen... vem vet om det var sista gången man hade chans att fota. Flera vyer prövades. Hässjor är arbetskrävande (säger en som prövat) men ger den ojämförligt bästa kvaliteten på stråfoder. Men ack, så sällsynt idag.

Färden gick till unga familjen för en titt på nya bebin som bara sov och sov. Ett mycket förnöjsamt barn, meddelar modern som just nu ”vill vara hemma med barnen hela livet” och nästan får hjärtsnörp av att behöva tänka på att lämna bort dem nånstans.

Medhavd mor-och-barn-bukett hade ånyo knutits egenhändigt. Randgräs, stjärnflocka, studentnejlika, gullnattljus, astilbe, salvia och daggkåpa ingick. Börjar få snits på det där nu.

Tvååriga Stella fick en liten 'storasysterspresent' - en axelremsväska med Pippi Långstrump på. Hon ääälskar Pippi just nu – en god förebild.

- Råttorna skriker på mat, hörs det nu från fönstret. Åh, kära nån. Här är man både blind och döv för tiden. Dags att dra sig inomhus för nu hänger regnet i luften. Tror visst att höet kom in under tak.