"Kreativa Bibilioteket" fick ersätta Byns Konstvandring som den nu nedlagda konstföreningen drivit i några år. Alla kreativa själar, unga som vuxna, välkomnades med sina alster. Väninnan och jag beundrade all verksamhet som förskolor, skolor och enskilda bjöd på. Även fotoklubben deltog med fina bilder, men jag stod över denna gång. 

Mest förlorade vi oss i klass 3:s tema på stenåldersmiljöer i var sina kartonger. Hur kul som helst att klura ut vad alla de små modellerna i miniformat innehöll. Var det där ett får? Ska detta vara eldstaden? Titta, en hällkista! Idag bjuds alltså konstutställning i bloggen och bilderna talar för sig själva. Tilläggas ska att en etablerad konstnär Sture Eklund gjorde målningen av Marilyn Monroe.

Vårt offentliga bibliotek har alltid varit en hjärtefråga i Essunga kommun. Det har även behållit sitt gamla namn: folkbibiotek. Här är utlåningen stor, boktitlarna många, miljön hemtrevlig, personalen kunnig och välkomnande och här finns både barnrum, Västgötarum och ett rum för släktforskning. Det är samtidigt skolbibliotek med generösa öppettider. Precis som folkets eget bibliotek ska vara. En kommuntjänsteman uttryckte det en gång ungefär som ”hela kommunens vardagrum” en gång. Väninnan och jag hoppas att det alltid får förbli precis som det är.

Det krävs inte mycket för att trigga ett hamstersinne. Det räckte med några ord på radion om att det nog blir dåligt med dill i år. Genast stod DILL på inköpslistan. Så har man bundit ris åt egen rygg… här står de och väntar på nedklippning. Behovet är ändå inte stillat. Fortsätter tills ’ladorna är fyllda’… hehe. Det ska tusan vara utan denna förträffliga krydda.

För övrigt är visst bloggen rena arkitektblaskan just nu... Denna gång besågs nybyggda hyreshus i Grannbyn. Sällsynt bara det. Och med fyra ettor!! Därtill hade de pressat hyran bättre än i nybyggda ’skyskrapan’ i vår egen kommun. Måste alltså beses.

Små men väldigt ljusa och trivsamma lägenheter, centralt vid stora genomfarten. Till och med korridorer och trapphus var enastående ljusa. Läckert färgsatta huskroppar i glada, lugna och varma färger – mina favoriter. Lyckat. Stora helkaklade men fönsterlösa badrum. Trendigt öppna planlösningar, vilket innebar att köken utgjorde del av vardagsrummen. Tyvärr små och dunkla kök längst in mot husets mitt – utan fönster. Och ja… kök, förresten… Kallar det kokvrå snarare. Kanske är det priset man får betala för att få tak över huvudet i dag? Till rimlig kostnad.

På väg till Grannbyn häckar årligen en familj kanadagäss vid gårdens damm. Redan fem gåsebarn där.

Ett uppvak med vinterkänning. Endast 1,9 grader… isch. Nattöppna fönster drog ner kalluften och golven var iskalla i hela huset. Vrålstart med luftvärmepump på 'full speed' och vedbrasan kom snabbt igång. När solen sedermera steg över grantopparna blev det åter försommar och då var det för varmt i huset. Men det var det värt.

Idag besöktes en vän som bygger om sitt stora stall från stuteri till kennelanläggning och bostad. Lyckönskades med orkidé och present. Min nyfikenhet har varit stor. Rapporter om bygget har följts via telefon igenom hela byggtiden. Äntligen så pass långt kommet att vi kunde inspektera. Ändå återstår mycket innan finishen kryddar anrättningen.

Någon slags hundverksamhet ska här bli, förstås. Vilken inte kan preciseras, det ska få växa fram efter behov. Kan inte låta bli att visa några bilder från detta bautabygge - trots byggställningar och byggbråte. Imponerande, menar jag. Bostadsdel på övervåningen med en utstikt som är rena själavården. Spiraltrappa upp från stallet (där schaktet i taket skymtar). Hundspa och humanspa. Grillcafé, hundträningsbana... you name it. Kök och matsal i stallavdelningen.

Trevlig fika i trädgården följde, omgivna av mysiga västgötaspetsar i alla åldrar - från 16 år till 2 veckor. Näe, inte en enda bild på hundarna, kameran låg i bilen och att ta sig ut och in genom grinden utan att någon hund smet igenom var ett litet företag, så detta fick bero. För denna gång...

Nu kommer tidningen redan på morgonen! Svårt få in i skallen. Glömmer den ibland. Undra på det. I 40 års tid på landet har den kommit med lantbrevbäringen. Tidvis vid tiotiden (ganska bra), i många år inte förrän vid 15-tiden (kvällspost) och nu senast vid middagstid. Men morgonen är som gjord för att läsa tidning. Har saknat det.

