Företagsmässa på Byn i helgen. Vi var där. ALLA var där. Vi drog omkring och njöt av initiativen, hejade på folk och utbytte nyheter. Tacksamt på landet... alla går man ur huse till evenemangen. Nya firmor medverkade liksom gamla etablerade företag - såväl stora som små.

Här fanns chans att prata fiber med elföreningen och avlopp med grävare. Landsbygdens folk är ju illa ansatta av EU med krav på allt bättre avloppsrening. Pensionerade lantbrukare kan i vissa fall bli tvungna att låna upp hundratusentals kronor för att uppfylla EU-maffians nya regler. Trots att svenska avlopp i många fall är långt bättre än i andra europeiska länder. DET påbudet gillar jag inte!

Dock är det roligt att vi i en framtid får bredband med fiberoptik. Exakt när vet vi inte, men ATT det blir känns hoppfullt. En del är framsynta och anmäler intresse direkt, för andra får det väl värka fram över tid.

Det var även föreningsmässa. Hantverkare fanns på plats och visade sina alster. Kompisarna i Fotoklubben skötte vår monter... eller ska vi snarare säga 'disk' med bildspel (Urban på bilden). Nya intressenter hade tittat dit. Kul. Mässor brukar innebära nya möten.

Fotoklubbens Elisabeth hade även egen monter som landsortsfotograf. Hennes nyköpta parkas gjorde mig svag i knäna - lääängtat efter sån. Husbonden var inte nödbedd. Vi fick oss en resa till Grannstaden genom höstidylliska skogar och fält - tääänk att löven sitter kvar än... Nu har även jag en parkas, men av annan sort. Fjärde butiken hade en i rätt storlek, med tuffa detaljer, knappar, sleifar, dragkedjor och grejer. Efterlängtat.

Samt inköptes en klockradio, enkom för projicering av digital tidvisning i... sovrumstaket! Himmel, vilken lyx. Man bara kisar lite under ögonfransen vid uppvak i vargtimmen. Behöver inte skramla ner väckaruret och trycka på knappar... det räcker ju med att EN är vaken vid fel tid. Kors i taket!

Förr var det alltid jag som var orsak till sjukhusresorna. Nu har Husbonden ett lätt försprång. Har till och med frikort för andra gången i rad. Idag var det återbesök hos Hörcentralen.  Glad att kameran var med, ty vårt kära Lidköpings Sjukhus är så vackert med alla murade detaljer från det gamla lasarettet. Vilken kulturskatt.

Husbonden fick goda råd. Så nu sitter han i samtal med dotera för att testa nya magneter till telefonen. Moderna hörapparater samverkar med ett par magneter som fästs på telefonen. Med dessa behöver han inte ta hörapparaten ur örat, magneten ska skicka ljudet till båda apparaterna samtidigt – även i andra örat där telefonen inte hålls. Vete fasen hur det går till. Högteknologiskt.

Husbonden har testat förut men hörde aldrig någon kontrollsignal. Och gav upp. Vi fattade aldrig galoppen. Nu fick han besked. Och lyckades. - Herregud, vad bra det hörs! lät det från köket.

Dotera och lilla Stella har varit och fotomodellat igen. För IKEAs lakan. De låg tillsammans på en säng och gosade. Och Stella flinar upp sig och är så himla glad, så fotandet gick galant och var klart redan efter en timme.

Min sträckta ryggmuskel flinar inte. Grinar illa är närmare sanningen. Den har konstrat i flera dar efter ”80 meter häck”. Åh, dessa sportskador…;-) När en muskel strejkar så börjar andra muskler också att bära sig åt. Plötsligt har det onda spridit sig till en lårmuskel som krampar, och till andra sidan. Sen börjar ischiasnerven att blanda sig i leken med elaka nyp och det hela blir till en balansgång på slak lina.

