Jag är svag för ruiner. Det är nåt speciellt med dessa rejäla byggnadsverk som använts av människor i århundraden. Som trots bränder och förödelse stått pall för tidens tand. Där står de och vittnar om liv och betydande händelser för så länge sedan att det är svårt att föreställa sig. Ibland återstår bara grund och/eller eldstad. Ibland kan man faktiskt se hur de en gång sett ut.

Som vid Södra Härene kyrkoruin med troliga anor från 1100-talet. Platsen har utgjort en lockelse på mig i trettio år. Nu åkte Husbonden och jag dit med enbart denna som mål. Platsen är bedövande vacker, liksom ruinen. Rofyllt. En plats att vila i frid på.

Den vackra kyrkoruinen i Södra Härene ligger i Vårgårda kommun intill E20. En samlingsplats för bygdens folk i mer än 400 år tills den brändes under Kristian IV:s räder in i Västergötland 1612. Kristian skröt över att ha bränt över 3000 gårdar på sin väg. En ny och större kyrka byggdes på samma plats och användes i närmare 300 år tills blixten slog ned i ett åskväder 1905, varpå den lämnades åt sitt öde.

Hembygdsföreningen håller efter gravplatsen. Enligt inskription framgår att någon så sent som 1984 lät sig begravas här i en familjegrav.

Dörren från 1100-talet satt tidigare i S Härene gamla kyrka (ruinen) och klarade sig från branden. Den bastanta decimetertjocka dörren har troligen smyckats av kringresande munkar. Förvaras i S Härene nya kyrka, en av Västergötlands yngsta, byggd 1909-10, en kilometer från ruinen.

Så blev denna 'ruinsafari' äntligen av. Flera märkliga platser av liknande dignitet besöktes samtidigt i närheten. Återkommer till dem framöver.

Händelserika dagar. Kulturminnesexpedition till grannförsamlingen i går. Besöktes en kyrkoruin, en stor gravkulle, två hällkistor, en vacker kyrka och Sveriges största ek inom en mils avstånd. 150 foton togs, inklusive dem i egna trädgården, därav en ny (för mig) art vårtbitare. Som om detta inte räckte frös kylskåpet hemmave’.

Gräshoppan på bild tros vara lövvårtbitare (leptophyes punctatissima) tre gånger mindre än den stora gröna vårtbitaren (tettigonia viridissima) som jag filmade i september 2011. Värst så vetenskapligt det blev här då… Specialintresserade kan kika in hos Naturhistoriska Riksmuseet HÄR.

Kokardblomstret, gaillardia x grandiflora, som vårtbitaren sitter på är en favorit, en färgglad perenn med prästkrageliknande blommor, 40-60 cm hög, soligt och torrt läge, blommar juli – frost, halvhärdig, bör täckas. Förekommer i oändliga variationer, se Google bilder HÄR. Föredrar dem som liksom omges av en gul ring, just nu har vi en annan sort.

Sveriges största ek påstås vara 700 år, mäter c:a tio meter i omkrets, stod logotyp för Sparbanken och fridlystes 1946. Eken är ett minne från den stora kronoparken Edsveden vars virke skulle bygga konungens skepp. Parken har anor från 1200-talet som konungens skog. Enligt texten på en känd sten i närheten är inhugget tre kronor och en text: ”Parken Edsweden ahr 24 mihl långh och 14 mihl bredh. A:no 1695”.

Rötmånadsmysteriet kvarstod vid hemkomsten. Kylskåpet är inte trasigt – än. En jätteklump av is fyllde en stor del av kylplattan i bakre delen av skåpet. Men det fungerade och allt var så kallt det skulle vara. En jätteklump i magen… måtte det hålla till hösten åtminstone.

Kylen avfrostades (!) i morse. Allt viktigt ner i kylväskor med klampar. Avstängning… öppen dörr i någon timme… hjälp med smältningen tills allt var borta. Start igen och in med grejerna. Spännande mysterium i rötmånadstid. Följer utvecklingen. Första tecknet? Skåpen (både kyl o frys) är 13 år.

Så här års visar sig Sverige från sin allra bästa sida. Det är så här vi också VILL se det, med en levande landsbygd. Rapsfälten gör sig lika bra på nära som på långt håll. Linfälten kanske är bäst på långt håll när det linblåa blir som en lätt sky av dimma. Vyerna kantade vägen till Grannbyn i ärende att köpa mer rödfärg. Och tänk, att majs numera går bra på våra breddgrader. Så var det inte förr, men nu ses fälten ofta. Hoppas de inte är genmodifierade... 

