En nästan övermäktig van Gogh-känsla infann sig vid åsynen av dessa solrosfält där hektar efter hektar lyste solgult trots mulen himmel. Vilken värme, glädje och livskraft de utstrålar, dessa mäktiga blommor på långa starka stjälkar. (Klickbara bilder.) Vilken fröjd att vi numera kan se dem även här i Sverige. Man blir glad av solrosor.

Fälten passerades idag när vi levererade nymfungar och det splittrade sorgestämningen något. Att samla in årets ungar är en påfrestande syssla och det är minsann inte bara jag som är mentalt trött efteråt. Husbonden slocknade i tv-soffan och den kvarvarande flocken pustar ut. Oj, så tooomt det är. Ur en flock på 40 nymfer insamlades 25 ungar för leverans till zoohandeln. Visst blir det glest då.

Inte nog med att man ska skiljas från sina barn, det är viktigt att läsa av fotringar så man inte skickar med någon av stamfåglarna. Därtill blir stämningen något upprörd, om jag säger så.

Men föräldraparen är säkert lättade också – det var verkligen dags för uppbrott. Ungarna var nu så stora och fräcka att det var extra stimmigt i flocken. Nu kan Pappi, Topsy, Thomas, Pärlvit och de andra vila ut och njuta sensommaren utan revirstrider.

---------

Tyvärr kan jag inte ta så många bilder jag vill i datorhaveriets tidevarv. Kameran kan inte tömmas på sitt innehåll och där finns begränsad plats. Moderkortet som förhoppningsvis ska lösa problemet är på avvägar och tiden går… I såna här stunder känner man verkligen att man bor i en avkrok på bonnabôggda.

En veterinär på landsbygd får uppleva det mesta. Om detta kåserade vår gamle ’djurläkare’ H som nu är pensionerad men fortfarande verksam. Han var inbjuden till PRO - på mitt förslag. Självklart missade jag inte tillfället.

Vi tog del av många roliga incidenter ur en lång veterinärbana från svunnen tid, några hade jag själv varit delaktig i. Som när hans företrädare, den humoristiske gammelveterinären J, opererade bråckgrisar på löpande band… tio per timme… och eterångorna stod som en sky kring veterinärstation om morgnarna.

Traktens bönder, däribland jag, samlades i garaget - tillika mötesplats och väntrum. Där avhandlades tidens aktualiteter medan vandrande jutesäckar innehållandes väntande patienter fyllde golvet. Vi var många som stod i dörrhålet och kikade på operationerna där minst lika livliga diskussioner fördes vid kniven. Vet. J var bråckexpert och klarade sånt geschwint.

En parant dam kom då in och meddelade att det satt en gris vid ratten i en parkerad bil utanför. Innehavaren kände lite på fickan och konstaterade att det "var fullkomligt säkert för han hade bilnycklarna i fickan". Gissa om det var ett stående skämt för långa tider.

Då fanns djur på varje gård här i bygden, nu finns bara fem kobesättningar kvar vilka mjölkas av robotar. Kåsören menade att mycket var bättre förr… fast i gengäld är nu var tionde kommuninnevånare en häst.

Oförglömligt! En riktig höjdare och åhörarna satt som tända ljus. Många hade egna minnen av och tillsammans med veterinären då de flesta kommer från bonnabygden omkring.

I övrigt öser regnet ner. Intet nytt om sjuka datorn i dag. Husbonden drog till Tippen med ett lass skräp medan jag tog hand om fler färska bilder från kameran. Idag är det humlor och bilderna är som vanligt klickbara.

Nu är det dags för synundersökning hos optikern. Tycker liksom att synen blir bättre om glasögonen hålls fem centimeter framför ögonen… och då måste det väl vara nåt som hänt, eller…;-) Svar erhålles i morgon.

Husbonden och jag begick Byns utställning av retroinredd lägenhet. I samma stund som vi äntrar vestibulen pinnar en liten städgumma fram från ingenstans med borste och skyffel i hand och påstår sig hitta goja från OSS på dörrmattan!!!! (Sol, sommar, torrt...)

