"Är det upp till vår generation att avskaffa alla våra traditioner?"

Två mammor i Lidköping (Fria Ord i NLT) gav årets citat apropå skolornas adventsfirande. Det bästa som sagts på länge i den debatten. Citatet går dessutom väl att tillämpa på många andra områden, inte bara i religionsfrågan. Somliga i vår generation har tagit sig för att avveckla väldigt mycket, för att inte säga det mesta, i rask takt. Utan hänsyn till att det drabbar många människor som slår vakt om eller är beroende av kulturella och historiska värden, miljövärden eller av landsbygden. T.ex som att Hela Sverige Ska Leva.

Det tycks faktiskt vara en väldig iver att avskaffa mycket av våra gamla värderingar och normer. En nästan fanatisk iver skulle jag säga. Dags att ta till sig mammornas stillsamma ifrågasättande. Är det verkligen vår generations rättighet att avskaffa hundra- eller tusenåriga traditioner?

Åter till skolornas adventsfirande.
Kyrkoherde Peter Stjerndorff i Gävle Staffansförsamling ser inga problem med Skolverkets tolkning av lagen men vill inte att skolan ska sluta komma till kyrkan.
- Jag tror vi skulle göra oss urarva en viktig del av vår identitet, vår kultur. Så jag tycker det skulle vara tråkigt ur den aspekten. Jag tänker att Skolverket borde värna om kulturarvet.

Vi läser rätt - urarva. Ett synnerligen användbart och passande ord för vad diskussionen handlar om. Det beskriver exakt vad jag känner i sammanhanget. DN har den korrekta beskrivningen:
”Det betyder 'utan krav på arv'. Man kan göra sig urarva, det vill säga avstå från arv, och man kan göras urarva, bli förklarad urarva, det vill säga göras arvlös. I en urarva konkurs avstår arvingarna från tillgångarna i dödsboet (för att slippa ansvaret och inte råka i personlig skuld).
Nu är det juridiska bruket av urarva rätt ovanligt. I stället används ordet i överförd betydelse, om att förlora sitt själsliga arv genom att klippa banden bakåt. Man möter det i formuleringar som vi gör oss kulturellt urarva om vi inte läser äldre litteratur, staden har gjort sig historiskt och mentalt urarva genom rivningen av all gammal bebyggelse.”

Som många säkert hört är både socialminister Göran Hägglund (KD) och utbildningsminister Jan Björklund (FP) trötta på de årliga diskussionerna om skolavslutningarna och tar avstånd från den skollag man beslutat om för ett år sedan. Båda vill ändra lagen.
- Det finns ingen anledning att skydda våra barn från våra traditioner och vårt kulturarv, sa Hägglund till TT och menar att ”dagens elever sannerligen har betydligt värre problem än att sjunga O helga natt en gång om året”. Göran Hägglund lämnar på SVT Debatt ”två nya meningar i skollagen som löser frågan en gång för alla”.
- Man ska absolut få sjunga psalmer i kyrkan på skolavslutningen, prästen ska få läsa upp julevangeliet, referera till Bibeln och berätta varför vi firar denna kristna högtid, sa Björklund till TT.

Snacka om dubbla budskap. Först skapar man en skollag som ingen vill ha. Sen går man ut och säger att lagen inte ska följas (är vi i Italien?). Sen kritiseras Skolverket som försökte tolka den tokiga lagen och därpå  lassade över ansvaret på rektorerna! Hur vore det att tänka efter FÖRE - någon gång.
Fega politiker uppvisar beröringsskräck inför invandringens konsekvenser. Noll framförhållning, noll idéer, noll planer, noll civilkurage, noll vilja till ansvar. Då blir det så här veligt. Någon som tror att Hägglunds förslag till ändring av lagen blir av? Inte jag, men den som lever får se.

Gud får inte vara med när skolan samlas i kyrkan. Advent står för dörren och då återkommer alltid debatten om skolan kan samlas i kyrkan. Skolverkets svar är ja – om det inte finns några religiösa inslag i ceremonin. Det klargör Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och Claes-Göran Aggebo på DN Debatt idag. Man har tagit fram en juridisk vägledning för rektorerna.