Är faktiskt proffs på att ha ont i ryggen. Värme, men inte för mycket. Rörelser, men bara lagom – och absolut inga felaktiga. Inte sitta för länge osv. Mitt i detta balanserande ska man slappna av…  Försök att dra på stödstrumporna då! Idag kunde jag i alla fall knyta skorna utan skrik.

Testballongen gav utslag. Utanpåskjortan fällde nåt såpass... Illrosa trosor som resultat. Första tvätten för den härliga skjortan var skrämmande. Tur att man samlat en gnutta levnadsvisdom och provar först. Den här skjortan går INTE med i blandtvätten. På länge.

Brukar köra med dessa urväxta trosor som testballong mot färgfällning. Perfekt. Efter klorintvätt är trosorna nu återställda och redo för nytt test.

Skjortan i fråga påminner om Gudrun Sjödéns 'konstnärsrock' som hon hade i kollektion för ett par år sen. Den var jag så sugen på, men fick aldrig tummen ur. Hittade glädjande nog en på marknaden. Ganska lång, med trekvartsärm och djupa fickor. Nästan som den målarrock jag en gång hade. Saknar...

Alpackor är ett nytt trendigt husdjur som sprider sig alltmer. Ett kameldjur från Anderna. Finns ännu inte så många i landet, man importerar och priserna är höga. Har hört allt från 10.000 till 100.000 Vad ska man tro? Hursomhelst är det tydligen rara och behagliga djur som ska hållas i små flockar för att må bra. HÄR kan man läsa mer om detta underbara och speciella djur som inte har något läte. Jo, de säger visst ett litet "mmm" till sina föl då och då. Dessa kan ses på våra cykelturer.

Utsikt från ett fönster. I sommar har vi sällskap av en hel koflock som då och då är så här nära. Helt underbart att höra dem mumsa utanför häcken och följa deras vandringar under dagen. Man försjunker lätt i stilla kontemplation när man umgås med kor.

De långa skuggornas tid är inne. Men solen värmer och högtrycket var välkommet. Floxen bland rudbeckiorna doftar ljuvligt. Än är det tid kvar av sommaren.    Klicka för större bilder.

Sekelskiftestid. Järnvägens utbyggnad i vårt land. Rallare. Hårt slitgöra. Mannakraft. Handakraft. Jag blir alldeles tårögd när jag tittar på gamla bilder från denna epok… stackars folk.

Sveriges Järnvägshistoria sägs börja 1865 då de första sträckorna för ånglokstrafik invigdes. Innan dess förekom på sina håll trafikvagnar längs räls, dragna av hästar… stackars hästar.

    Klicka för större bilder

Det var några böcker om Västergötland-Göteborgs Järnväg (VGJ) och Nossebrobanan som väckte mitt intresse. Hembygdsföreningen lånade vänligen ut dem för fördjupning. I dessa har jag flummat omkring de senaste veckorna. Njutit av de vackra stationsbyggnaderna i sekelskiftesstil av vilka nu endast ett fåtal är kvar. Läst om hur ”den lilla sågarebyn Trollhättan” fick stadsprivilegier 1916 vilket firades med smalspårig järnväg till Nossebro.

Lett åt invigningsnotis i tidningen: ”nossebrobanans första tåg, bestående av ett lok, två passagerarvagnar och en finkammad konduktör…” Läst om ”Åsaka-märra”, ”Gullhönan” eller ”Ånghästen” (kärt barn…), om det hårda arbetet och om rasen på den felbyggda Lerumsbanken. ”Det var på den tiden storskotten small i bergen och släggans taktfasta slag slog takten till rallaresång”.

Imponerats av respektabla järnvägstjänstemän i fina uniformer. Med skäl att känna sig stolta - det var inte lite de skulle kunna. T.ex järnvägslinjernas sträckning och stationernas lägen och namn. Snabbt skulle de räkna ut vilken väg en person eller gods skulle skickas och till vilken kostnad. Läroböckerna omfattade kartbok och ortnamnsförteckning med mera… läs HÄR.