- Ni får ta av skorna, gnäller hon irriterat medan Husbonden på karlars vis slår dövörat till och försvinner uppför trappan i stora kliv. Eja kunde man plocka fram lite av det där ibland. Istället står "ständigt lyhörd kvinna" kvar och LYSSNAR på gnället.

Förvånad och uppretad frågar jag då skarpt om vi ska gå BARFOTA…!!

- Tja, det finns tossor, pep hon. Då följde jag Husbondens exempel och försvann upp. Väl där dök hon upp IGEN - MED TOSSOR i hand. Husbonden gled in på badrummet och ägnade stort intresse åt en uppdykande kompis - medan jag fick ta hela konflikten!

Då övriga besökare gick i sina vanliga skor tvärvägrade jag över denna SÄRBEHANDLING. Skulle vi vara skitigare än andra…???

Då stämde hon ned tonen och bad om ursäkt flera gånger. Det var ganska svårt att glädjas åt utställningen efter detta, men jag tog ändå en bild på det gamla kära Kina-schacket från 1950.

Bengan är elva år och 1,6 m lång inkl. svans. Lever med en familj på Byn sedan barnsben. Sitter ibland med vid bordet och smakar pommes frites eller bulle. Eller äter blommor i trädgården. Gör sina behov i trädgårdsdammen och ligger om natten i sovrummets gästsoffa – med egen kudde. Att möta denna urtidsödla var en upplevelse. Jag tycker att han är… jättesöt. Det är nästan lite västgötaspets över de krumma benen;-)

Matte visade vänligt upp honom på begäran. Att se honom på nära håll var fantastiskt, vilande på en gren i äppleträdet, bredbent klivande upp ur dammen, länge stillastående som i en avstannad armhävning, funderande, avvaktande, lite blyg inför kameran, sneglande lite förstulet, pinnande på över gräsmattan, smakande på blommorna och småningom i slow motion klivande uppför farstutrappen, där han vände på huvudet i ett adjö och följde med tillbaka in.

Bengan är en förtjusande grön leguan (iguana iguana), fast det gröna försvunnit med åren. Nu är han vackert ljusblå och beige, blandningen beror nog på att han just nu ömsar skinn. Bengan tillhörde egentligen sonen som flyttat hemifrån för länge sen. Han blev då kvar hos föräldrarna som inte tycker att avlivning är en rättvis lösning. Bengan blir kvar så länge han mår bra.

Leguaner i fångenskap kräver noga balanserad föda (85% grönsaker och 15% frukt) för att få ett friskt och sunt liv. Näringsbrist (särskilt kalciumbrist) i dieten kan orsaka benskörhet. Det krävs ett terrarium med rätt luftfuktighet, värmelampa samt rätt UV-ljus för att smälta maten.

Trots att Bengan oftast är stillsam och saktfärdig så har det hänt att han rymt. Familjen letade i dagar tills grannen upptäckte honom uppe i sin thuja. Leguaner tycker om att klättra och gör det mycket bra. Matte har armarna fulla av små ärr efter hans klor.

Han får upp en avsevärd fart på de korta benen när han väl bestämt sig. Ibland gör han sig stor och imponerande och spänner upp den lösa skinnlappen under hakan. Han ser spegelbilden som en konkurrent och gör utfall mot den men mestadels är han saktfärdig och begrundande. Jag undrar såå hur han tänker…

När jag ändå lägger ut Mikael Raatikainens målningar till allmän betraktelse måste jag ju ta med även de mer sällan förekommande, en båt på havet eller Vänern, Läckö slott samt en vinterbild. Annars var det ju mest gåramåleri som Raatikainen ägnade sig åt.

Med på utställningen fanns även ett par tavlor med detaljrika närbilder på tjädrar, men dem GLÖMDE jag att fota. Det vill säga jag TRODDE att jag redan knäppt dem, men så var det nu inte. Synd och skam, men sant ;-)

Den som vill läsa mer om Raatikainen kan kika HÄR och HÄR. Om gåramålningar HÄR och HÄR.

