Utematstider.  Ena dagen korv och bröd vid dammen. Nästa dag utflykt till Grannbyn för inköp av ny kaffebryggare, med lunch på Sollebrunns Gästgifveri. Utsiktdagen i Vara blev det Majsans Kiosk där jag som vanligt matade kajorna med pommes strips. Nästa dag öm i munnen efter akut tandläkarbesök = falukorv och makaroner. På Marknaden idag åt vi oss proppmätta på maffigt kaffedopp i Missionskyrkans servering! Tror minsann det är dags för en riktig hemmalagad lunch nu. Med svalare väder på gång lär man väl inte äta den på utsidan. Även om färdigställd scen/dansbana mycket väl duger till servering.

Ovan nämnda Gästgifveri bjöd på fläsknoisette med gudomlig… ostsås. Av blåmögelost, präsost, brie och mozzarella! Måste det verkligen vara så många olika ostar i en ostsås, undrar man… Men den kocken visste vad han/hon gjorde!

Nya kaffebryggaren är till stor glädje. Vi samlar på oss den ena röda apparaten efter den andra, och här står de som röda värmekällor :-) Gamla bryggaren gjorde bort sig för många gånger genom att läcka vatten ur avtagbar tank.

Aldrig mer avtagbar tank, menar vi.

I Vara häromdagen togs nya kort på grisstatyerna. Kan liksom inte låta bli. Sugga med kultingar har blivit sugga med kulting. Den ena kultingen stals i fjol sommar. Ett skamgrepp. Hur kan man ta ett barn från sin mor…! Glad att faktiskt ha fotat dem medan de ännu var tre.
Husbonden är klar med sin skapelse ”grejen/scenen/dansbanan”. Kärt barn har många namn. Fritt spelrum för skapande verksamhet. En liten uteplats omringad av spaljéer i armeringsjärn och ribbor där klätterväxter ska slingra sig och hål tagas ur golvet för plantering. Det blir säkert jättebra när allt är planterat och bevuxet. En stackars klematis som alltför länge ’överlevt’ på skuggig plats flyttades genast fram i solen. Hoppas den blir glad!

Perfekt väder för utflykt med utsikt. Klart så långt ögat såg. Det var evigheter sen vi var uppe på Slättens kända utsiktsplats, Lagerhuset i Vara. 55 meter högt. Med fri sikt mot Billingen sju mil österut, Hunneberg fem mil västerut och Kinnekulle 7 mil norrut. Och nog anade vi Mösseberg bortåt Falköping också. Samt Lantmännens 60 meter höga silo i Kvänum, bara en dryg mil bort.

Bara uppstigningen var spännande särskilt om man som jag har dragning åt både svindel och klaustrofobi. Ingen personal som följde med. Bara Husbonden och jag. Mamma Mia… bara att åka hiss nio våningar upp är ett vågspel. ”Vilket telefonnummer ringer vi om hissen stannar”, frågade jag kontorspersonalen innan vi lyfte...

Efter hissen återstod ännu en våning. I spiraltrappa! Man såg genom gallren hela vägen ner till botten! Fläktar och master fyllde taket däruppe så man kände sig i gott sällskap. Rejält staket omringade, vilket jag närmade mig med största skepsis. Kameran fick hänga om halsen så att den inte skulle fara iväg. Perfekt dag för denna upplevelse. Det blåste inget. Fläktade inte ens i håret. Och varmt därtill. Bilderna blev bra, men för mitt inre framkallas hemska syner. Undrar om man drömmer mardrömmar i natt…

Lagerhusets historia i Vara började 1918 i ett svenskt statligt program för uppförande av nio lagerhus för beredskapslagring av spannmål omedelbart efter första världskriget. Av de nio magasinen är det q-märkta (=k-märkta) lagerhuset i Vara det enda som fortfarande är i drift. En av landets största anläggningar för spannmålshantering. Mer om svenska lagerhus HÄR.

Anläggningen har byggts till genom åren i takt med jordbrukets utveckling. Samtliga byggnader finns kvar och används, i såväl trä som betong och plåt. Det 46 meter höga torktornet från 1955 dominerade anläggningen i 20 år. Det 55 meter höga tornet som vi var uppe i byggdes 1975 – på endast 18 dygn!

Antalet vindkraftverk är mäktigt, men det var nog grannare förr när ”man kunde se sju kyrktorn var man än befann sig på Slätta”.

