Regnen har gjort naturen blöt nog för årliga höstbrasan. Perfekta förhållanden. Det dröp om träd och novemberkala grenar. Svag bris från sydväst. Marken genomsur. Vi lyckas alltid få ihop till minst en rejäl brasa om året. Märkligt vad man röjer ändå. Husbonden hölls således därborta i Parken hela dagen där brasveden sköt pistolskott ett tag. Servades med matbit och kaffe då och då. Korv och bröd blir ju till rena delikatessen utomhus.

Våra nabor stannade till i tur och ordning för småprat. Avloppet var på tapeten igen. Som alltid numera. Det är bygdens ständiga samtalsämne då nya påbud genomförs nu. Vår socken låg först på kommunens lista och alla ska åtminstone ha påbörjat jobbet för att slippa besvär med myndigheterna. Alla kämpar med frågorna: Vad, var och hur. Och till vilken kostnad.

Avsevärda investeringar sker runtomkring. Trädgårdar och åkermark är mer eller mindre uppgrävda till någon del för rör, slamavskiljare, filterbrunnar, kassetter, markbäddar… you name it. Vi blev klara med vårt i vår. Den som har maskiner och redskap gräver förstås själv, andra lejer bort det. Men många landar faktiskt i ett reningsverk likt vårt. Ett sånt bestyr man har…

Byns Folkbibliotek (ja, det gamla folkhemsnamnet har behållits) kör höstprogrammet. Nu visas en utställning om Essunga kommuns 30 år efter frigörelsen från tvångssammanslagningen med Vara kommun 1973. En ytterst avskydd reform här på bôggda, vilken 1983 högtidligen förpassades till historien som en tioårig parentes. Detta frihetens glädjerus blev jag i högsta grad delaktig i som lokalredaktör på orten. Många av de sparade – och nu visade - tidningsartiklarna bär faktiskt mitt signum. En riktig minneskavalkad. Inte mindre än 16 skärmar med tidningsklipp totalt.

Heldagsregn. Vad är då bättre än att dra till grannbyns årliga Slöjdmässa. P-läns Slöjdare bjuder alltid på högklassigt hantverk med gott renommé. Höga krav på tillverkningen, naturmaterial och hantverk rakt igenom. Priserna var därefter, men det var klass på grejerna. Sånt märks!

Tyckte någon sa 250 försäljare… i TVÅ hallar. Bild togs enbart på ena hallen. Antalet besökare var mångdubbelt fler under två dagar. Många julmotiv förstås. Julbockar och annat halmarbete, keramik i alla former och färger, fusat glas - uråldrig teknik, pilflätning på plats, träsnideri, smycken, kläder i ull och siden, handgjort papper, tomtar och troll, vävda mattor och löpare med mera.

Mest imponerad av läckra 1700-tals kakelugnsminiatyrer i glaserad keramik, gjutna i träform. ”Köpstopp”, säger vi till varann i Lilla Huset då och då. Sen händer det igen… Hemfördes sålunda endast ett läckert snidat träfat i engelskt rött, ett par nya pulsvärmare och lilafärgad provsticka. Vi må med stolthet betänka allt vi INTE köpte i detta Frestelsens Tempel.

Vännerna här på höstgryta i går. Nu går allt i novemberruskets tecken.

Nu lyser det på kyrkogårdarna runt om i landet. I mörkret fladdrar små lågor vid nästan alla gravar. Många små lågor bildar tillsammans ett glittrande hav. Andlöst vackert. Vi var iväg till Minneslunden och placerade ut våra ljus tillsammans med de andras. Som alltid i skymningen för att få se det glimrande havet innan vi vänder hemåt.