Västra och Södra stambanorna öppnades runt 1860-talet. Staten byggde stambanorna och SJ sträckte sig ända upp i Norrland, medan privata järnvägsaktiebolag byggde bibanorna i söder. Bakom dessa fanns intressenter längs sträckan – städer, företag och enskilda – som ville ha tillgång till den mest effektiva lösningen för landtransport.

Utbyggnaden fortsatte. Industrin växte fram. De första bilarna i början av 1900-talet utgjorde inget hot. Landsvägarna var usla, särskilt under vinterhalvåret. Med elektrifieringen från 1920-talet och framåt hade järnvägen ännu försprånget gentemot bilismen. Inlandsbanan slutfördes 1937. 1942 kunde man resa med eltåg från Trelleborg till Riksgränsen i norr, då Europas längsta sammanhängande elektrifierade linje.

Dock var den första elektrifierade linjen i Sverige (och Europa) Djursholmsbanan i Stockholm, redan 1895. De 20 sista ångloken levererades till SJ år 1953 från Nohab i Trollhättan.

Vilken utflykt i nostalgins tecken. Ack ja, ack ja... det var tider det.

Cykelprojektet startades, påbörjades, regnade inne, vilade över OS och startar på nytt. Egentligen ingår det i ett ännu större projekt: Att Återerövra Borttappad Lokalkännedom. Det retade oss att vi plötsligt glömt kända landsbygdsvägar i kommunen. Allt vi förut hittat till som i den egna fickan var med ens trögt att värka fram.

Jobbet som lokalredaktör för Skaraborgar’n gav gratis kunskap om varje liten slingrig genväg. Till slaktar’n, till huset där det brann, dom som hade den där hittehunden mm. Tänk så mycket man sett och upplevt. Husbonden och jag inledde vår bekantskap med rundturer till alla sevärdheter, i smått som stort. 

Men tjugofem års uteblivna resor på bôggda sätter sina spår… var låg nu det och detta…? När det talades om platser och företeelser gick 'hårddiskarna' varma… HUR tog man sig nu dit igen. Återerövrandet gick igång… så mycken kunskap kan ju inte bara få somna in. Bilen tar vi till mer avlägsna platser.

Klicka för större bilder

God hjälp får vi av alla kartor som samlats in genom åren. Jag vet ingen annan med lika många kartor som vi. Här finns två byrålådor fulla av topografiska kartor, ekonomiska kartor, stadskartor över såväl Göteborg och Stockholm som Malmö m.fl.

Kartritaren i mig lever genom kartor, tänker i kartor. Det är mitt sätt att orientera mig. Menar att jag får en större upplevelse genom kartorna. Med en komplett bild av omgivningen. Jag vet var i Världen jag är. Och vad som finns norr, söder och väster om mig. Och på vilket avstånd. Ett slags kontrollbehov...? Eller självbevarelsedrift. Kompass har jag i huv’et, hehe. Nu ligger kartorna i en utryckningsväska, redo när vi sticker iväg på utflykt. Inte en kilometer utan karta.

Att läsa kartor är en gammal hederlig allmänkunskap som vi förr fick lära oss i skolan. Nu vete sjutton hur det är med den saken. Vi körde orientering på sportlovsdagar. Kan nutidsmänniskor kompassen över huvud taget? Det är faktiskt en överlevnadsgrej om man skulle komma bort.

Efter sommarens larm om vilsegångna personer i fjäll och skog restes debatten ifall GPS-en gör oss handikappade i allmänorientering. Efter sommarens släktbesök är jag benägen att instämma, det var mer än en felåkning om jag säger så. Tacka vet jag kartor!

Nå… vårt projekt är bara påbörjat. Cyklarna är nyservade och redo med nya cykelväskor. Och gelésitsar till sadlarna…!  Vi har redan på detta vis hittat en nygjord väg genom skogen i socknens utkanter. Spännande. Här finns mycket att hämta in.

