…drog till skogs i förra veckan. Damer på andra sidan skogen lockade förföriskt. Gossarna som är i sin bästa ålder var pigga på äventyr. "Var e´brudarna? Vi sticker dit. Hur svårt kan det vara.”

Bonden som saknade sina pojkar ringde runt och fick napp. Jojomän, rakt igenom skogen hade det burit. Och upptäcktes hemma hos tjejerna i fråga. Kreatursvagn lånades för att förbereda hämtning. Av olika skäl fick hämtningen bero i några dagar. Tre Uppsluppna Ynglingar har nu återbördats till hemgården och ser lagom matta ut efter äventyret. Stängsel lagas och Tre Trötta Pojkar vilar ut närmast lagården.

Skulle vilja sett dem när de gick genom skogen med stora kliv. Målmedvetet, men kanske ändå hungriga på vägen. Undrar vad allt de gjorde på sin väg över stock och sten. Mycket nytt att se och undersöka. Hur som helst är det mycket trevligt att se dem igen på andra sidan bäcken. Borta bra, men hemma bäst.

Filmkameran är den som zoomar tillräckligt dit bort, men stillbilderna blir lätt darriga.

Böckerna om Göteborg i flygbilder var ett rent fynd. Behövde inte bläddra länge. Insåg bums att dessa skulle roa mig länge, länge. Här finns hur mycket som helst att utforska från födelsestaden. 150 kronor för dem båda på Marknaden idag. Fort lade vi vantarna på dem. Och fort hem. Ivrigt väntade jag på spännande upplevelser.

Fyra timmar i sträck satt sen både Husbonden och jag tyst försjunkna i var sin bok ute vid dammen. Så tyst har jag inte varit på länge… En groda kväkte. Rödhakebarn skuttade under stolarna. Vi hörde domherreungar som kom för att kalasa på rönnbären. Men vi lyfte knappt blicken, vi bläddrade och bläddrade…

Stora uppslag med svartvita bilder i nostaligboken om ”när 40- och 50-talisterna växte upp”. Varje stadsdel skildras tydligt. Där fanns LMC i Kallebäck, gamla runda träbyggnaden Cirkus, gamla Lyckholms Bryggeri, Nordstan – före köpcentret, Masthuggskajen med alla kranarna i hamnen, stadsdelen Bö med det gamla ridhuset och Västgötabanans gamla lokstall. Ååååhh… här hänger jag länge framöver.

”Göteborg och Bohuslän sett från himlen” med läckra färgbilder var inte sämre. För mig som flyttat ut visas nutida moderniteter som t.ex ”Läppstiftet” (Lilla Bommen-skrapan med kontor, butiker och utsikt) och Operahuset, nya trafikleder mm. Och helt underbara bilder på den Bohuslänska skärgården med sina pittoreska hamnar. Detta var dagens behållning. Vilken tur att vi gick till Marknaden även denna månad.

Bygdens alla kajor och kråkor gjorde gemensam sak och drog rakt över marknadsplatsen. Hade just då inte ögon för annat. Vet inte om jag var ensam om att gå med näsan i vädret – man är ju lite knäpp. Indianer av okänt ursprung förnöjde en stund med musik. Skickliga som tusan. Mest gillar jag deras kläder och smycken. Har dock inte tillräcklig ro för att välja något. Billigast så.

Detta uppfyller mitt sinne just nu. Skörden, den guldgula halmen - som också är ett prima foder, tröskorna som måste fångas i farten och soluppgång i augusti - varje morgon på ny plats i huset. Tack vare riklig sol kommer halmen riktigt till sin rätt. Till minnets katalog.

I två dagar har tröskorna kört så det ryker på fälten runt oss. Det murrar från alla håll. Man kan inte ta miste på vad som är i görningen. Nu bärgas de gula vackra fälten och doften av spannmål sprider sig i nejden. Det luktar gott. Här är ganska platt och man ser många igång samtidigt på olika håll.