Idag hölls kyrkogårdsdag med musik i både kapell och kyrka samt kaffeservering i uppvärmd hembygdsgård. Det knastrade hemtrevligt från två öppna brasor. Trängsel och trivsel bland idel kända ansikten. Medan mörkret föll ytterligare smet vi in i kyrkan och lyssnade till kantorns musikstund där bl.a spelades: Jesus all min glädje bliver av JS Bach. Vår bröllopsmusik! På kyrkorgel är den särskilt pampig. Efter detta hade det rätta mörkret infallit, ljuslågorna var som allra vackrast och mobilkameran kunde testas under svåra förhållanden.

I kväll kunde jag inte motstå frestelsen att åka på ett föredrag om västgötaspetsen i Fyrunga. Jenny Pleym som söker gamla bilder på rasen till sin bok hade verkligen fått folk på benen. Fyrungagården fylldes med besökare. Bara en halvtimmes bilresa hemifrån. Det var en upplevelse att på plats njuta av stämningen och träffa en hel del gamla bekanta. Bilderna är halvkass men skildrar i alla fall lite av vad som hände ;)

* För icke initierade noteras att nämnde Lundgren var den störste uppfödaren på rasen, verksam under cirka 40 års tid. Här följer något av texten jag lade ut på "Gamla västgötaspetsgodingar" på facebook.

46 personer slöt upp till Jenny Pleyms föredrag. Många hade hörsammat hennes upprop om gamla bilder - mitt i Maurits Lundgren-land. Här har man inte tappat känslan för den lille stubbsvansade följeslagaren som en gång var så självklar på gårdarna. Samtliga närvarande hade förstås mer eller mindre anknytning till Maurits och hans gärning för rasen. Efter ett livfullt föredrag om rasens historia bildades snabbt kö till Jenny med scannern där hon tillvaratog alla gamla hundbilder besökarna letat fram ur albumen. Lokaltidningen var där, så nu ser man fram emot en liten snutt i tinninga’.

Lilla fjällkokvigan var på vift i några veckor. Plötsligt sågs hon ensam och vilsen i en jättestor beteshage. Där gick hon och åt i minst en vecka tills lösning på 'problemet' uppenbarades. Syntes väldigt övergiven och sällskapstörstande. Avvek starkt från omgivningen med sin vita färg, väckte rent av uppseende. Man undrade varifrån den främmande "fjällan" kom. Slutligen kom hon till sin rätta flock med två andra ungdjur i hagen intill. Äventyrerskan var åter mellan trygga bogar. Och ser mycket tillfreds ut.

”År 1901 den 22 maj blef denna sten rester till ett minne af herr Anders Johan Karlsson på Apelbacken, Malma. Mig till ära.” Så ristade Anders Johan i stenen som han vid 27 års ålder beslöt resa över sig själv.

Anders Johan (1875-1913) måtte haft självkänsla. Ingen falsk blygsamhet där. Att resa minnesstenar brukar vanligen överlåtas åt andra – men då kan man å andra sidan inte vara säker på att det blir gjort. Det ville Anders Johan tydligen vara. Och tur var det, han blev inte äldre än 38. Kanske kände han det på sig…

Tilltaget med den resta stenen retade hans jämnåriga så att de sköt prick på stenen. Anders Johan fick dra iväg med den till skogs för att dämpa känslorna. Men han lyckades sannerligen bli ihågkommen. Malma socken håller minnet vid liv, lokaltidningar skriver om fenomenet då och då. Själv gjorde jag detsamma när jag var lokalredaktör. Och nu hamnar det i bloggen, world wide webb.

Anders Johan bröt mark på sin arvegård för att odla. Stycke efter stycke plockades rent från sten. Den odlargärning som våra förfäder bedrev blev mycket värdefull för kommande släkten. Kanske var Anders Johan en av de få som insåg dess betydelse. Han samlade alla stenar i ett enormt odlarröse, där han också lät sig fotograferas omkring 1905 då han belönats av Hushållningssällskapet för sin gärning.