Därtill har vi med cykelns hjälp satt upp flera skyltar om Grannsamverkan i vår lilla del av Världen. Dags att snacka ihop oss om strategier för att mota Olle i grind.

Chocken att den medicinska slutenvården för mag- och tarmsjuka (MIN avdelning!) på Lidköpings Sjukhus ska slås sönder och flytta fem mil bort på andra sidan Billingen kom idag när en insändare av våra mag-tarm-läkare berättade i lokaltidningen. Ännu en avdelning som ska flyttas – UTÖVER de som tidningen kunnat meddela. Det HEMLIGHÖLLS ända tills berörda läkare tog bladet från munnen idag.

”Uppdraget gavs 20 juni…” skriver de i pappersupplagan av NLT. Ett stockholmsfenomen på landsortsnivå således. Skövde har fått storhetsvansinne och tänker plocka allt från ett helt ombyggt och välfungerande sjukhus. Det blir inget kvar!

Lidköpings Sjukhus har räddat mitt liv med operation TRE gånger, tagit hand om mina ’uppseglande tarmvred’ vid minst TRE andra tillfällen samt vidgat tarmen vid TVÅ tillfällen för att skjuta upp en fjärde operation. Jag som känt mig så trygg med duktiga läkare inom rimligt avstånd. Nu dras landbryggan bort under fötterna. Trygghet är A och O när det gäller livskvalitét vid en allvarlig sjukdom.

Politikerna är fräckare än nånsin. Ingen skam i kroppen alls numera. Ljuger och blånekar och smyger igenom beslut utan att våga ta debatten med vare sig folket eller sakkunskapen. Så fegt. De vågar inte ens bemöta kvalificerade bedömningar som åtskilliga överläkare framfört i debattartiklar. Läs vad de har mage att skriva i tidningen… :

”Vi välkomnar dialog […] men dialogen måste utgå från fakta och de förslag som presenteras från våra ledande tjänstemän och från oss i sjukhusstyrelsen” !!!!!

En styrd debatt på vissa givna villkor, alltså, som en annan insändare så riktigt påpekade. En satans utstuderad nonchalans mot människors behov, önskningar, vilja och åsikter. Rent demokratifientligt. Vad värre är… här finns inga blockpolitiska skillnader – alla är lika goda kålsupare. Citatet ovan är skrivet av en S- och en FP-politiker. Vi har närt inte bara en utan flera ormar vid vår barm.

Grundfelet ligger förstås hos den gigantiska Västra Götalands Regionen som gett direktiv om sparbeting, varpå kannibalism utbryter inom ett geografiskt område som borde hålla ihop mot Göteborgsregionen. Djungelns lag bryter ut med full kraft… äta eller ätas. Jag säger som en av skyltarna i lördagens protestmarsch ”I kan dra räva i nåbb”.

”Inte ett moln, så långt ögat kan nå. Inte en droppe regn, på flera dar […] Ljusblåa dagar, seglar förbi….”

Och med ens blev det 28,5 grader. Vi skred omkring på Byns marknad bland tiotusentals andra sommarfirare och tittade på varandra. Det är ju det man gör mest. Husbonden snackade med gamla arbetskamrater, vi köpte ett par klädesplagg och lite plastpåsar. Lite korv från Byns Chark. Trångt och varmt - både folk och värme stod stilla. Men så här i juli har man liksom vant sig.

En heldag i sakta mak. Kaffe och macka vid Missionskyrkans marknadscafé. Trevliga bordsgrannar ute i skuggan. Kaffespill på bordet (jag). Stationshusets utställning där jag välvilligt fick låna ett par goa böcker om Västergötlands Järnväg som jag ville djupdyka i. Får tårar i ögonen av alla dessa vackra stationshus i sekelskiftesstil som nu är borta. Så mycket rallarslit som byggde vår en gång så stolta och väl fungerande järnväg – Statens Järnväg!