Predikan, trosbekännelse, bön eller välsignelse av olika slag får inte förekomma, menar Anna Ekström. Men Stilla natt (advent) och Den blomstertid (sommaren) nämns i SVT:s Rapport som exempel på psalmer som kan användas, för att de ”hör till traditionen”.

Som om det vore att bara välja och vraka från ett utbud som ’är till salu’. Att bara klampa in på ’hotellet’ och ställa diktat: nu är vi här och ni får inte göra det och det, men den och den psalmen vill vi ha.

Ärkebiskop Anders Wejryd var tydlig i Rapport: "Jag tror inte man tagit saken på allvar. Stilla Natt är ju religiös så det visslar om det. Och Den Blomstertid handlar om Guds nåd. Det går inte riktigt att skilja på tradition och religion som dom gör nu."

Själv undrar jag vad som ska ske med altartavlan där det vanligen hänger en korsfäst Jesus. Ska den täckas över då? De tror jag inte kyrkan går med på. Jag hoppas att prästerna i Svenska Kyrkan står på sig. Allt eller inget.

Det finns uppenbarligen ett stort intresse av att hålla just avslutningar i kyrkan. Skollagen från 2011 (klicka på minibilden) om en icke-konfessionell skola orsakar årliga intressekonflikter om saken. I starkt religiösa bygder berövas barnen härigenom en avslutning som både föräldrar och bygd slår vakt om. Kyrkan har tydligen något som många vill ha. Det börjar bli dags för svenska folket att bestämma sig. Och förresten… Advent betyder ju Herrens ankomst! Ska dom kanske ändra namn på helgdagarna också?

Det är nog inte så avlägset som man kan tro, för socialdemokraterna i Alvesta föreslår på allvar att vi ska införa muslimska högtider som Eid al Fitr (Ramadans avslutning) och Eid al Adha eftersom muslimska barn ändå tar ledigt då. Man anser att det är ett nationellt problem. Allt enligt Aktuellt i Politiken.

Jag skäms nu å socialdemokraternas vägnar.

Frysen är avfrostad - FF som jag då skriver i almanackan. Bra terapi för min gryende huvudvärk efter gårdagens pärs. Skönt att pula med på egen hand, när Husbonden tvättade fönstren. Jesses, så nöjd man blir. Verkar som vi är i takt med i tiden, för en gångs skull. Riktigt impad.

Optikern tog sig an mina demolerade glasögon och bytte skalm för 75 kr. Lika hållbart som nytt. Skalmen av annan färg än den andra, men ingen ser båda samtidigt. Så fick det bli. Skönt slippa bekosta nya bågar i onödan.

Blocket.se sänder konstiga mail… eller snarare nån lurifax, förstås. ”Ditt kort debiterades med ett extra belopp på 340 kr vid din senaste transaktion,” skrev man. För att få tillbaka beloppet skulle man mata in betalningsuppgifter på nytt. Stollaprov. Vid såna tillfällen är man glad att ens nätköp sker på säkert e-kort som skapar ett unikt kortnummer för varje köp. Ingen kan debitera extra. Finns det folk som fortfarande vågar uppge sitt ordinarie kontokortsnummer för nätköp, undrar jag.

Byns Apotek, Kronans Droghandel, försämras fortlöpande. Sofforna är borta från ’väntrummet’ där man förr kunde sitta och ha trevligt med andra 'sjuklingar' under väntetiden. Små pinniga stolar erbjuds istället. Där finns EN monter för rökavvänjning, plåster och bantningsdieter. EN ännu mindre för förkylning – trots högsäsong. Men hela FYRA diton för ’kropp och skönhet’. I kassan viftas med en påse saffran! En annan jul annonserades senap. Herregud, vi går väl inte till apoteket för att köpa livsmedel eller parfymeriprodukter! Sånt kan dom ha i lager – men inte mediciner!

Apoteksreformen är en verklig flopp. Svensken i gemen är duktigt missnöjd med förändringen, till och med stockholmarna som fått så många apotek att ränna gatlopp emellan… apotek utan mediciner. Undrar hur det ska sluta...