Missar inte gärna morgonsolens första strålar inne i huset. Det ger en bra start - även om solen sen inte visar sig mer den dagen. Tygkossan som hänger vid syhörnan var så bedårande att jag måste fota. Solen flyttar sig snabbt så dags så man får kvicka på. Syhörnan är husets mörkaste hörn, men så dags får den sin beskärda del.

Annars är nu tid att skyla sig. Parasollen – vår finaste nånsin – hade gett upp i tyget. Utvändigt urblekt med vitt mjöl dråsande från utsidan. "Jutlandia" från Jysk 2008 i hårdträ har det mest perfekta tackel och tåg, så stommen slänger vi inte. Sparas ifall jag någon gång ska orka sy ett nytt parasolltak (finns ej kvar i handeln). Tills vidare inköptes nytt parasoll, inte lika bra men en "Hillerstorp" med vitt enfärgat tak. Kanske lika bra eftersom de ändå bleks.

Kan svårligen förlika mig med de trendiga svarta och bruna parasolltaken. Vem vill sitta under ett svart tak som suger åt sig värme när det är sommar…? Nä, ljusa och luftiga vill jag ha sommartaken!

Parasollet köptes hos Sommar Möbler, en 40-årig institution vid Åsenkorset utanför Vara, där vi gör nedslag flera gånger under säsongen. Stället är minst lika känt för intilliggande råkkoloni som sitt stora utbud. Det är pepprat med bon i de höga träden. Och ett hiskeligt skränande dygnet runt under den ljusa årstiden. Hör- och sevärt, säger fågelälskaren. Måste nog filma det någon gång – för egen del. Ingen annan skulle orka se den filmen...

För övrigt...

en veckas ryggläge på grund av skov och nedtrappning av tillfälligt höjd cortisondos. Sovit, sovit, sovit... frusen med influensakänsla och värk i alla kroppens muskler – alla! Låren kändes som om jag cyklat ett tiomilalopp! På värmedyna under tjocka filtar och tro det eller ej… med mina nya röda vinterhandskar på - inomhus! Det såg absolut inte klokt ut. Värken klingar nu av med hjälp av värktabletter, alldeles lagom för att idag klara en utflykt till Vara för… mammografi! Ur askan i elden… en lika vidrig som nödvändig undersökning.

Ett sundhetstecken i sig att jag utsatte mig för detta. Har nämligen hoppat över mammografin i fem år då jag varit så dålig att jag inte ens skulle orkat med en eventuell cancerdiagnos…  Säger en del!

Tänk vad folk kan göra med sina gamla lagårdar. En del blir bostäder, en del blir hundstall, andra blir boulebanor… Vi tittade in till en sådan på ett grannställe här i socknen i går, skärtorsdag, när det var träning. Fåglumslaget låg i så de var svettiga lite till mans.

Här träffas man varje torsdag, ofta fler, ibland färre. Varje vecka slängs stålkulor för glatta livet. Några är med i två lag och får väl dubbelt så bra kondis, antar jag. Några hänger med som sittande support – och för ”det sociala”. Man skjutsar och samåker. Nyttigt med stimulans för hjärnan.

Fler lag kommer dit för träning, andra veckodagar. En del med längre resväg. Nu är det fortfarande träning. Tävlingssäsongen infaller på sommaren och då spelas det utomhus. Friskusar, om jag säger så. Kloten väger cirka 720 gram. ”Kulspel för folk i mogen ålder”, tänker jag. Boule är ju ofta en pensionärssport… verkar det ;-) Nä, vi testade aldrig, trots vänliga erbjudanden. Var inte på det humöret, men kaffe och dopp tackade vi med glädje ja till, hehe.

Denna boulehall var svinhus på 1980-talet. Här höll man ett tiotal suggor, med egen galt och födde därtill upp gödsvin. Synd att jag aldrig hälsade på då… Lokalen är 20 x 9 meter och det gick nog åt minst ett tjugotal ton grus till banorna vid iordningställandet. Riktigt roligt med initiativ som leder till fortsatt aktivitet. Roligt att ha sett!