Väl hemma räddades en hackspettunge som villat sig in i vedboden där vi vädrar om dagarna. Ljudligt knackande ledde oss dit. Han hamrade ihärdigt på fönstret uppe vid gaveln. Och flaxade dessemellan hysteriskt mot rutan. Vi fick inte stopp på galenskaperna förrän stegen hämtats. Då först vände han sig om och såg porten han en gång flugit in genom. Di barna, di barna…

Baby Stella var på besök i helgen förresten, på tal om ungar. Med mor och far förstås. På stadiga ben stultar hon nu omkring och upptäcker världen. Alltid lika glad, men särskilt road när deras hund, dvärgschnauzern Hero, försökte fiska i dammen. Han darrade av iver. Slängde sig frimodigt i. Fiskarna försvann… och sen fick han plaska sig fri från näckrosorna. Avskräckt…? Icke då. På’t igen. Stella gladdes oerhört. Som i en saga, om och om igen… Hero var nog lite grön i pälsen av alger när han kom hem. Med doft av insjö;-)

Nyaste rabatten blommar nu som allra bäst. Några favoriter (klicka för större bilder):

Gullnattljus, oenothera fruticosa, (årets perenn 2009). Lättskött och frodig med blommor som liknar stora smörblommor. Följ länken för fakta.

Temynta, monarda didyma, snäll och rikblommande fjärilsälskande. Följ länken för fakta.

Det må ha varit något speciellt denna gång, eller så var låtarna ovanligt bra, eller så var det för kvällens Norgejubileum men jag vill gärna tro att det var för den goa glada göteborgspublikens skull. Hur som helst blev jag både häpen och förtjust. Allsången på Skansen kan slänga sig i väggen. Lotta på Liseberg gav en betydligt trevligare eftersmak än någon Skansenkväll jag sett på flera år.

Lilla Huset begick sin premiär med allsången på Liseberg. Skam till sägandes – som göteborgare - men det är faktiskt TV4:s fel. En kanal Lilla Huset vanligen undviker på grund av reklamen. Nu blev det bara så av en händelse. Och kvar blev man. Glatt överraskad. Sent ska syndar’n vakna. Heja Göteborg!

I går drog vi med vännerna för lunchbuffé till Byns eget upplevelsecenter. Ja, man får väl säga så när det hela tiden byggs ut och tillkommer nyheter. För mig var massagefåtöljen dagens höjdpunkt. Och studsmattan… fast jag inte vågade lätta på sugfötterna. Att gunga gav tillräckligt med lätt yrsel. Fast kaninungarna sög också tag i maggropen. Nåt sötare är deras hängöron i lätt galopp får man leta efter. Avslutade med vandring bland spirande dahlior i den botaniska trädgården. 

För övrigt fortsätter vi med storstädningen i fågelhuset. Vad som vanligen tar EN dag fördelas i år på TVÅ dagar. Ty i år sker dessutom invändig målning. Massor av väggnät och grenar plockades ned och väggar skrapades. Enstaka fåglar tittade in då och då och undrade vad vi höll på med. Sändebud för att rapportera till de övriga. Snopna blev de när sittpinnarna var borta. Vi riktigt såg hur de semaforerade därute. Massor av skvallra om… Inför kvällen fick de pinnarna åter. Vad skulle de annars vila på. Men i morgon blir det nya fräscha grenar med grönt från Parken.

Senaste boken i LRF:s succéserie ’Livet på landet förr’, nr 6, ligger på soffbordet och väntar. Denna handlar om semester och fritid. Husbonden har gått igenom den. Jag har mitt goda kvar. Härliga dokument med svenska folkets egna bilder, äkta och naturliga, från en svunnen men för oss bekant och saknad tid. Jag anar att LRF kör vidare på detta spåret så länge retrosuget består. Undrar vad nästa titel blir…