- De här berättelserna är alla barns rätt att ta del av, säger författaren Ylva Eggehorn. Det handlar inte om att få dem att tro på vissa saker – utan det här är vårt arv och det är universellt. Det är inte ens svenskt från början. Men ”barn har rätt till andlig utveckling” som FN:s barnkonvention skriver. Det handlar om att se barnet som andligt kompetent varelse, dvs. en person som är kapabel att ställa de stora och viktiga frågorna om liv, död och mening.

Ylva Eggehorns nya bok En vän från himlen är skriven på uppdrag av ärkebiskopen som velat ta ansvar för FN:s barnkonvention där det faktiskt står att barn har rätt till andlig utveckling. Skrivningen är ratificerad av Sverige sedan 1989 men få talar om vad skrivningen avser.

Ylva Eggehorn kände att det nästan var ett självmordsuppdrag, men att ”nån måste göra det här”. Det finns nästan inget skrivet i Sverige om konventionen och Eggehorn funderar över hur det kommer sig att vi inte ens är intresserade av själva frågan.

Det undrar jag också. Sverige är nu så starkt sekulariserat med sitt avståndstagande från religion och kristenhet att nya generationer föräldrar är okunniga om bibeln och därför varken kan eller förstår vikten av att föra dessa berättelser vidare. Då har ju inte ens barnen möjlighet att göra ett självständigt val, att välja eller välja bort. Barnen berövas således både kunskap om vårt arv, allmänbildning och valfrihet. Jag känner att ärkebiskopens och Svenska Kyrkans initiativ är både rätt och viktigt. Kanske kan det bli en välgörande debatt om frågan.

I den nyutgivna boken En vän från himlen återberättar Ylva Eggehorn bibelns berättelser på ett nytt och annorlunda sätt för en ny generation barn och deras föräldrar. Barnen är verkligen huvudperson i boken som är tänkt för barn mellan 5 och 10 år och deras föräldrar. Den är tänkt att passa för skolan och kyrkans barngrupper, som utdelningsgåva i församlingen, för högläsning bland de lite yngre och för tyst läsning när man kan läsa själv. Ämnet var uppe i radioprogrammet Människor och tro, där Ylva Eggehorn är intervjuad.

”Ja, Sverige är absolut redo för böneutrop. Det tillhör vårt mångkulturella samhälle. Jag tycker det är underbart att bli omsluten av andra människors bön!”

Exakt så sa Helle Klein, präst och vänsterdebattör, idag i radions Människor och tro i P1. Men vart hör då prästens egen Svenska Kyrka? Antagligen inte i mångkulturen, för i hennes egen församling smyger de med kyrkklockorna för att inte störa i bostadsområdet.

Så dumt blir det när vi svenskar ska visa underdånig hänsyn. Vi är bra på att backa, be om ursäkt för att vi finns, att inte ta plats, störa eller reta upp. Buga och bocka… åh, ursäkta, vi tar ner svenska flaggan…

Ordagrant sa Helle Klein så här: ”Jag jobbar i Sofia församling i Stockholm som präst. När Hammarby Sjöstad byggdes fick församlingen bygga sjöstadskapellet där och vi är mycket försiktiga med kyrkklockringning där därför att det ligger mitt i ett bostadsområde och faktiskt kan upplevas störande.” (Ljud nedan)

Hon menade visserligen att formerna för hur man kallar till bön ska lösas på det lokala planet och med hänsyn till omgivningen. Men, säger jag… tänk om inte de andra tar hänsyn då? Tänk om de inte backar, inte ber om ursäkt, om de tar plats, stör eller retar upp. Och hissar SIN flagga. Hur blir det då?

Det är trevligt med snälla, förstående och välmenande svenskar, men… vi får inte bli UNDERGIVNA. Nu tycker jag att det spårar ur mitt i all välmenande välvilja. En beröringsskräck där vi inte vågar stå upp för vår egen kultur. Helle Kleins motdebattör Staffan Danielsson (C) var betydligt restriktivare mot att släppa in nya ljud i omgivningen. Debatten hölls för att moskén i Fittja ansökt om att ha böneutrop en gång i veckan. Frågan där är långt ifrån avgjord.