Skön känsla att hämta den i morgondimman. Men ingen meddelade om ändringen. Posten visste inget. Någon hade hört att Tidningstjänst gör det PÅ PROV… Hur länge…? Plötsligt en natt körde en bil förbi kl. 02.30 Vaknade till liksom… hallå… vaddå? Här är ingen genomfart. Gick ner och spejade. Bilen körde tillbaka. Stora extraljus.

– Då var det tidningsbilen, mumlade Husbonden.

För första gången på nästan ett halvsekel togs avisan in. En nattlig överraskning. Ibland när jag vaknar tidigt (fyra-fem-tiden sådär) kan jag gå ut och hämta in den. Bara för känslan.

För övrigt ett farväl till magasinet ’Digital Foto för alla’. Himla dyr tidning till glädje och nytta i närmare sju år - hela bloggtiden och lite till. Ges ut med 18 maffiga nummer per år. Pensionen medger icke längre denna lyx. Sa upp den via nätet. Då minsann kom erbjudande om billigare prenumeration. Först NU – efter alla år!! 4 kr mindre per nummer, 72 kr per år. Detta påverkar inte beslutet, men om så vore hade jag nog vägrat – i protest. Sa rebellen ;-)

Sist med icke minst så kom svartvita flugsnapparen idag! Lilla Huset har tjuvstartat med jordgubbar och glass.

Värme och regn har gjort omgivningen tropisk i kväll, med dis och dimmor. Som växtligheten väntat på detta! Knopparna brister så man nästan kan höra det. Vi blir gränslösa mellan ute och inne. Kan vädra via både fönster och dörr utan att huttra.  

På utställning med 130 (!) västgötaspetsar idag. Platsen Tånga Hed i Vårgårda ligger så nära att det nästan vore skämmigt att inte nyttja tillfället. Så vi åkte trots hot om regn. Många vackra och goa hundar och åtskilliga gamla bekanta. Var nog åtta-tio år sen sist. Hälsade bland annat på ett barnbarn till vår Ulrik. Nostalgi.

Men hunduställningar är inte platsen för samtal egentligen. Ty, det är TÄVLING och alla vet ju hur tävlande kan fjärma sig från sin omgivning. Därtill är det fel att tävla i skönhet, om man frågar mig. Det finns så många andra betydligt viktigare egenskaper att ta hänsyn till vilka glöms bort för det 'flashiga'.

Vi åkte med Vännerna. Drack kaffe här först. Sen tillbaka för enkel middag, potatismos och korv, medan vi ventilerade alla intryck. Och lite till. Men inte ett enda kort tog vi. Det var annat än när vi var aktiva det... Dessutom upplevde vi hundfrihetens alla fördelar. Ingen att hålla reda på eller ta ansvar för, ingen som ryckte i kopplet eller som skulle tystas, ingen som försökte sno mackor ur andras väskor, ingen som trasslade in sig i andras koppel och så vidare. Frid över de saligas minnen, men hundägande är på gott och ont.

Inte blir jag valpsugen heller. Goa valpar är goa valpar att se på och tala med, men man måste inte äga dem. Har inga problem med så kallat habegär. Hur som helst en kul dag. Och när vi kom åter efter några timmar hade flera nymfungar lämnat sina holkar. Och björklöven nästan slagit ut...

Brukshundklubbens årliga hundutställning är omtyckt. Åkte dit efter morgonpromenaden för att kika lite på voffarna. Miljön känns hemtam efter flera år av aktivt hundägarskap, men så många nya raser har etablerats att man blir vilsen. Man undrar… vad var det för fel på de gamla? Hundvärlden är global och ’ju längre bort ifrån, desto bättre’ tycks gälla nu…

Lille Coolpixen var laddad denna gång och tog några bilder på voffarna. (Eurasier kom till Sverige 1994, holländska schapendoes 1996, den spanska dogo canario erkändes 2001.)

Anslöt tacksamt till några ex. av min favoritras alla kategorier – den gamla svenska lantrasen västgötaspets, vilken jag älskat i 40 år - herregud, snart ett halv sekel. Här med rejäla dopnamn som Ragnhild, Nellie och Gråben. Det är grejer det.

Byns veteranmarknad behövde inte min support, där var fullsmockat med både folk och bilar, så jag drog hem till dressyren på Göteborgs Horse Show. Via TV, bäst att tillägga. Njuter alltid enormt av den vackra dressyren och imponeras av skickligheten, men ekipagen som förr red till vacker finstämd musik har nu nån slags elektronisk dunka-dunka till så hög volym att tv-kommentarerna inte når fram. Ryttarna själva lovordade unisont sina musikval, men det störde faktiskt min upplevelse. Och stackars känsliga hästöron... Hur tänkte dom här? Noteras att hög musikvolym nu även tillämpas på islandshästtävlingar. Som om inte hästupplevelsen räcker till, liksom.

Avslutade dagen med att ta stygnen (tre) från Husbondens opererade ben (bara en liten skamfläck) - vi brukar sköta sånt själva. Och ett samtal med Väninnan som vilar från facebookandet. Ja, herregud, vem behöver inte det…

”Du kan hälsa Gubben att det han ska ha mellan benen, har vi hittat nu! Den låg i ladan.”