Tillfälle gavs att fota kanadagässen som varje år häckar vid en stor gårdsdamm utefter vägen. De fick sex ungar i år som nu är lika stora som föräldrarna, men har mycket att lära när det gäller vaksamhet. Mor och far skyddar de stora barnen, och snart börjar flygövningarna.

Två pensionärer på SOMMARLOV gjorde en liten avstickare och fann de största silor jag nånsin sett. Strax intill satsas det på en enorm anläggning för 400 mjölkkor, vad vi hört. Bygget i full gång. Glad att det satsas i närområdet. Inte är det såna jätteanläggningar man egentligen vill ha, men om det är enda sättet för svenska bönder att hävda sig ekonomiskt så är detta bättre än nedläggning. Om jag får välja. Vi måste ju ha svensk mjölk!

I hundratals år har stockar tagit folk över Nossan i Vägatorp. Översvämningar och is var en påfrestande realitet. Den första kända övergången var en urholkad ekstock som med tiden blev rent livsfarlig och byttes till en provisorisk flotte 1682. En tid sägs också två hopbundna stockar ha använts, fastkedjade vid land i ändarna men i övrigt flytande på vattnet. Den bar tydligen inte mer än två personer i taget - högst otillräckligt när kyrkfolket i stora skaror skulle ta sig över till kyrkan. För att inte tala om livsfaran. Dödsfall och olyckor lär ha inträffat då. På 1780-talet byggdes en träbro om vilken det sägs att byggherrens häst trampade igenom redan första dagen. Trots detta användes den i över hundra år.

Den första riktiga bron, en järnbro från Vänersborg kom på plats 1914. Efter 90 års tjänst var det dags för nästa bro, den nuvarande i tryckimpregnerad norrlandstall, invigd 2004. En 14 ton tung pjäs som fraktats 110 mil från Kroksjö, Skellefteå.

Nossan rinner igenom hela Essunga kommun mot Vänern. Ett av få vattendrag som rinner mot norr, 10 mil lång. Anses ha ett av norra Europas artrikaste fiskevatten. I kommunen finns 14 broar, både äldre och yngre. Ett vackert och riktigt rart litet häfte ”Broarna över Nossan” gavs ut 2007.

Härom kvällen passerades ett trevligt ställe. Särdeles mysigt och roligt, menar jag som fortfarande lider av viss abstinens från farmartiden. Såna här födde jag upp då. Grisar är käcka djur med mycket humor och intelligens. Smånassarna är bedårande. Mödrarna imponerande i sin vaksamhet. Minnen att njuta av. Uppladdningen till YouTube tog två timmar! Hög tid för fibernätet...!

Nio suggor strövar fritt omkring med sina nassar på sommarlov. Stärkande lek och bus, gyttjebad, kollektiv samvaro, bökande i jorden och smaskande på alla läckerheter, lata dagar i solen. Lyckliga grisar. Så här borde alla grisar ha det.

Ett sommarnöje i all enkelhet för oss på landsbygden några kilometer bort. Många åker dit. Värdefullt för barnen att uppleva. Förresten, vem gillar inte bebisar… Bonden har måst sätta upp en skylt om matningsförbud.

Av 30 minuters råfilm i blåst återstår åtta minuter för oss som gillar grisar.

Några restbilder från Antenrundan häromdagen. Icke att förväxla med den avsevärt längre Vätternrundan. Och inte cyklade vi heller;-)

Om det funnes spår tillräckligt kunde vi tagit en tocken däringa ”hjuling”. Ett litet järnvägsfordon, vanligen drivet med muskelkraft. Tramphjulingar trampades som en cykel, förtäljer Wikipedia. Och Husbonden vet, för han har använt en sån där. ”De hade tre hjul av parallella skivor, varav två av hjulen var flänsade för att följa spåret. […] Det har även förekommit officiell persontrafik med hjuling. I Sveriges Kommunikationer 1929 annonserades att ’hjulingskjuts kan erhållas till Tyfors, 6 km’ (Inlandsbanan).” En dressin däremot ska ha högst fyra hjul, vanligast tre, har jag lärt.

En riktig ’nostalgivåg’ hade de också på Järnvägsmuseet. En sån där brun minns jag tydligt, med den blågula runda skivan som snurrade när man klev på. Alla detaljer var sig lika från mina minnen.