Högtidligt har han nedtecknat vilka år han odlat upp de olika tegarna. I en anteckningsbok från 1895-1907 står bl.a följande: ”År 1895 Odla Herr A J Karlsson, Aplebacken, Malma, Nämligen Den Märka Umma Landsvägen. Detta Warder af Mig Själf Pärsonligen Intyggat”. År för år, på liknande sätt. 1906 bröt han t.ex upp ”Den Wallmärka vid Tån Umma Stenmurn”.

Tänk så mycket fattigare vår historia skulle te sig utan dessa märkliga och originella människor. Den gamla bilden är scannad från min tidningsartikel i SkLT 1985. Häromdagen besöktes platsen för stenen vilken hembygdsföreningen flyttat fram från skogen, till odlingsröset som det ser ut i dag.  

En hel dags shopping i Lidköping. Stora affärer. Men största behållningen hade jag nog av resan över Slätta’ i stora lantbruksruschen. Både ’bort och fram’, som man säger här. Antar att man hamnat på rätt plats i livet när man stortrivs med pulsen i åkerbruket. Traktorer på vägarna, traktorer på åkrar och fält, traktorer i rök och damm efter sommarens torka. Med plogar, harvar, såmaskiner, spannmålskärror och balvagnar.

Lägger ut massor av bilder som skildrar Livet På Slätta. Inte lätt att fota under färd men bilder säger mer än ord. Ja, jag är galen, men bjuder på det. Bloggens besökare får njuta med mig, eller… avstå. Valet är fritt.

En stor grej var nya marsvinslådan, som bokstavligen tar STOR plats. På kontoret. En skrivare är pensionerad och efter noggrann mätning visste vi precis vad vi behövde. Eller snarare… marsvinen. Kunde knappt bärga mig tills vi kommit hem och pustat ut förrän jag möblerade om för Vera och Sally. Jäklar så nöjda de blev. Och jag med. Husbonden likaså. Jag får allt mindre plats vid kontoret, men tillräckligt. Man kan inte annat än trivas med installationen där ’rådisarna’ får mera ljus och plats.

Tiden gick. Magen krävde sitt. Salladsbuffé på Coop Extra för 40 spänn styck, gott och nyttigt, intagen i solen på en parkbänk gjorde oss på särdeles gott humör för vidare beslut.

Vi har tröttnat kapitalt på våra mörkbruna skinnsoffor. Lilla Huset ser alltför dystert ut med dessa dominanta pjäser. Inte ens sommarsolen har piggat upp tv-rummet. Vi har studerat utbudet men inte funnit drömmodellen för våra behov. Så när vi var klara med marsvinslåda och lunch gick vi till EM-möbler för att kika lite. Vi hann till soffa nummer två och fastnade där. Denna skulle vi ha. Till kampanjpris. Soffan kommer om fyra veckor.

Tredje inköpet skriver jag om i morgon...

Här kommer några hialöst usla bilder av årets sista ensilageskörd. Våra mobiler tar sanslöst dåliga bilder - särskilt på långt håll. Ja, de är så uschliga att jag får fnissanfall när jag ser dem. Hur som helst skildras en lantlig företeelse och det är i alla fall liv och rörelse. Ensilageskörden skulle bärgas i sista stund innan det fina vädret lämnar oss. Tre traktorer körde i skytteltrafik under hela eftermiddagen på markerna här intill. Varje lass skulle fraktas till gården cirka sju kilometer bort. Sen tillbaka för att hämta mer. Här kördes bokstavligen så att det rök. Vi fick en dusch flygande gräs in genom den öppna bilrutan. Det blev nog åtskilliga lass på dessa fält. Vi undrar var vi nu ska plocka gräs till marsvinen den tid som är kvar...  

Vi var på väg hem efter förtidsröstning till kyrkovalet och stannade till för att titta på eventet. Upp åkte mobilerna, de enda fotoverktyg som var med. Fyy tusan, så förfärliga dessa är! De är nog bara gjorda för såna där akvariesjälvporträtt på lättklädda fjortisar som plutar med munnen på facebook och instagram och allt vad det heter.