Moderna matberedare ser inte ut som matberedare gjort i alla år.

Stora runda skär- och rivskivor har blivit till små insticksjärn, fem gånger mindre. Obekvämt att hantera, pilligt att byta men… de får förvisso lätt plats i en liten låda.

Inget får vara som det har varit. Allt måste ändras – även om det blir sämre. Storleken på rivskivorna kanske är en petitess, det är värre är när resultatet påverkas. Rivjärnens utformning har nämligen också ändrats. Men rivna morötter ska se ut som rivna morötter alltid gjort. Det har med saftighet och hållbarhet att göra. Erfarenhetsmässigt utprovat. Behovet går inte att designa bort.

Lilla Husets invånare blev ofrivilligt något av experter på moderna matberedare. Familjen var på rullande hjul en hel dag. Två resor tur och retur krävdes innan vi fann en värdig ersättare till vår gamle trotjänare. Bosch, Philips och Electrolux testades.

Boschen liknade vår gamla på pricken, men var en katastrof. Den var felkonstruerad och borde aldrig lämnat testköket. Den slängde allt det rivna i ena kanten av bunken medan resten av behållaren var tom. Man hade designat om en fungerande modell men glömt en ’skrapa’ som skulle fördela materialet. Fadäsen upptäcktes av Bosch som åtgärdade felet i nästa modell. Men den felkonstruerade säljs ännu! Dessutom blev det rivna för långt, för grovt och för torrt. Design är inte bara flådigt utseende så nybakade designers göre sig ej besvär – här krävs erfarenhet!

Philips hade de moderna insticksjärnen. Rivna morötter blev antingen för små och blöta – eller jättebreda och träiga. Manualen var en katastrof med urusla teckningar och från vilken man inte fick ledning i vilka järn man skulle ha till vad, eller om det fanns utbytes. Vi gav upp och fick pengarna åter.

Man ska ju inte gå över ån efter vatten… På Byn fanns en Electrolux som faktiskt är ok. Visa av skadan hölls redan i butiken grundlig genomgång av den stora arsenalen av rivjärn. Vi fick med oss helt användbara grejer. Viktigare detalj än man tror. Och manualen är helt begriplig.

En hel dag!

Kunde väl aldrig tro att köp av en liten hushållsdetalj skulle kräva insatser liknande ett husköp.

Förr var det lätt att handla köksmaskiner.

En särdeles trevlig lunch intogs medan Lilla Huset skadeglatt lyssnade på hur Ekots Tomas Ramberg i Lördagsintervjun satte arbetsmarknadsminister Hillevi Engström rejält på pottkanten – såsom direkt arbetarfientlig! En bedrift värd bragdguldet, som en kommentar på nätet föreslog. Det, bästa läsare av denna blogg, var värt 30 minuter av livet att få höra.

Intervjun handlade om den svenska massarbetslösheten och utvecklades snabbt till en parodisk fars där den förr så kaxiga ministern blev allt blekare på rösten och strax önskade sig miltals därifrån. Listig som en räv och påläst som få gillrade Ramberg långsamt fällan med Verkligheten för att till sist dra åt snaran. Smack, där satt hon fast i gyttjan av moderatfloskler och kunde inte ta sig upp. Tillintetgjord, är ordet. En ren fröjd att lyssna till. Länk till programmet HÄR.

Att hamna framför den legendariske Tomas Ramberg i Lördagsintervjun är ett eldprov och något av politikernas skräck. Många läser på i veckor innan det är dags. Ramberg har tilldelats flera utmärkelser för sitt arbete och brukar rankas som en av landets mest inflytelserika journalister. Han sväljer inte vilka lögner som helst, han tuggar på tills han får svar och den som inte klarar logiken ligger risigt till. Mot slutet lät det som om lilla Hillevi var kräkfärdig. ’Karln är elak’ skrev någon på nätet. Ja, för den som handskas ovarsamt med Sanningen blir det nog så.

Vissa medier har lärt hur man ska tackla moderatregeringens lögner. På tiden. Hög tid! Värst vad jag plötsligt kände mig uppiggad mitt i förkylningen.