På 1960-70-talen ägde bonden en eller kanske två kärror som fylldes. Dessa kördes i tur och ordning till lagercentralen där man stod i kö med traktorerna. För att sen åka tillbaka och fortsätta tröskandet. En frustrerande väntan ifall torkperioden var på upphällningen.

Nu är det stort pådrag. Här har tre traktorer med enorma kärror servat en tröska i skytteltrafik. Ofta körs det hem till gården för egen lagring. Inga köer i väntan. Många torkar säden själva och kan sälja vid bästa pris. Utveckling. Enorma belopp ligger i maskinparken som används en begränsad period på året.

1994 var ju den där torra sommaren vi alla minns. Då sågs många tröskor utan hytt. För att klara långa dagar där uppe i solgasset spände många upp enorma solparasoller över sig. Riktigt färggrant blev det.

Förr låg stubbåkrarna gula och vackra till långt inpå hösten innan plöjningen tog vid. Helt underbart att gå promenader på lite nya platser. Då sådde man inte förrän till våren. Nu hinner man knappt få av skörden innan plogen vänder åkrarna till svarta dystra fält igen. Bråttom, bråttom. Enda trösten för oss åskådare är att höstsådden medför ny grönska innan vintern.

När fjärilarna uteblivit har man fått glädjas åt humlorna som vissa dagar varit väldigt många. Ett flertal arter dessutom, konstaterades det i flera dagar. När jag skulle till att fota dem fanns bara de två vanliga arterna. Sent ska syndar’n vakna. Orkar faktiskt inte leta upp artnamnen just nu.

För övrigt tycker jag mänskligheten ska sluta skämta om att ”humlan egentligen inte borde kunna flyga” för att den har för små vingar till sin stora kropp. Humlan är beviset för att mänskliga uträkningar inte är så mycket att lita till. Humlan flyger. Punkt slut.

-----------

Apropå valpbesöket i går ska nämnas att krukan - som de lekte så intensivt med - faktiskt hade haft en planterad växt i sig. De små busfröna nöjde sig inte med att ta en av de tomma krukorna, de valde med omsorg just denna. Ryckte upp plantan som sen inte återfanns... Tömde ut jorden... Sen hade de fixat sig en leksak på egen hand. Spåren efter detta tilltag hittades i dag. Plantan var ingen dyrköpt sak utan faktiskt ett skott som Husbonden tagit i trädgården. Det var då för väl.

En helt underbar dag igår ute vid Vänern  – vikingarnas innanhav. Besök hos vännerna i Årnäs - en heldag. Sex hundar ville ut och strax var vi på långpromenad ut mot Rivenäs med fantastiskt vacker natur. Ögat kunde inte få nog. Det ena vackra motivet på det andra. Härliga hällar, förstås inte som Bohuslän men en liknande känsla. Äntligen kom alltså landkrabborna iväg och fick se Stort Vatten. Tänk att kunna skutta (nåja…) mellan stenar och berghällar och känna att gummisulorna gav fast grepp. Lite som i ungdomens dar. Tack snälla, för att vi fick störa i garagerenoveringen!

Dagskärs fyr anades vid horisonten. Och strax trodde vi att man såg Värmlandsnäs allraminst, men tji fick vi… det var hägringar. Sakkunskapen hade talat, vännerna vet vad de talar om. Fastnade på foto gjorde de också, så hägringar det var. Kinnekulles bekanta silhuett anas på en bild, Läckö slott framträder vid delförstoring långt, långt bort genom en glipa i naturen.

Hade bara lillkameran med vilken fick öva ordentligt. Många sköna bilder med hem som minne. Men inte en dag utan strul… När vi kom till bäverns gnagda stammar och en bäverhydda i bruk tog batteriet slut. Hade precis tagit de sista bilderna när det pep till och kameran stängde av sig. Hemma fick jag en smärre chock. Det var inte bara batteriet… Som bilderna såg ut trodde jag kameran hade gått sönder. Hälften av bilderna perfekta. Hälften suddiga. Jättesuddiga!