Sen bröt Väninnan och jag via telefon ut i skattparoxysmer en lång stund över denna interna lustighet. En tvärslå till deras utebord som vi vinterförvarat hade saknats vid montering på balkongen. Det var då för väl, nu kan bordet stå upp igen.

Då vi, något andtrutna, hämtat oss från detta kom nästa attack. Efter sina första facebookövningar hade hon råkat gifta sig TVÅ gånger, varav den sista i går…! Visst är livet i cyberspace spännande...

Idag prövades av en slump ett nytt matställe för lunch. När ärenden i Grannbyn hamnar mitt i lunchstängningar bör tiden nyttjas väl. Dock den mörkaste restaurang jag någonsin sett! Detta ’skumma’ ställe, en gammal nedlagd biograf med mörkbruna väggar såg nattsvart ut - trots dagsljus. Så mörkt att det var svårt att hitta själva maten. Husbonden tog bruna bönor och fläsk, enklast så.

Salladsbuffé för min del – vilken knappt kunde urskiljas i dunklet. Inga skyltar visade på innehåll i skålarna. Kände igen rivna morötter, gurka och sallad. I övrigt mest svamp, ärter, bönor, paprika, apelsin, sparris…. allt min tarmsjukdom inte klarar. De' e' mycke' fibrer nu… Trevade mig slutligen fram till lite ”gulasch och ris” och öste upp.

Vid bordet, med lätt dvärgkänsla (alldeles för låga stolar), ägnades måltiden åt att pilla bort svamp (igen) och paprika (igen) samt grova lökstrimlor ur gulaschen. Återstod två (!) små köttbitar. Smakade bra så jag fyllde på igen. I mörkret missades kyckling och tonfisk som enligt ’plejsets’ hemsida skulle finnas.

Hemkommen fotades vårtecken ute i stormen. Minsann inga dunkla motiv där. Yttepytte narcisser som lyser upp även det mörkaste hörn. Videkissar mot klarblå himmel. Läcker vallmoblast som ger förhoppningar. Och… lyckan är en egen grushög… där lyste tussilagons små solar. Grodrommen i fiskdammen. Minsta vedhögen. Samt vintertrött växthus i väntan.

Och när elementet i badrummet gav upp efter 20 år hämtades reserven från övervåningen. Ett provisorium där man får dra ur sladden för att kunna stänga dörren.

Elementärt, Watson; vägrar sitta på iskall toa.

Tranfinal vid Hornborgasjön och fotomässig totalflopp. En kamera med urladdat batteri…!! Nästan som när jag i redaktörsjobbet ställde upp 50 pers för en bild utan film i kameran.

Nåja, fotandet var inte viktigast. Vi skulle njuta och ta in stämningen. Ryckte i sista stund med mig lille Coolpixen för skams skull – ifall, ifall. Liten nog för att inte kännas betungande. Sen vägde även ’den lille’ onödigt mycket i obrukbart skick.

Vi visste ju att högsäsongen var passé - ’bara’ 6000 tranor. När jag filmade dem 2011 var de dubbelt så många. I gengäld upplevdes matmässa med närproducerat vid Trandansen. Mycket folk. Således i gott sällskap av befryndade naturälskare. Samspråkade med f.d fågelskådarpar från Borås. Åt grillad vildsvinskorv, onödigt fettdrypande om man frågar mig. Smakade och köpte andra korvar från bygden, samt såväl sirap och marmelad av havtorn som en ny sorts Biskopsost. Strutskött får vi smaka en annan gång.

I övrigt hölls någon slags sammankomst med halva Sveriges mc-förare under stoj och glam. Efter att ha parkerat vid bilarna, stått i ring runt cyklarna, skrattat och applåderat drog de vidare. Egendomligt.

Hornborgasjöns webbkameror och statistik är till hjälp för den som vill pricka in högsäsongen vid Hornborgasjön. Rekordet all time high var nog i fjol den 3 april med 26 500 tranor samtidigt vid sjön.  Endast ett tiotal häckar regelbundet vid sjön. Övriga drar efter några veckors rastning och mingel vidare mot sina myrar och mossar någonstans i Sverige och… ”bara tranorna vet vad som är hemma” som det så fint står i broschyren.

Mobilen tog nödbilderna. Och… man ska inte zooma före fotografering med mobiler. Bättre att förstora i efterhand. Highland cattle-djuren blev därför pixliga och fick ’konstnäras’ i photoshop till användbart skick.

Löfwings Ateljé besöktes som hastigast. Konstnären Göran Löfwing har ett fantastiskt ställe med utsikt över Hornborgasjön, utställningar, restaurang, hotell, julbord… you name it. Vi köpte en bricka och några kort med motiv ur hans stora produktion. Lägg märke till golven! Handmålad illusion. Effektfullt och billigt, men vilket slitgöra… i hela byggnaden.

Tänk att... alla andra kameror och filmditon hade laddats helt nyligen… bara inte den jag ryckte med mig i farten.