Här kommer fler Raatikainen-målningar från mitt besök på utställningen. Så många godbitar ska inte ligga osedda. Visserligen påstås det att det konstnärliga värdet fortfarande besdöms som lågt, men det var minnsann inget fel på Raatikainens perspektivsinne.

Det som är skevt på dessa bilder beror på fotografen (mig). Det gick inte att fota framifrån som man ska, för blixten saboterade bilderna. Alltså fick jag ta lite från sidan istället. (Klicka för större bilder)

Här ses en rad typiska slättgårdar från Västergötland 1910-1930. Ingvar Kjörck beskrev en gång i GP Mikael Raatikainen så här: "Han var stubbhårad, förde svart mustasch, bar ständigt bredbrättad hatt och spetsbyxor. Därtill långa strumpor. nervikta över knät för mönstrets skull, på fötterna smorläderskängor. Han talade svenska med finsk brytning. Han målade de grönaste gräsmattor som står att finna på denna sida de saligas ängder."

Jag som numera har mina rötter djupt ner i den västgötska myllan får nostalgiska rysningar av dessa bilder. Tänk så härligt livet ändå var på många sätt. Tiden stod stilla, det gick långsamt, man levde nära naturen och var rädd om den. De slapp det eviga nyhetstjattret, alla intryck och det ständiga pockandet på beslut. Samt skrikiga melodifestivaler.

Var iväg på konstutställning idag ute på Slätta. Det hade annonserats om Mikael Raatikainens gåramålningar och jag blev vild av längtan. Kunde inte avhålla mig, trots kylan. Men det var osäkert in i det sista, dagsformen får alltid avgöra. Mycket glad att det blev av, och kameran var med så jag har med mig alla målningarna hem till datorn. Svävar på små moln.

En bekant till mig hade samlat ihop 80 målningar av den berömde gåramålarn, fördelat på två dagar. Detta är kultur- och hembygdshistoria, allt i ett. Ville man se alla fick man gå båda dagarna, men jag fick nöja mig med dagens titt. Ingen annan målare är representerad med originalverk i västgötska hem som Mikael Raatikainen. Det finns nog tusentals tavlor som bär hans signatur. 

Vad som fick Raatikainen att lämna det finska Karelen för att i decennier dra från by till by för att måla av västgötska gårdar vet man inte men hans dokumentation är väl bevarad på de gårdar som beställde ett verk. Den första kända tavlan är från 1910. Tavlorna på dagens utställning var från tiden 1912-1933. Taxan var 15-20 kronor och en normaltavla färdigställdes på en dag. Han var oerhört produktiv.

(Klickbara bilder.)

Fast i poliskontroll idag. Husbonden och jag drog till Grannbyn för att köpa fågelholkar hos en expert på sådana. Vi hann inte ur den egna Byn innan det hände. Plötsligt klev en polis ut från ingenting och vinkade in oss på en tvärgata. De ville bara ha en "blåsning" och frågade inte ens efter körtkortet.
Husbondens lungvolym är det inget fel på, hehe...;-). Och bältena var på, sprit drickes ej och nybesiktigad bil. Men visst blir man rädd för radarn. Det är ju så lätt hänt. Men vi gillar att polisen är ute. Det behövs verkligen.

Hem kom vi småningom med bilen full av fågelholkar. Skulle tagit en bild, men nu är de med Husbonden till jobbet. Verkligen bra holkar. Får återkomma till dem.

Hursomhelst var poliskontrollen kvar när vi återvände nån timme senare. De måste ha hittat en kanonbra plats, liksom en råttfälla - svår att slinka ur.

Det blev en riktig komma-och-åka-dag. I övrigt inköp till hushållet och till kvarnen efter havre till marsvinen. Frysta pajer till lunch. Ikväll gluttar jag på Claes Malmberg som söker sina rötter i ettans Vem tror du att du är? 

Reprisen av John Adams går senare, den där som fått tretton Emmys. Sov mig igenom originalet för den äääär sååå trööög. Så jag struntar nog i reprisen också. Det finns annat att pyssla med.