Bävrarna har tydligen ökat i antal, sägs det. Gott. Alltid något. Egendomligt att denna hydda (i sämsta tänkbara ljus) som är i fullt bruk ligger i strandkanten uppemot en flitigt använd gångväg där även hundar flanerar förbi. Bävern har en flitigt använd stig rakt över gångvägen. En bild visar hur den går ner i vattnet på samma sida som hyddan ligger.

Photoshop rätade upp det mesta till ’användbart skick’ – inte mer. Hela kvällen vid datorn undrade jag vad som hänt. Vid senare felsökning visade sig att jag vid något tillfälle kommit åt ett vred så att bilderna togs med en s.k ”effekt”. Nämligen SOFT. Bilderna var alltså inte bara suddiga, de var SOFTADE! Håhå jaja…

Det krävdes ett snäpp extra autokontrast, två snäpp mörkare justering och två extra snäpp skärpa för att bilderna skulle bli användbara. Puh… ratten är återställd och kameran är tack-o-lov hel.

Massor att se på Västgötadagen hos Essunga hembygdsförening. Imponerad av fyndig ”äggtransportör Columbus” i ”Sylvis affär”. Stapelbara runda 20-fack i plåt. Förstår att den var patentsökt på sin tid. Målad glad design bevarad!  

Tjusad av rustika hästskulpturer i första hand inte originella utan självklara attribut till de gamla lantbruksredskapen, skildrade av Harald Svensson (kulturpristagare 2006 i Vara kommun, död 2010). Han tillverkade miniatyrer i trä av såmaskiner, plogar, vältar, harvar, mjölkkärror samt olika modeller av åkevagnar – en riktig kulturgärning.

Större skulpturer med motorsåg inför våra ögon - och öron - där och då. Bert Davidsson gjorde t.ex kommunens adelsmärke ’bron över Nossan’ samt figur föreställande riksbekante trubaduren Evert Ljusberg, vilken uppträdde där och faktiskt fick skulpturen i gåva.

Myste lite över veteranerna Ford, Morris Minor (-61) och Televerksduetten (-60). Besökarna suckade nostalgiskt: ”på den tiden såg man i alla fall skillnad på bilmärkena”. Instämmer.

Lotte-Majas stuga fotades, vilken var bebodd till 1926. ”Låt ditt öra lyssna till visheten – och böj ditt hjärta till klokheten” sa en bonad där. Blir alltid varm inombords vid åsynen av gamla lador och lagårdsinredningar – därför tvungen att kika in i mesula-ladan. Smedjan var igång hela dagen och visade tjärbränning. Osigt värre…

Lilla Huset är nu med i tre hembygdsföreningar. Symboliska avgifter för värdefullt ideellt kulturarbete. Köpte därtill samtliga årshäften (18 st) för 500 kronor. Värdefull dokumentation över hembygdens svunna tider.

För första gången sen starten för sex år sen besöktes idag Kyrkliga Syföreningens Trivselträff för pensionärer och daglediga på Krumbo. Bjöds på lätt lunch under trevliga timmar! Varför har vi inte gått dit tidigare?

Telefonen funkar igen. Trodde ett tag att Telia dragit ur proppen för gott för att tvinga oss över till mobilnätet. Men fasta telefonin ska tydligen tuffa på ett tag till. Hela socknen var utslagen, ingen vet varför. Dålig info är signifikativt för tiden vi lever i.     Tre dagar fyllda av intryck.

När måndagens ryggattack lindrats kunde vi faktiskt redan på tisdagen ta en cykeltur. Skulle hämta strån med fröer till fåglarna och laddade cykelväskor och korg med plastpåsar och saxar. Och så blev det som det blev… vi cyklade längre. En halvmil.

Hamnade vid Krumbo festplats. En ideell idyll uppe i bergen vars höjdpunkt är midsommar. Där hölls även bröllop med ett 70-tal gäster för några veckor sedan.

Krumbo startades av Fåglums Skytteförening 1914 och var fram till mitten av 1940-talet en mycket populär festplats med höga besökssiffror. Krumbo tog paus 1950 fram till 1970-talet. Under Intresseföreningens regi har festplatsen fått många lyft under senare år bl.a tak över dansbanan och fina toaletter med wc.