På tal om nostalgivåg så ska länsväg 190 mellan Angered och Hällekis (Göteborg-Lidköping, typ) i Västsverige bli ”retroväg” i en turistsatsning. Utmed vägen finns tydligen en gammal bensinstation i Sollebrunn, Skattegårdens lantost i Magra och Mellby Mekaniska Museum, enligt pressen. Tur att de turistsatsar för även om vägen går igenom vår lilla Byhåla med retrostuk hade jag ingen aning om det som nämns. Så får man väl besöka dem då.

Den gammeldars automaten har man också upplevt. Herregud, vi måste vara uråldriga, hehe.

Slutligen... fanns filmplaner på ett hackspettsbo i ”Råbockabergen” här intill. Ungarna däruppe i trädet hördes lång väg när man passerade och mitt hopp tändes. Projektet fick avbrytas i en hast ty Hacke larmade så det ekade i skogen när jag var på plats med stativ och allt… för det vet väl alla hur en upprörd Hacke Hackspett kan tuta omkring. Lite Kalle Anka igen, alltså;-)

Åter en regnvädersdag. Vi stack iväg en sväng till Tånga Hed i Vårgårda för att träffa kompisarna som ställde ut vinthundar. Ett gammalt militärt övningsfält som nu är en populär hundmetropol mm. Vädret var sedan som gjort för en biltur runt sjön Anten. Tätt mellan skurarna.

Innan vi visste ordet av var vi inne på Antens museijärnväg också – och då vräkte regnet ner. Trots närheten har vi aldrig varit här förut. Ett väldigt rart ställe. Fantastiskt fint ordnat där ’spåren’ efter det förflutna är väl bevarade. Här håller en ideell organisation minnena från den gamla Västgötabanan (VGJ) i högsta grad vid liv. Koleldade ånglok från 1910-1920 sköter trafiken mellan juni-september. Där kan man åka med i 40 km/tim på smalspårig järnväg och återuppleva gamla tider. Eftersom det smattrade på taket en lång stund togs många bilder, varav de bättre läggs ut.

Västergötland-Göteborgs Järnvägar (VGJ – Västgötabanan) var en smalspårig järnvägslinje från Göteborg genom Älvsborgs län till Skara i Skaraborgs län. Hela Västra stambanan invigdes 1862. Den sista smalspåriga godstrafiken gick mellan Vara och Nossebro (vår Byhåla). Den upphörde 1986 och banan revs 1988. Tråkigt nog rev man även upp hela banvallen vilken istället kunde blivit gång- och cykelbana, men inte tänkte man på folkhälsan då.

Not:

Tånga Hed är ett f.d svenskt militärt övningsfält utanför Vårgårda. Övningsfältet användes 1862-1962 av Göta Artilleriregemente (A2) och 1963-1995 av Älvsborgs Regemente (I 15). Och visst har vi hört skjutövningar härifrån på den tiden.

Tur med vädret. Inget regn trots hotfulla spådomar. Marknadsbesöket på Byn blev precis så trevligt som det kunde. Ny plånbok till Husbonden, en liten som kan bäras i framfickan vid behov. Fyra krukor husarknappar för trädgården. Soppåsar i glada färger. Servetter med bonadsmotiv som jag bara inte kunde låta bli - ett fynd (se bilder). Festlig cellofan på rulle. Och sen sedvanligt mingel – det som folk gör mest på marknaden. Missade en liten ko i keramik som jag redan ’gillat’ och skulle återkommit till senare. Men glömde… för då väntade kaffe med dopp i Missionshusets café. Såå rogivande.

Största fyndet gjordes på Retropol, kommunens enhet för dem som har det svårt att komma ut på arbetsmarknaden. Secondhandbutiken var himla trevlig och den lilla boken om Nordlandshästen för fem kronor (!) var min redan från första ögonkastet. Rasen en ny bekantskap för mig som varit borta från hästvärlden i ett antal år. Boken är skriven av Trine Boysen 1996.

Nordlandshästen är Norges tredje inhemska hästras vid sidan av fjordhästen och dölehästen. ”Den gamla lofothästen” ansågs utdöd tills ett intensivt räddningsarbete inleddes i slutet av 1930-talet. Rasen godkändes 1969 som inhemsk med en stambok på 18 hingstar och 57 ston.

Den beskrivs som en vacker småhäst av varmblodstyp, en stor häst i ponnystorlek (120-144 cm). Härstammar troligen från den urgamla snabba och smäckra stäpphästen. Inte så olik islandshästen med vilken ett gemensamt ursprung anses troligt. Härdig, lättfödd, klättrar som en get i terräng, en naturras som lätt blir raggig på vintern. Stark och energisk. 

Härtill slänger jag med en sladdbild från mobilen från gårdagens besök på kreativa biblioteket.