----------------

Långfredag... bara namnet gjorde mig trött idag. Och radioprogrammen var inte som de brukade. Kunde inte ens komma på vad vi skulle ha till lunch, fast det stod klart i kylen! Jag bara dråsade ner i tv-soffan och somnade. Nu är snart långfredag över. Det sägs till och med att solen ska lysa och värmen stiga. Det tackar man ju inte nej till...;-)

Nattens dånande stormar förbyttes i morgonväkten till iskall nordan runt knuten. Trotsade hot om regn och drog till Marknaden. Soppåsarna var slut! Här köper bygdens folk starka påsar till hushållssoporna – långt billigare och bättre än butikernas plastkassar vilka knappt klarar att bära hem varor i. (Varorna bäres numera hem i starka evighetskassar av tyg.)

Obligatoriskt mingel skedde i hast, småhuttrande med uppdragna kapuschonger innan vi skyndade vidare till Hembygdsföreningens kaffeservering - inomhus med tända ljus! På impuls vidare till Byns nyöppnade restaurang för att pröva menyn. Nåt man kan unna sig ibland när man inte flyger Jorden runt ;-)

Men vänta… höll nästan på att glömma mitt marknadsfynd… Nåja, inte ekonomiskt för det är snudd på ruin, men kvalitetsmässigt. Snålblåsten erinrade om behov av nya vinterhandskar. Väl med handen i de mjukaste, varmaste, snyggaste och… dyraste handskar jag sett och känt ville jag inte låta mig hejdas. Bytet hemfördes à 500 kr. De absolut dyraste handskar jag nånsin hört talas om!

Utan ånger gladdes man sen åt Play-repris av Ryttareliten som missades igår pga Vägförrättning. Herregud, vilken fantastiskt bra serie SVT gjort här! Ångan fick man dessvärre inte upp förrän framåt kvällen.

På hemvägen från tranutflykten i går stannade vi till vid ett känt och omtyckt konstnärsmotiv, Lidafors vid Edsvära på Västgötaslätten. Första gången man blev närare bekant med denna celebritet, ett dammbygge i ån Lidan av gammalt datum, med fors som gav elkraft vid Brokvarnen (1896), Edsvära vid 47:an. Alla lokala konstnärer har väl varit här och målat eller fotat, förstås även den kände gåramålaren Mikael Raatikainen på sin tid.

Lidan är en mäktig å som rinner upp i Ulricehamns kommun och fortsätter norrut över västgötaslätten för att efter 93 km mynna i Vänern vid Lidköping, där ’åna’ övergår till att kallas för ’älva’. Lidan har många biflöden med skojiga namn t.ex Flian, Afsan, Dofsan, Slafsan och Pösan. Lidan bär bland annat med sig vatten från Hornborgasjön genom biflödet Flian. Lidan är tillsammans med Tidan och Nossan här i Västergötland några av ganska få svenska åar som rinner norrut.

Fler målningar av Raatikanen som nämns i texten kan ses HÄR, och HÄR . Lite fakta om målaren HÄR.

För övrigt finns fler vårtecken hemmave': Vita maffiga krokus och små köpenarcsser som planterades i fjol - eller 'påskliljor' som en ung expedit i butiken kallade dem ;-)

Jacka med huva samt varma handskar tillrådes för tranbesök vid Hornborgasjön. Där blåser alltid! Vinden får liksom sjuss över åsen där parkeringen är.  Och p-automatkön är lång. Automaten krånglar alltid. Sägs ta kontokort, men bäst är två tior till biljetten för hel dag. Det går snabbare. Automaten tar inte alla kort. Och inte alltid…

Betydligt lugnare är det vid "Trandansen" dit man tar gångvägen från parkeringen.

Tranorna är ovanligt tidiga i år. I går noterades 10500 tranor vid sjön. Vi beslöt att känna på stämningen och åkte dit. Mörka moln störde fotandet, men det blir som det blir. Prövades ny kamera vars fokusmätning inte var rätt inställd. Slarvmajor får skylla sig själva…

Har aldrig förr sett någon trana så trött att den legat ner, men nu låg flera stycken. Hellegod, har de åkt hit i blåsten förstår jag dem. Bilderna talar för sig själva.

Ruskväderspromenad efter lunch  i regn och blåst - utan ruskvädersrock. Genomsura jackor torkades vid kaminen medan vi somnade i tv-soffan. Storstilade planer gick om intet. Vaknade vid 19-tiden, och marsvinen satt i mörkret och undrade vart kvällsmaten tog vägen. Var detta nödvändigt, frågade vi oss. Men risken finns att man gör om det. Man blir ju så uppiggad av en rask promenad, hehe.