När vi nu ändå var där cyklade vi fram till en gård där jag fick några suggor betäckta på farmartiden (1970-tal) och pratade en stund, innan vi anträdde hemfärden. Efter denna enmilafärd var benen rätt möra, och ryggen förvånansvärt ok. Inte fick vi hämtat strån till fåglarna som ärendet egentligen gällde. Detta gjordes idag.

Råglannaparken i Främmestad är den utöver Krumbo som ännu är verksam i vår bygd. Har drivits sedan starten 1943 utan avbrott av Främmestads IK. 

Djupsås i Essunga var ännu en stor festplats i bygden tills helt nyligen (1958-1990-tal) vilken drevs av Barne-Åsaka Skytteförening. Den skrev jag om i bloggen HÄR.

Apropå festplatser fann jag en enastående fin och komplett berättelse hos Varabygden om traktens dansbanor under hundra år (av Carl-Owe Johansson). Vilken dokumentation! Besök den!

”Den gamla dansbanan” är ett begrepp som stämmer då det inte tillkommer så många nya dansbanor i bygden numera. Men under en hundraårsperiod lär det ha funnits cirka 100 dansbanor i regionen. Prästerna var inte glada åt dansbanorna och efter upprepade påtryckningar måste markägaren ibland säga upp avtalet för denna dansbana. Följande uppgifter har lånats från ovan nämnda sajt. Festplatser som funnits i kommunen mellan 1909 - 1963:

Västtorps skog i Lekåsa, Mejeriberget i Nossebro, Rallarnas Dansbana i Råglanna Främmestad, Lilleskog i Främmestad, Främmestads Haga, Halleraberg, i Malma, Lillegården i B Åsaka, Hambo, Godegården i B Åsaka, Lits Kulle i Essunga, Gata Lunde i B Åsaka, Furuberg i Främmestad, Graneberg i Främmestad, Vägatorpsskogen i Essunga, Nolgården (Åkarebacken) i Malma, Björkeberget, Abrahamstorp, i B Åsaka, Skogsvillan i Bäreberg, Högalunds Tuva i Essunga, Backaby-Parken i Malma, Skogsvik i Essunga, Malma Säteri, Bragnums Örn i Lekåsa, Flöttorp i B Åsaka och slutligen Ekparken i Essunga.

Jättakullen i Södra Härene är Nordens största hällkista, 14 gånger 4 meter stor med elva mäktiga stenhällar och indelad i tre rum. Cirka 4000 år gammal, daterad till omkring 1500 f Kr, övergången mellan yngre stenålder och äldre bronsålder. Hällkistan upptäcktes vid grushämtning på platsen.

Stenkammargravar placerades i väl synliga i det allt öppnare landskap som röjts upp för odling och bete. Området koloniserades i hög grad under stenålderns senare del. Hällkistor är gemensamhetsgravar som användes i generationer. Platsen vid Nossan kallades förr Wadbacken eftersom det fanns ett vad över ån. Vadet behövdes inte längre när det på 1860-talet byggts en gångbro, Härene Spång.

Ett vikingafynd med tre svärd påträffades 1890 vid dikning av ån Nossan. Ett av dem köptes in till Göteborgs Museum 1904. Daterat till c:a 940 e Kr. Handtaget har gotländsk design och kommer från Rhendalen.

Min salig Pappa som vurmade för historia var på sin tid begeistrad i den här hällkistan, medan jag då för tiden förhöll mig helt kallsinnig till dylikt. Nu känns det fantastiskt med dessa historiska lämningar praktiskt taget ’inpå knuten’. Sent ska syndar’n vakna. Det här var den tredje sevärdheten vi besåg på ’ruinsafarin’ härom veckan. I decennier växte stora furor uppe på högen och alldeles intill hällkistan. På senare år har platsen röjts vilket ger full rättvisa åt fornlämningen som nu framträder i all sin prakt för förbipasserande på E20 - alldeles intill.